Kap 30. Socker
På Gammeltorv blev de till sist säkra, men redan mycket tidigare hade de kunnat ana musiken i luften. Den rann som varm ånga fram längs den trånga Vestergade, förhindrad av nattens mörka lock att stiga rakt upp och upplösas, bredde ut sig på den öppna platsen och följde topografin i ett lätt fall ner mot Nytorv, för att sedan leta sig vidare i gränderna ner mot vattnet, där den till sist kondenserades av kylan och försvann i tystnaden.
Han hörde ”I want to hold your hand”, som ett eko från det tidiga sextiotalet. Beatles framkallade som alltid minnet av kalla fötter i konstläderstövlar, surblöta lovikavantar, nariga kinder och ett varigt gult snor som av tyngdlagen obönhörligen tvingades ner mot en svidande torr överläpp. Varför var det alltid mörk kall vinter, när han tänkte på sin tidiga barndom?
De ökade steglängden uppmuntrade av vad de hörde och svängde in på Vestergade. Här kom en tyngre brygd vällande fram, mer av svart bottensats, än lätt vitt skum. Den smakade burköl, förväntan, lust och galenskap. ”Brown sugar”, Stones, varmt sjuttiotal, då allt fortfarande var möjligt, Palme, Giap, Moto Guzzi 850 Le Mans, Ralf Edström, Daniel Ortega, Ronnie Pettersson, Castro, Pugh, Mohammad Ali, Nationalteatern, Pele, Peps, Gerd Muller, Deep Purple, Sören Börjesson...
- Här är det!
Tommy väcktes abrupt ur sjuttiotalet av Jonas och upptäckte att han hade gått förbi trappan som ledde upp till klubben.
Därinne var det klaustrofobiskt trångt, dunkelt och hett som hos satan själv. Allt gungade, golvet, taket, väggarna och människorna i en rytm som dikterades av musiken och alkoholen. Kol-, väte- och syreatomerna frisläppta ur flaskan, fungerade som bollar i en galen pingismatch mellan den skruvande basen och smashande baskaggen, där bollarna for omkring i rummet med en sådan fart att de gick rakt igenom hår, hud och skallben in i hjärnan och slog sönder allt vett och förstånd på de som träffades.
Han fick tag i Jonas, tog ett bastant tag i hans axlar med båda händerna och omväxlande, ibland sköt honom framför sig, eller bara hängde fast. Bardisken hägrade där framme bakom alla människor. De banade sig väg framåt genom att följa väggen, där det fanns ett minimalt utrymme mellan människornas ryggar och teglet; ett utrymme som de med diskret utnyttjad muskelkraft kunde utvidga och därigenom tog de sig sakta men säkert framåt och till slut nådde de målet.
De kilade in sig vid bardisken och medan de väntade på sin tur att beställa, studerade han alltmer fascinerad vad som hände bakom disken. Där arbetade två unga kvinnor, den ena mörk och den andra blond, båda klädda i svart och i lika spartanskt korta frisyrer, exakt och oförtrutet som fyrtaktsmotorer, med att dämpa publikens brinnande törst. Två beställningar åt gången, uteslutande öl (grön), en halv kroppsvridning bakåt, varvid två öl lyfts upp ur backar fästa något framåtlutande i höfthöjd på väggen, ölen förs till två ölöppnare, likaså fästade på väggen mellan backarna, en för högerhand och en för vänsterhand, en lätt knyck med handlederna öppnar kapsylerna som faller ner i två uppsamlingslådor, sedan återigen en kroppsvridning, denna gång framåt och de båda ölen placeras på bardisken vid de törstande, varvid betalningen hämtas och en ny beställning tas upp. Detta rörelsemönster upprepades om och om igen till synes i en evighetens koreografi.
De fick sina öl. Musiken pumpade I bortre hörnet låg ett litet överfullt dansgolv, där dansen böljade fram och tillbaka i ett virrvarr, som om de dansande var inblandade i kaotisk närstrid, med blanka vapen, på ett dimhöljt tyskt slagfält. Rockhistoriens största mun förmedlade kvällens lösen, ”I can get no satisfaction”. Han kände ett lätt illamående komma upp, som en vit flagg från magen. Efter att först ha kämpat emot insåg han det fåfänga i detta när kallsvetten bröt fram. Han vände sig mot Jonas för att tala om att han skulle gå på toaletten, men Jonas var borta. Bara hans urdruckna öl stod kvar där på bardisken.
Han blev tvungen att mer eller mindre bryta sig väg genom folkmassan, som till en början stod fast, men som när hans desperation ökade, vek undan likt ett i vinden vajande sädesfält och han hann fram till toaletten i sista stund.
Pissoarens ammoniakstank slog emot honom när han öppnade dörren. Där inne fanns två toalettdörrar. Han valde den vänstra och den var ledig. Som i en dimma fick han tag i toalettpapper, gjorde rent ringen så gott det gick i hastigheten, fick ner byxorna och sedan slog han sig befriad ner.
Efteråt kunde han känna hur kallsvetten sakta torkade i pannan och längs ryggraden. Han öppnade kranen och lät vattnet strila ner i handfatet tills det var riktigt kallt, sedan blötte han högerhanden och baddade ansiktet. Genom väggarna tyckte han sig känna Smokie Robinsons ljumma rinnande honung fylla lokalen i ”Tracks of my tears”. Han slöt ögonen och kunde faktiskt njuta, trots att han satt på en skiten toalett.
Det knackade på dörren. Han förblev tyst.
- Tommy?
Det var Jonas. Tommy antog att Jonas hade upptäckt att han var borta från sin plats vid bardisken och hade blivit orolig. Han tänkte väl på sitt uppdrag.
- Ja, Tommys röst lät tunn och han harklade sig innan han fortsatte, ja jag kommer.
Han gjorde sig klar utan att stressa det minsta och låste upp dörren. Till hans förvåning stod Jonas kvar därute.
- Fan, du borde bara få skita i ett dragskåp, sa han och blåste missnöjt mellan läpparna.
Tommy stängde dörren utan att säga något, men kände hur det brände i magen.
- Snabba dig. Jag har två kvinnor på gång därute.
Jonas lade sin arm över hans axel och drog honom mjukt med sig ut från toaletten. Han kunde förvånad känna hur Jonas kropp ångade av värme.
- Två kvinnor, sa Tommy i frågande ton, men inväntade inget svar, utan fortsatte istället, du kommer väl ihåg att jag råkar vara gift med din syster, utan att hans röst avslöjade att han fann situationen roande.
- Vänta dig inget för egen del. Du är bara med som sällskap. Det är jag som jobbar övertid i natt, svarade Jonas med en röst som Tommy tyckte lät retsamt triumferande.
Jonas drog tillbaka sin arm från hans axel.
- Försök nu vara lite trevlig, för min skull, fyllde han i och log samtidigt spefullt.
- Jag skall försöka göra mitt bästa, svarade Tommy, samtidigt som han återigen tog sats för att försöka ta sig fram till bardisken. Bakom ryggen hörde han Jonas säga lågt för sig själv:
- Det är just det som oroar mig.
Det gick lättare den här gången. Omgivningen hade väl vant sig vid att han trängde sig fram och tillbaka och lämnade nu bättre plats. Återigen vid disken beställde han en öl. Inte för att han behövde den, men det var ett sätt att få tiden att gå snabbare. Bakom bardisken arbetade kvinnorna lika frenetiskt som tidigare. Han förstod inte hur de orkade i längden. Med tanke på kvantiteten öl som måste gå åt här en kväll som denna, var det inte svårt att förstå ölkapitalets ställning i Danmark. Särskilt kulturlivet, hade han tidigare märkt, var ofta sponsrat av Carlsberg, Här ikväll slet man på leder, muskler och levrar för kulturen. Den lite absurda tanken fick honom att skaka på huvudet.
Då och då mellan klunkarna skymtade han Jonas, som flängde omkring på dansgolvet utan att förtröttas, med vad som tycktes vara två kvinnor i hans egen ålder.
Tiden gick, där han stod med sin öl och det blev färre gäster kvar och trängseln minskade till en mer behaglig nivå. Även kvinnorna bakom bardisken kunde nu ta det lite lugnare och hade till och med tid att slänga några ord mellan sig, samtidigt som de drack var sin mineralvatten.
Jonas och damerna lämnade till sist dansgolvet till förmån för bardisken och efter att ha bjudit dem på öl presenterade han dem för Tommy. De hette Mette och Catrin, två skrattande och hårdsminkade blondiner i högklackat. Jonas och Mette tycktes ha fattat tycke för varandra och han hade högerarmen kring hennes midja. Hennes handslag var fast och rakt på sak, medan Catrins var mer svalt avvaktande. Tommy kunde inte undgå att se hur glansen i Catrins ögon släcktes samtidigt som hon hälsade på honom och även om han inte ville erkänna det, sved det till i honom.
Jonas höll låda och fick damerna att skratta åt sina problem med danskan. Tommy var mest tyst och lät Jonas sköta det hela. Efter en stund förstod han att det lutade åt att det hela skulle sluta med ett nachspiel hos Mette, vilket fick hans olust att öka, men Jonas tycktes inte gå att stoppa, så det dröjde inte länge innan de alla fyra stod på gatan utanför och väntade på taxi. Åtminstone Tommy och Jonas väntade på den Taxi de antog att Mette hade beställt från sin mobiltelefon, men istället dök det till slut upp en många år gammal Mazda 323, som nog hade varit vit en gång i tiden, innan rosten satte tänderna i den. Mette och Catrin steg direkt in i den, som om det var den naturligaste sak i världen. Tommy blev stående tvekande, men Jonas fattade snabbt galoppen och satt snart i baksätet mellan kvinnorna. Hur nu han kunde hamna där, när kvinnorna var först in i bilen. Alla tre var emellertid så berusade att de snarare var att betrakta som en organisk massa, vars rörelsemönster för en utomstående betraktare var totalt omöjligt att förutse, snarare än tre individer med rationellt grundat rörelseschema.
Tommy var sist in i bilen och han fick platsen på framsätets galon bredvid föraren. Från baksätet hördes ingen körorder, bara fniss, skratt och stök och eftersom Tommy inte visste vart de skulle uppstod en tystnad som han till sist tyckte blev pinsam och då även chaufförens frågande blick i innerbackspegeln ignorerades, blev han till sist tvungen att urskuldande förklara för chauffören att han inte visste vart de skulle. Denne tog blicken från backspegeln, vände ansiktet mot Tommy och blottade då ett bett i stål, i vad som säkert skulle föreställa ett leende, samtidigt som han drog upp axlarna mot öronen i en hjälplös gest. Det såg ut som om tänderna hade bytts ut mot ett stålnät som var fäst i över- och underkäken och utan att Tommy hann tänka det minsta kom den spontana frågan:
- Vad har du gjort?
Tommy ångrade sig i samma stund och om han genom att bita av sig tungan hade kunnat hindra de förflugna orden hade han gjort det, men nu var det för sent. Vad hade han med saken att göra. Varför besvära en främmande man? Tänk om han tog illa vid sig.
Situationen räddades av Mette. Tommy såg henne i ögonvrån luta sig framåt och lägga högerhanden på chaufförens axel och säga:
- Kör oss hem, Dragan.
Bilen startade med ett ryck som övergick i en rossling, samtidigt som Mette fortsatte:
- Han fick käken sönderslagen i förra veckan av dom snaggade idioterna.
Hon strök honom med en öm gest över den mörka skäggstubben, innan hon lutade sig tillbaka. Jonas och Catrin var tysta i baksätet.
- Han är min granne, fortsatte hon och tystnade sedan.
Det kändes svårt för Tommy att inse att Danmark hade två ansikten, ett leende mot turisterna och deras pengar och ett ofta fientligt, aggressivt mot invandrarna, svartskallarna. Även om främlingsfientlighet och rasism hade brett ut sig också i Sverige under åren då välfärdssamhället monterades ner, var det fortfarande en underström i samhället, som inte tilläts komma upp till ytan på samma sätt som i Danmark, där även det politiska etablissemanget kunde underblåsa invandrarfientligheten på ett sätt som han inte trodde kunde ske i Sverige, än så länge var det väl bäst att tillägga, tänkte han luttrat. En överväldigande skamkänsla kom plötsligt över honom, som grundade sig i insikten om att oavsett hur han själv såg på det hela, var han en del av detta skamlösa system som bygger på de starkas utsugning av naturresurser, djur och människor. Hur tog han sitt personliga ansvar; tanken skar som en kniv i honom. Det var ju så att han inte bara var en del i detta; han levde ju faktiskt gott av det också, i alla fall materiellt sett. Kanske är det priset man får betala för att orka leva i det kapitalistiska paradiset, att fälla tårar ibland, som får fungera som balsam för själen, en tillfällig bot mot det institutionaliserade självföraktet som anfaller i de korta pauserna mellan de orgiastiska konsumtionsperioderna, tänkte han cyniskt.
Två kattögon, rovdjursögon, dök upp i hjärnan, insläppta av hans oseende ögon, till en början svagt lysande på avstånd, furnuftsmässigt otolkade, liksom sedda genom en ofokuserad lins. Ändå väckte det något i honom, som att få ett gruskorn i skon.
