Kap 31. Spel
Skenet från två strålkastare lyste i vindrutan när han kom till sans igen. Insiktens iskalla knytnäve knöt sig kring hjärtat, när han förstod vad som höll på att hända. Trots att den mötande bilen tycktes närma sig oerhört snabbt, var det som om han själv tänkte och rörde sig i slowmotion. Varför reagerade ingen annan i bilen, undrade han desperat. Den mötande föraren blinkade nu med helljuset. Ingen reaktion. Han vände på huvudet för att se varför föraren inte reagerade; ett mot nackstödet tillbakalutat huvud, två slutna ögon och en slapp halvöppen mun bekräftade hans misstankar.
- Helvete!
Jonas besinningslösa röst från baksätet ekade gällt i hans huvud och samtidigt var det som om förtrollningen släppte. Den mötande bilens signalhorn brölade nu i dödsångest. Tommy fick tag i ratten med vänsterhanden och drog till. Gatans mittmarkering kom rusande från höger och lade sig återigen till rätta till vänster om dem. Den mötande bilen gick klar!
Dragan vaknade med ett ryck och hans förlamade armar och händer fick liv igen. Nu var det plötsligt tre händer som kämpade för att få kontroll över den sladdande bilen. Tommy tappade taget kring ratten och när Dragan blev ensam om styrningen lyckades han till sist återta kontrollen över bilen igen.
En bedövande, kväljande tystnad uppstod i bilen medan alla tycktes rannsaka sig själva; vad var det som hade hänt? Under tiden hade Dragan vevat ner sidorutan och körde nu huvudet nästan helt utanför bilen. Fartvinden sköljde hans ansikte i ett försök att vädra bort tröttheten.
Jonas bröt till sist brutalt och överraskande tystnaden.
- Stanna!
Han var mycket upprörd. Dragan visade ingen reaktion. Han körde vidare, visserligen långsammare nu än tidigare och med huvudet återigen i bilen, men han fortsatte att köra som om ingenting hade hänt.
- Stanna för helvete, kom det återigen från Jonas.
Men fortfarande kunde ingen reaktion skönjas från förarplatsen. Först när Mette i betydligt mjukare ton bad honom att stanna, svängde Dragan in till vägkanten och bromsade in. Han släppte ratten, lät händerna vila mot låren, lutade huvudet tillbaka och tycktes lyssna. Mette bad honom i bevekande ton att ta chansen till lite vila. Någon av de andra skulle kunna köra istället för honom. Han nickade tyst och steg ur bilen.
Allt gick så fort, så först när Tommy satt på förarplatsen, förstod han vad som höll på att hända. Visserligen var det säkert så att han var nyktrast i sällskapet, med undantag av Dragan förstås, men han tycktes ju vara så uttröttad att han var en trafikfara av den anledningen, men trots detta gick det inte att komma ifrån att han var i färd med att köra bil i påverkat tillstånd. Hans samvete protesterade och ett inre schackrande började; alternativet var väl att de ringde efter en Taxi. Men Dragan då? Han kunde väl parkera bilen och åka med. Fan, sluta vela nu! Snart är vi framme och ingenting kommer att hända. Med detta hade han slutligen övertygat sig själv.
Eftersom han inte visste vart de skulle, lotsade Mette honom från baksätet. De körde längs sjöarna, tog till höger över Dronning Louises bro ut på Norrebro. Han körde långsamt och försiktigt, liksom kände sig fram, tänkte på vad han gjorde och det kändes snart ganska bra trots en nervös inledning.
Dragan sov i framsätet bredvid honom. Mette berättade mellan väganvisningarna att han var från Bosnien och hade kommit till Danmark som flykting från det jugoslaviska sönderfallet. Sedan några år tillbaka var de grannar. Han körde ut livsmedel till butiker på dagarna och ofta svarttaxi på nätterna. Det mesta av pengarna skickade han ner till sina föräldrar och yngre syskon.
De följde en mycket glest trafikerad Norrebrogade. Han såg på klockan i bilen, om den nu gick rätt, att det var mitt i natten. Klockan var strax två, men han kunde ha varit tröttare och detta faktum gladde honom. Efter kyrkogården svängde han vänster och sedan tappade han bort sig på smågatorna, innan Mette ställde allt till rätta igen; med hennes hjälp hittade han till slut rätt. Han parkerade nedanför en dyster grå hyreskasern i puts och tegel.
Nu vaknade även Jonas och Catrin till liv därbak, men Dragan sov lugnt vidare, trots det stök som uppstod, när de skulle ur den trånga bilen. Det verkade inte gå att väcka honom. Mette sa till Tommy att han skulle låta Dragan sova, när hon såg att han stoppade två hundralappar, tillsammans med bilnycklarna i hans jackficka, innan han steg ur. Han vaknar väl när det blir för kallt, tänkte han och stängde dörren så ljudlöst han kunde.
Catrin och Mette stod vid sidan av i mörkret vid husväggen och talade lågt med varandra. Mette tycktes vara missnöjd över något, att döma av de brottstycken av samtalet som nådde Tommy. Jonas såg frusen och fortfarande lite ihopkurad ut, som om han inte hade kommit ur baksätet ännu. Tommy frågade honom om han var trött i lite retsam ton, vilket fick honom att snabbt gaska upp sig:
- I helvete heller, svarade han truligt och sparkade iväg en sten från trottoaren ut på gatan.
- Kom nu pojkar, sa Mette liksom uppmuntrande till dem när hon gick förbi, samtidigt som hon rotade efter något i handväskan.
Jonas undrade oroligt varför inte Catrin skulle med, men Mette lugnade honom med att hon bara skulle hem och hämta en flaska whisky. Hon bodde runt kvarteret, så det skulle inte ta lång tid. Tommy visste inte vad han skulle tro, men en sak stod klar för honom, att för honom hyste hon inget intresse, vilket han intalade sig var lika bra det.
Mette tog steget upp på avsatsen för att öppna ytterdörren, vacklade till, sjönk ner åt höger sida, återfick balansen med ett konststycke till balansakt, drog sig upp med hjälp av dörrhandtaget till normalt stående position och kvar på stenen låg klacken från hennes högra sko.
- Satan, var hennes korta kärnfulla reaktion.
Hon låste upp dörren och tog ett haltande steg in i trappuppgången. Nu hade även Jonas fattat vad som hade hänt och snabbt var han där, fick tag i dörren, släppte in Tommy, innan han med några snabba steg var förbi Mette och med styrka och förvånansvärd smidighet böjde han sig ner och lyfte upp den överraskade och försvarslösa Mette som en säck på sin axel. Den förvånade tystnaden bröts av Mettes pärlande skratt som plötsligt bröt fram som en rusig vårbäck. Tommy såg bara hennes sparkande ben som gick som fågelvingar i en lam låtsasprotest och där ovanför på Jonas axel, en välformad kvinnostjärt som hans fantasi, helt reflexmässigt, genast såg naken.
- Släpp ner mej din galne svensk, skrek Mette uppifrån trappan med alkoholgäll röst, utan att låta det minsta missnöjd.
Jonas med sin last hade redan hunnit långt upp och försvann utom synhåll runt den första avsatsen. Det var med tunga och medvetet långsamma steg som Tommy följde efter.
Först på tredje våningen hann han ikapp dem. Mette, omtumlad, fnissande och brandkårsröd i ansiktet, letade återigen efter dörrnycklarna i sin handväska. Jonas stod skrattande, framåtlutad med händerna mot knäna och pustade nöjt ut efter sin bedrift.
När han hade hämtat andan igen, sa han med låg röst, så att inte Mette som hade hittat nycklarna, öppnat dörren och bjudit dem att stiga in och nu stod inne i hallen skulle höra, till Tommy:
- Nu vet jag hur dina knän mår.
- Jävla apkonster, svarade Tommy surt.
Hallen var mörk och trång med slitna mörkgröna vävtapeter. Trots att en taklampa lyste mitt i den långa, mycket smala korridorliknande hallen, var det svårt att se. Mette fick snabbt av sig skorna och försvann in till höger, varifrån hon ropade att de kunde vänta i vardagsrummet medan hon fixade något att äta och dricka. Jonas och Tommy lyckades också till slut få av sig både skor och ytterkläder i den trånga ringen, utan att ronden slutade med knockout, trots att Tommy utdelade ett par tryckare bakom en falsk fasad av omedvetenhet. Sedan försvann Jonas in på toaletten och lämnade honom ensam kvar bland kläder och skor.
In till vänster låg vardagsrummet i mörker Han famlade längs väggen tills han hittade en strömbrytare som tände en plafond i taket. Lampan orkade bara ge ett sparsamt gult skimmer. Rummet var relativt litet, hade ljusa neutrala tapeter, och en vacker mörk parkett, som framträdde i ljuset från plafonden. Mitt i rummet, med ett stort fönster som bakgrund, var det möblerat med en svart soffgrupp i skinn som såg ny ut och ett lågt brunt soffbord. Längs långväggen stod en vitlackad bokhylla som gav ett billigt intryck, utan böcker, men med en cd-spelare på en hylla i mitten. Det hela gav en känsla av provisorium. Det saknades mattor på golvet och tavlor på väggarna. I ett hörn växte en stor benjaminfikus i en vit självvattnande kruka. Den kommer att dö om den inte får mer ljus, konstaterade han sakligt. Det var för övrigt den enda växten i rummet. På långväggen bredvid bokhyllan fanns en stängd dörr. Tommy antog att det var sovrummet.
Han satte sig ner i en av fåtöljerna och sjönk ner i den mjuka pösigheten med armarna på armstöden, som om han var rädd för att sugas ner, samtidigt som Jonas dök upp i rummet. Det syntes att han hade blött håret och kammat det. Det låg nu bakåtslickat längs skallbenet och gav honom ett vasst utseende.
- Toaletten är trång som ett skåp, inledde han med, men det finns ingen ventilation.
Tommy undrade vart han ville komma.
- Alltså inget drag, fortsatte han sin byggnadstekniska utläggning. Det är med andra ord inget dragskåp, sa han sen flinande.
Tommy förstod nu att det var menat som ett skämt, ett förbannat dåligt skämt, framförallt för att det kom från Jonas och han kunde redan nu räkna ut vad slutsatsen skulle bli.
- Och eftersom det inte är ett dragskåp, ger du fan i att sätta dig och skita där, Tommy.
Det sista var tydligen mycket roligt sagt, eftersom Jonas fick kämpa för att inte brista ut i ett gapskratt, innan han upptäckte hur förbannad Tommy blev och mildrade det hela:
- Fan Tommy det var bara ett skämt.
Tommy svarade med en trött grimas och viftade samtidigt lite med högerhanden i luften som om det var en irriterande fluga han försökte mota bort.
Mette kom in med ost och en flaska rött tillsammans med tre glas. Brickan svajade betänkligt i hennes armar och han satt på helspänn beredd att rycka in; säkert helt i onödan, eftersom han ändå inte skulle hinna göra något om brickan föll. Trots middagen tidigare på kvällen kände han otroligt nog att det fanns plats för ost i magen. Och vin skulle inte skada heller. Som tredje hjul under vagnen var situationen okomfortabel för honom, alltså läge för mer olja. Hon slog sig ner i den lediga fåtöljen trots Jonas ivriga blickar, som syftade till att få ner henne i soffan bredvid honom själv.
Sedan åt de ost, drack vin, pratade, skrattade och blev fullare, (i alla fall Mette). Tiden gick och i takt med att Mettes ögonlock blev tyngre och obetvingligt sökte sig neråt mot kinderna, kunde Jonas inte dölja sin otålighet. Tommy kunde se hur han alltmer oroligt forskande studerade Mette. När det sista av vinet försvann ner i ett glas, gjorde han sitt drag. Han frågade Mette vart Catrin hade försvunnit. Hon som bara skulle hämta en whisky och bodde runt hörnet. Mette tittade på klockan med fuktig blick och efter lite kalkylerande insåg hon det orimliga i situationen, reste sig på ännu vingligare ben och gick in i sovrummet för att ringa.
- Du måste ju ha lite sällskap, sa Jonas menande med en slirig grimas.
- Jag kan ju inte lämna dig ensam, det vore ju oansvarigt, fortsatte han.
Mette dröjde och efter en stund som blev nervpåfrestande lång för Jonas, reste han sig och gick in i sovrummet för att se vad som hade hänt. Dörren stängde han noga efter sig.
Han kom ut efter några minuter och räddade genom detta Tommy från sömnen.
- Hon har somnat med luren i handen och går inte att väcka, sa han liksom i förbigående, men med klangen från den tyngsta begravningsklockan dovt vibrerande i rösten.
