Kap 21. Svar
- Vad har du gjort med min syster, skrek han närmast hysteriskt.
Utan att han väntade på ett eventuellt svar kom det igen lika desperat.
- Vad har du gjort med Karin?
Tommy låg på magen med ansiktet nerpressat i gruset. Existensen tappade i detta ögonblick sin förankring i verkligheten för honom. Det som hände honom kunde inte vara verklighet. Det måste vara en ond dröm, en film som spelades upp i hans hjärna med hans slutna ögonlock som filmduk. Han som för inte så länge sedan hade vaknat till vardagen, ätit frukost, läst tidningen, gått till arbetet, slagits med programmeringsproblem och konceptuella modeller, kommit hem sent på kvällen, ätit middag med kvinnan i sitt liv och till sist stupat i säng, dag efter dag simmande i det ordinära livets sura blå välling, hade hamnat i ett skeende där begrepp som ”sammanhang” och ”rimlighet” inte längre betydde någonting. Han svävade tyngdlös i ett universum av kaos.
Det som återförde tiden, gravitationen, ja tingens ordning i hans liv, var den blixtrande smärtan som genom att lysa upp det mörka intet där han svävade, fäste hans existens på verklighetens fotopapper. I hans mun smakade det av blod och hans på ryggen uppbrutna högerarm sände en smärta genom kroppen som han aldrig tidigare hade upplevt. Med hans lungors fulla kraft, kom skrik i natten som han först nu uppfattade som sina egna.
Återigen samma fråga, denna gång närmast viskad i hans öra.
- Vad gjorde du med Karin?
- Ingenting, skrek han desperat.
Smärtan i armen ökade, när den vreds upp ännu längre mot nacken.
- Jag har inte gjort någonting!
Det flimrade för ögonen och han trodde att han skulle svimma. Han var bara tvungen att vänta på ljudet från den knäckta benpipan i armen först, sedan kände han att det barmhärtiga mörkret och tystnaden skulle komma.
Då minskade trycket något.
- Lyssna nu jävligt noga, för detta blir det sista du hör.
Han sänkte sitt ansikte, totalt utmattad mot gruset, andades tungt och lyssnade, helt oförmögen att göra någonting annat.
- Du misshandlade henne, rösten var full av avsky, sedan lämnade du henne att dö.
Han väntade på Tommys reaktion.
- Nej, nej, det är inte sant.
Rösten uttryckte en sammanbiten förtvivlan. Reaktionen kom direkt.
- Det är jävligt sant. Du slog ihjäl Karin och för det skall du dö.
Tommy fick armen fri och drog den omedelbart framåt i en halvcirkelrörelse. Han hade nu båda armarna utsträckta ovanför sitt huvud. Tyngden på ryggen satt kvar. Alla tankar på motstånd var borta. En känsla av resignation hade gripit honom. Han var som bedövad. Tanken på att han låg här i gruset och snart skulle dö var för overklig. Så plötsligt kände han kniven mot sidan av sin hals.
- Nu ska du dö. Jag ljög för dig, hon lever, men det hjälper dig inte. Du skall dö nu.
Orden var som en exploderande bomb mot en kraftverksdamm. Den vall av förnekelse och förträngning han hade byggt upp brast i ögonblicket och en våg av lättnad sköljde genom honom. Hon levde!
Han kunde dö nu, bara hon levde. Det var hans sista tanke innan allt brast för honom och tårarna kom i en renande flodvåg.
