dixistadelmann.se

Han stängde dörren till krogen och drog i samma stund ett djupt andetag i ett försök att rensa lungorna från cigarettrök. Ren luft var en bristvara i Köpenhamns lokaler. Vinden som låg i bakhåll kastade sig omedelbart över honom och innan han hann skydda sig hade den runnit innanför rockkragen och ner längs ryggen. Han rös och knäppte igen rocken ända upp i halsen, samtidigt som han drog upp axlarna i en stel pose.

     En mössa var vad han behövde, kanske en sådan som han hade sett i en antikaffär tidigare idag. Den skulle i alla fall väcka uppmärksamhet. En av högvaktens mössor i björnskinn hade varit till salu i skyltfönstret. Hette det förresten mössa, eller var det en hatt det var frågan om? Han enades snabbt med sig själv om att mössa var den adekvata termen i detta fall. Tanken på att komma gående med en sådan skapelse på huvudet roade honom. Hur tog man sig in i en taxi, utan att stuka den? Man var nog tvungen att åla sig in och sedan åka liggande i framsätet. Kanske krävdes det en färdtjänstbuss istället, de var ju högre i tak. Han skrev snabbt en ansökan om färdtjänst, med motiveringen att han en morgon hade vaknat med en hårig utväxt på huvudet, som luktade brunstig björn, vilket i fortsättningen skulle omöjliggöra hans arbetsresor i personbil.

     Och framför allt, vilken känsla det måste vara att få lämna in en två våningar hög ”björnfetta” i restauranggarderoben, eller skulle han som gamla tanter ha på sig mössan inomhus? Han kunde se sig själv vid bordet med mössan på och hur han försöker få ögonkontakt med kyparen för att få in menyn. Det var nog i alla fall bättre att ha den i garderoben. Mellan huvudrätten och efterrätten kunde han ju gå ut och kamma till den. Räckte stålkam eller krävdes det borste?

     Han genade över Kongens Nytorv och kände sig som pucken i en hockeymatch bland bilarna, men kom levande över. Redan i början av Ströget mötte honom en strategiskt placerad vinhandel, som i kort kjol och rödmålade läppar stod och blinkade åt de män som törstiga kom från flygbåtarna. Han hade inte kraft att motstå ett sådant erbjudande, utan gick in och handlade två helor av den gamla vanliga gammeldansken och en plastpåse att bära dem i.

     Som omväxling undvek han Ströget och sökte sig istället till sidogatorna vid Nikolajkyrkan på sin väg mot.... Ja vart var han på väg egentligen? Tidig måndag kväll, redan mörkt, förbannat kallt och ingen som väntade på honom. Mätt och berusad med ytterligare bensin i plastpåsen drogs han sakta och på omvägar mot den enda fasta punkten i tillvaron just nu, hotellrummet.

     Rummet var betalt till torsdag. Den fristen gav han sig, sedan visste han inte vad han skulle ta sig för. Efter ett tag kom han på sig själv med att leta i de mäns ansikten som han mötte, efter likheter med det fotografi han nu bar i plånboken. Pelle, före detta byggnadssnickare, några år yngre än han själv, försvunnen sedan ett halvår, troligen i Köpenhamn; vad hade han med den saken att göra? Det gick inte att lura sig själv, mannens och hans sons öde berörde honom, oavsett vad han tyckte om det. Trots att han försökte rensa minnet, var det hela tiden någon grund till vidare association som blev kvar. Han tänkte på systerns man, Olle, också före detta byggnadsarbetare. Arbetslös i den stora nittiotalskraschen, men numera aktiesparare, riskkapitalist av det mycket lilla slaget, även om han kunde försörja familjen på det, med det svenska företagsklimatet som främsta huvudbry. Det fanns flaskor i glasskåp, men inga böcker i bokhyllan i villan. Dock hävdade han att han ändå fortfarande var sosse, så vad hade egentligen hänt med de gamla idealen, annat än att de hade vridits till ytterligare ett varv, för att anpassas till den nya tidens krav.

     Han hade kommit in på en mörk gata som endast lystes upp av en stor hängande lykta, som såg ut som om den hade hängt där sedan artonhundratalet, visserligen var den elektrifierad, men gatan vilade ändå i ett sällsamt halvmörker. Det var hus på båda sidor, med portar som satt högt upp på fasaden, vilket fick till följd att framför varje dörr fanns det trappor med tre riktigt höga trappsteg, utan räcke. Han tänkte på att det inte skulle vara lätt att vara gammal här och släpa matkassar uppför dessa trappor.

     I samma stund öppnades en av dörrarna och tre snaggade unga män med gröna midjelånga jackor och kraftiga kängor, steg ut på gatan. Två av dem bar på ölflaskor, som de halsade ur, medan den tredje talade högljutt i en mobiltelefon. Spontant vred han på huvudet för att se om han var ensam på gatan, vilket han noterade att han var. Inga andra fotgängare eller ens någon bil kom körande. För ett ögonblick kom han på sig själv med att fundera på om han skulle vända och gå tillbaka samma väg som han hade kommit, allt för att undvika de tre unga männen som stod en bit framför honom. De hade ställt sig nedanför dörren på trottoaren och talade och skrattade nu högljutt, samtidigt som de då och då lekfullt knuffade på varandra. Han tog ett hårdare tag i plastkassen med flaskorna och såg för sitt inre sig själv svinga kassen med flaskorna som ett dödligt vapen mot de anfallande unga männen. Han steg ut i gatan för att komma förbi gruppen som knappast tycktes ha noterat honom och gick förbi utan att väcka den minsta uppmärksamhet. Vilken tur att han inte hade köpt mössan!

     Hela tiden lyssnade han emellertid uppmärksamt bakom sig för att höra om någon kom upp bakom hans rygg och han var tvungen att stålsätta sig för att inte vända sig om. Ryggen kändes naken, oskyddad och sårbar.

     Men ingenting hände och när han rundade hörnet och borde ha känt en lättnad, skämdes han bara inför sig själv. Hade han verkligen blivit så gammal, rädd som en gammal tant, som läste om de farliga ungdomarna i tidningen och sedan inte vågade gå ut.

     Allt sedan vändningen i hans liv hade det varit som att börja leva på nytt. Det skal av normalitet, konventioner och roller, som hade byggt upp hans liv, hade brutalt krossats och varje ny dag innebar nu att den nya relation han hade fått till livet måste utforskas, ofta med smärtsamma insikter som följd. Hur ofta saknade inte hans oskyddade tunna hud normalitetens pansarskjorta, men han hade gjort sitt val och det fanns ingen väg tillbaka; han kunde i alla fall inte se någon.

     Han skakade av sig dessa tankar genom att bestämma sig för att ta en taxi till hotellet. Idag hade han redan gått tillräckligt långt. Klockan var bara sju och han visste att det skulle bli en lång kväll och natt ensam på hotellrummet, men tyngden från plastkassen i högerhanden gav en viss trygghet och han var så trött.

Sill, sill, sill, sjöng det i hans inre. Han hade ätit smörrebrödet tidigare, med den skillnaden att då hade rågbrödet serverats med stekflott, istället för som nu bestruket med smör. Sill med lök och kapris, tillsammans med ett par gröna och snaps, gjorde att han nu mådde bra. Han satt och funderade på hur sillen var tillagad. Den måste vara stekt och sedan ha dragit i något slag av ättiksinläggning innan den hade värmts upp igen, för att serveras med bröd. Gott var det i alla fall.

     Han beställde in ytterligare en öl och en Gammeldansk. Kyparen dukade av efter måltiden innan han gick och hämtade den nya beställningen. Medan han blev serverad av den äldre kvicka, nästan vesslelika mannen, lutade han sig tillbaka och sjönk långsamt ner i den kroppsvarma oljan igen. Sakta och mjukt tumlade han runt i vätskan bakom det skyddande glaset, för ögonblicket nästan osårbar.

     Stället var fortfarande, trots att det började bli lite sent för lunch, nästan fullt av kvardröjande lunchgäster. Kostymer och dräkter från kontoren i centrum blandades med hantverkares blåställ och pensionärernas kepsar och hattar. Affärsdanska, fotbollsdanska och politikdanska tillsammans med inköpssvenska bildade en flerstämmig vaggsång åt honom. Maten och drycken hade gjort honom trött, och det var tur att den pinniga trästolen utan stoppning plågade honom, annars kunde han ha somnat.

     Dörren ut mot Nyhavns kalla vatten öppnades igen och en äldre man steg in. Han blev stående tvekande ett ögonblick med den grårutiga kepsen i handen, innan han bestämde sig och med långa steg närmade sig Tommys bord. Tommy studerade honom lugnt. Han var klädd i en tunn grå midjelång sportjacka och hade beiga aningen korta byxor, vilket gjorde att de grova bruna skorna framhävdes. Plötsligt stod han på andra sidan bordet och sträckte fram sin hand. Akvarieglaset sprack med ett ljudlöst brak och han fann sig handlöst sprattlande på det iskalla golvet. Va, menar han mig, tänkte han minst sagt förvånad, samtidigt som det spelades upp en filmscen i hans hjärna; Robert De Niro provande en uppfinning framför spegeln, som får en revolver gömd i kavajärmen att automatiskt åka fram och hamna i högerhanden när han sträcker fram sin egen högerhand. Robban blir tilltalad och svarar med ett förvånat ”talking to me”, samtidigt som han blixtsnabbt drar högerhanden framåt och vips ligger revolvern där skjutklar. Det retade honom att han inte kom på filmnamnet.

     Till slut fick han fram sin högerhand och fattade det fasta handslaget från någon som länge har haft ett hårt kroppsarbete.

- Sven Nilsson, kom det med en knarrig låg röst på bredaste skånska.

- Tommy Ek.

- Är det ledigt här?

- Javisst.

Mannen satte sig. Tommy väntade på en förklaring som inte kom. Tystnaden som hunnit bli lite för lång måste brytas.

- Det är mycket folk här idag, sa han mest för att säga något.

- Ja, var mannens lakoniska svar.

     Medan mannen beställde in en slät kopp kaffe passade Tommy på att tömma det lilla glaset. Innehållet rev i halsen och ölen fick direkt efteråt fungera som balsam. Han tog ännu en klunk och undrade för sig själv om det var en knäppgök han hade framför sig. Var det inte lite konstigt att välja plats vid hans bord när det fanns andra helt lediga bord i lokalen? Varför sa han inget? Han studerade mannen på andra sidan bordet i smyg. Mannen smuttade på det varma innehållet i koppen, men bestämde sig snart för att vätskan var för varm och ställde ner koppen igen. Efter en stund var temperaturen den rätta och han tömde snabbt koppen innan han ljudligt satte ner den på fatet, vilket fick Tommy att rycka till. Plötsligt sökte mannen ögonkontakt och sa:

- Jag letar efter min pojk.

- Jaså ni har kommit ifrån varandra, konstaterade han och antog att de hade tappat bort varandra i vimlet på Ströget.

- Det har jag hållit på med det senaste halvåret, fortsatte mannen tillsynes utan att ha noterat vad han hade sagt.

Intensiteten i mannens låga röst krävde hans uppmärksamhet och han tvingades att lyssna intensivt.

- Han stack hit till Köpenhamn i våras, sen dess har jag inte hört av honom. Jag är pensionär och har tid att leta, så minst ett par tre gånger i veckan åker jag över hit för att försöka hitta honom.

     Mannen blev tyst ett ögonblick och släppte Tommys blick, samtidigt som han ur jackans innerficka tog fram ett fotografi som han sträckte över. Tommy tog emot det och studerade det uppmärksamt. Det visade ansikte och överkropp i närbild på en man i trettioårsåldern, som satt med armbågarna på vad som såg ut att vara ett köksbord och höll en glödande cigarett i högerhanden, samtidigt som han stödde hakan mot båda händernas utsträckta tummar. Det som Tommy först lade märke till var den mörka intensiva blicken riktad rakt in i kameran. Den rena vita väggen i bakgrunden, lyfte fram mannen i sin svarta skjorta och sitt bleka ansikte, inramat av ett kort mörkt skägg och ett välklippt mörkt hår, med grafisk tydlighet.

- Jag har inte sett honom, sa han samtidigt som han lämnade tillbaka fotografiet. Som du hör är jag svensk och bor inte i Köpenhamn, även om jag är här då och då.

Mannen stoppade tillbaka fotografiet i sin innerficka, men tog samtidigt fram en fotostatkopia av fotot, som han sträckte över till Tommy, som tog emot kopian och undersökte den. Den var ganska otydlig, men han sa inget. I bästa fall skulle den kunna fungera som stöd för minnet, eftersom han hade sett fotooriginalet. När han vände på kopian såg han namnet, Per Nilsson och ett telefonnummer. Mannen förekom hans fråga.

- Det är mitt telefonnummer. Om du ser honom vill jag att du hör av dig. Det räcker inte om du ber Per att han skall ringa hem. Jag är inte säker på att han gör det, utan ring mig för säkerhets skull. Han kallas förresten för Pelle.

Tommy stoppade ner kopian av fotografiet i sin plånbok. Mannen fortsatte att tala.

- Även om du inte bor i Köpenhamn, skadar det inte att du får bilden. Det kan ju hända att du ser honom av en slump i alla fall. Jag har lämnat ut bilden till så många under den här tiden så en mer eller mindre spelar ingen roll. Man vet aldrig.

- Har du talat med polisen, frågade han lite tvekande mannen.

Det kändes obehagligt, som att snoka i en annan människas intima privatliv.

- Det är inget brott att bryta med sitt ursprung, svarade mannen aningen kryptiskt.

     Tommy drack upp det sista av ölen. Det var mindre folk i lokalen nu. Han kände ett obehag över att få en annan tragedi så nära inpå sig och han insåg i samma stund vilken den andra var. Han signalerade till sig kyparen och beställde två nya öl, innan han frågade mannen om han fick bjuda på en. Mannen nickade utan
att säga något.

     De fick in sina öl som de smakade av under tystnad. Mannens grova händer fick glaset att se bräckligt ut. Det var som om den uppkomna tystnaden krävde att historien skulle berättas och till slut kom den.

     Mannen berättade att Pelle var enda barnet. Han hade kommit sent, så sent att de nästan hade trott att de inte skulle få några barn och pojken var med denna bakgrund mer än efterlängtad. Frun som satt i kassan på Konsum, blev hemmafru för att pojken som mannen uttryckte det, skulle slippa vara på dagis. På rasterna, han jobbade på varvet, kunde han berätta för jobbarkompisarna om pojken, hur han lärde sig gå, när han började tala, när han kunde cykla. De arbetskamrater som hade egna barn och som hade fått dem i unga år, förstod väl i och för sig inte det märkvärdiga i det faktum att pojken lärde sig gå, tala, och cykla. För dem var barn något naturligt, men de förstod hans glädje över att han till sist hade fått en pojke, så de lät honom hållas. De yngre som ännu inte hade barn, kunde ibland inte avhålla sig från att nästan driva med honom och lite spefullt fråga honom om vad pojken hade gjort nu då. Visst, han hade fattat att de drev med honom, men ändå kunde han inte motstå chansen att få berätta om allt märkvärdigt som hände, om vad pojken hade sagt och gjort.

     Han hade tidigt tagit med pojken på fotboll, köpt honom en himmelsblå tröja med nummer nio på ryggen och sedan hade det inte dröjt länge innan pojken själv hade spelat knattefotboll. På helgerna hade de ibland fiskat tillsammans. Nu i efterhand kunde han säga att de hade haft det bra.

     När pojken började skolan förändrades allt. Till en början gick det visserligen bra. Han hade trivts i skolan, bäst på rasterna förstås, då fotbollen härskade, men även lektionerna gick an. Vid middagsbordet på kvällen berättade pojken om vad de hade läst om i skolan, även om den största glädjen för honom låg i att tala om dagens målskörd från rastmatcherna. Men efter ett tag slutade han helt att tala om lektionerna.

     På föräldramöten hade de fått höra att det inte gick så bra längre. Där på andra sidan bordet hade en lärarinna suttit i blå kjol och rödmålade naglar och talat om hans pojk, om hans läs- och skrivsvårigheter. Den världen var främmande för honom. Här kunde han plötsligt inte längre hjälpa.

     Han tystnade och lyfte ölglaset mot munnen. Tommy undrade hur han själv hade hamnat i den här situationen. Här satt han och tittade rakt in i en för honom okänd människas liv. Han kände djupt för pojken och insåg plötsligt att ”pojken” bara var några år yngre än han själv och uppvuxen i samma värld. Hur ensamma lämnades inte arbetarklassens barn på vandringen in i det liv där medelklassen skrev reglerna. Han såg det rörande i faderns berättelse, i glädjen över pojkens tidiga framsteg, men när de verkligt viktiga stegen in i livet skulle tas, var fanns stödet då? Kanske var han för hård och dömande? Det fanns en anledning till främlingskapet gentemot den världen som skolan representerade. Faderns generation var uppfostrad i den gamla skolan, där de med ”fel” bakgrund främst fick lära sig att vara tysta och visa respekt. Skolan var inte för dem. De behövde bara lära sig de basala färdigheter som dåtidens arbetsliv krävde. När de sedan slutade skolan skulle de aldrig behöva öppna en bok mer. Här kände han återigen det orättvisa i sina tankar. Detta gällde säkert inte alla, men hans egen erfarenhet sa att det gällde många. Han avbröts i sina tankar av att mannen började tala igen med samma låga intensiva röst.

     Åren hade gått och lågstadiets naiva glädje övergick i mellanstadiets tysta sorg, som i sin tur försvann in i högstadiets högljudda vrede. I hemmet hade tystnaden spridit sig. Den öppning mellan far och son som fortfarande fanns kvar, vilade på fotbollen. Han berättade hur han brukade gå och titta på matcherna som pojken spelade och att det fanns mycket talang i honom. Han var en bra mittfältare med kondition, styrka och teknik.

     På gymnasiet utbildade pojken sig till byggnadssnickare och fick arbete direkt efteråt i åttiotalets högkonjunktur. Han var duktig och pengarna flöt in och snart kunde han flytta hemifrån. Mannen berättade med förtrytelse som kom snabbt och hett, om hur den glädje de som föräldrar kände över att det hade ordnat sig för sonen, med fast arbete och lägenhet, snart övergick till oro, när de upptäckte hur främmande sonens värderingar var för dem. För honom var arbetet i sig själv ingen källa till stolthet eller glädje, det var bara ett medel för att uppnå målet, att tjäna pengar. Pengarna och det man kunde göra för dem blev grundbulten i livet. De förstod inte var pengarna kom ifrån, även om det fanns pengar att göra i byggbranschen kunde väl inte dessa räcka till det liv sonen levde? Han köpte en stor central lägenhet, hade alltid nya lyxiga bilar och åkte utomlands till resmål de knappt hittade på kartan flera gånger per år. Pengarna, sa han kom från affärer vid sidan av.

     Mannen sökte hjälplöst Tommys blick.

- Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men nånstans anade vi att det skulle gå åt helvete. Vad skulle vi ha gjort, frågade han.

     Tommy tänkte på tystnaden, den tystnad han så djupt hade upplevt i sin egen barndom. Varför talade de inte med sina barn. De värderingar de inte själva förde över och det tomrum det skapade fylldes alltid av någon annan. ”Låt maten tysta mun”, så jävla dumt, tala med dem och lyssna på vad de säger istället. Tala, tala, tala, han kände sorgen välla fram inom honom. Hans egen far tycktes ha levt i den fasta förvissningen om att orden var föremål för ransonering och nu satt fadern där efter hjärnblödningen, verkligen oförmögen att tala, som en på sparade ord rik man. Han visste inte vad han skulle svara eller ens kunde säga, han bara släppte mannens blick och förblev tyst. Då fortsatte han sin berättelse.

     Sedan hade pojken slutat att arbeta och levde istället helt på sina så kallade affärer. Han hade druckit länge, men kunnat hålla det på en viss nivå, men nu blev det allt mer. Det gick några år och sedan kom den allmänna kraschen och i den åkte han med.

- Du minns väl ”den enda vägen”, frågade mannen helt överraskande.

Innan Tommy ens hann svara gav han svaret själv.

- Carl Bildts enda vägens politik som åt helvete bar, konstaterade han torrt.

Ännu var han inte klar med sin historia utan fortsatte att tala lika lågt och knarrigt som tidigare. Han blev av med allt, till och med sin lägenhet och blev tvungen att flytta hem till oss sina föräldrar igen. Det är en sak att vara skyldig banken pengar. De skickar kronofogden, men såna som han var skyldig pengar, de skickar torpeder. Han blev tvungen att mer eller mindre gå under jorden i flera år, men på något sätt lyckades han betala sina skulder under denna tid och kunde återigen komma fram. Men livet utanför det vanliga samhället hade satt sina spår och det som vi hoppades, att han skulle kunna leva ett normalt liv med arbete och familj, blev aldrig mer än en fåfäng dröm.

     Återigen tystnad medan han samlade sig inför fortsättningen. Nu hade han varit försvunnen i ett halvår. Det enda mannen visste var att han troligen var i Köpenhamn.

- Oavsett vad han har gjort och hur det har gått i livet, så är han min pojk och jag måste hitta honom var mannens avslutningsord.

     Sedan blev han tyst igen. Mannen drack upp det sista av ölen och ställde ner glaset. Tommy kände sig tvingad att säga något, vad visste han inte.

- Ja vad ska säga annat än att jag lider med dig och din fru, var det han fick fram.

- Säg inget. Du har mitt telefonnummer, skulle du se honom hör av dig, sa mannen samtidigt som han helt överraskande reste sig, sträckte sig över bordet och klappade Tommy på höger axel och sa:

- Tack för att du lyssnade.

Han gick förbi bardisken och la pengarna för kaffet där och fortsatte sedan ut genom dörren. Tommy blev sittande ensam kvar med porten till sin egen barndom vidöppen.

     För något år sedan när Tommy hade letat i gömmorna hemma, efter vad hade han glömt, råkade han hitta vad som måste vara hans första lånekort. Det hade blekts, men man kunde fortfarande se att det en gång hade varit klargult och på den streckade linjen längst ner kunde han läsa sitt med möda textade namn. Ingen stor begynnelsebokstav, utan istället ett med stor ansträngning präntat litet ”t”, som höll på att tappa balansen och ramla baklänges, men som räddades av strecket på stapeln som var längre på framsidan och som därmed trotsigt kunde peka framåt och hindra den fallande rörelsen bakåt, inledde bokstavssekvensen. Nästa bokstav, ”o”, hade inte, trots att den var ifylld flera gånger fått den runda trygga formen som den skulle ha, utan hotade hela tiden att rulla iväg, räddad bara av omgivande bokstavskamrater. De två m:en som skulle vara enäggstvillingar hade inte ens likheten hos två syskon och antagonismen dem emellan tog sig uttryck i avståndet mellan dem. Med tanke på detta kanske det inte var så konstigt att det avslutande y:et hade blivit helt ihoptryckt i sina försök att hålla ihop helheten. Men oavsett detta stod det trotsigt skrivet ”tommy” på raden, som ett bevis på att han knappt hade hunnit lära sig läsa och skriva hjälpligt i första klass, innan han på egen hand hade skaffat sig sitt första bibliotekskort på det nybyggda biblioteket i gult tegel vid torget, som låg bara några minuters gångtid från hemmet.

     Här bland böckerna, tidningarna, spelen, skivorna och de barska bibliotekarierna, som alltid var noga med ordningen, hade han tillbringat en stor del av sin barndom.

     Ingen lotsade honom in i böckernas värld, han läste det han själv tyckte var spännande. Barnböcker, ungdomslitteratur och vuxenlitteratur, för honom var det ingen skillnad. Han läste allt. När tanterna bakom disken försökte hindra honom att låna böcker från vuxenavdelningen kom det automatiskt ur honom att han lånade böcker till sin mamma som låg sjuk och även om det var en lögn i flera steg (hon läste inga böcker, hade inte skickat honom och låg inte alls sjuk) bekom det honom inte alls. Han hade hittat ingången till en ny värld som ingen skulle kunna hindra honom från att undersöka. ”K” för historia och ”S” för krigsväsen blev hans speciella avdelningar redan från början, även om han läste mycket annat också. Ingen hade lärt honom att läsa Astrid Lindgren, så varför inte. Den engelske fältmarskalken Montgomerys tegelsten om krigskonstens historia, som han läste flera gånger, blev hans Pippi Långstrump.

     Ändå kunde man nog inte säga att han hade varit något konstigt barn, hävdade han själv. Han spelade fotboll och lekte på gården som alla andra och biblioteket fungerade ofta som träffpunkt för många av hans jämnåriga, men hans tidiga läsvanor var nog lite aparta, tvingades han erkänna.

Gå eller åka taxi? Han vinkade avvärjande åt en sugen taxichaufför som körde fram bilen i samma stund han steg ut genom hotellets port. Frågan var därmed avgjord. Han var trött, bakfull och frös redan, trots att han hade tagit en extra tröja på sig under rocken. I magsäcken låg frukosten osmält kvar, som en ljummen tyngande klump. Han kände oro för hur magen skulle reagera.

     Ur bagageutrymmet på sin bil hämtade han så diskret som möjligt fram två flaskor öl, som han stoppade ner, en i var rockficka, men hotellets trehundrafemtiosju (ett snabbt överslag) fönsterögon hade redan sett allt. Han sneddade över den stora, nu ödsliga parkeringen ut mot Amager Boulevard. Det var måndag morgon och vädret liknade tunn kall havregrynsvälling och han gick inte till något arbete.

     Han lyckades korsa gatan utan att bli överkörd. Till höger blinkade stadsgravens vattenöga åt honom. Han rös och stoppade händerna i rockfickorna, men där kylde ölflaskorna, så att han var tvungen att ta upp dem igen, istället drog han upp axlarna så att han fick upp händerna i rockärmarna. Det värmde för stunden, även om det skulle bli omöjligt att gå så någon längre tid. Det började redan värka mellan skulderbladen av ansträngningen. Kanske skulle han köpa sig ett par handskar? Han tröstade sig med att vänsterbenet kändes bra, än så länge. Man får vara glad för det lilla, tänkte han.

     På Langebro hade han fått upp kroppsvärmen, så den fuktiga vinden från Öresund var uthärdlig. Han kostade till och med på sig att stanna en stund ute på bron och lutande sig mot broräcket tittade han ut över vattnet. Han kunde se en av flygbåtarna stäva in mot Nyhamn i diset.

     Då kom tankarna över honom; någonstans därborta ligger Malmö. Trettio mil norr om Malmö ligger Göteborg, sju kilometer utanför Göteborg ligger.... Där fanns... Där bodde... Han uppfattade en rörelse i ögonvrån. I det kopparklädda ärgade tornets fönster, som användes av den som öppnade broklaffen, såg han en äldre man som tittade tillbaka ut mot honom och för ett ögonblick möttes deras blickar innan han återigen började att gå.

     Det var vardag, med en annan aktivitet, en högre puls än på lediga dagar. Människorna han mötte var upptagna med sitt dagliga slit för brödfödan. Det fanns ingen tid för att se en främling. Det kändes skönt att bara kunna smälta in, att ges möjligheten att försvinna i massan. Söndagens lite i smyg seende, frågande, fantiserande blickar mellan flanörer som möttes, var ingenting han saknade, tvärt om. Han var nöjd med att vara en obetydlig anonym cell i den gigantiska organism som var staden.

     Cyklister for fram i en väldig fart runt omkring honom. Tillsammans med fotgängarna, mopedisterna och bilisterna ingick han i en helt vanlig lite stökig måndagsmorgon. Hans steg kändes plötsligt lite lättare. I nedförsbacken på andra sidan krönet fick han svikt i stegen. Han var på väg mot centrum.

     Han tänkte på gårdagskvällen och mindes utan problem hennes namn, Dorthe Jensen. Hur fullkomligt osannolikt var det inte att han hade mött denna unga vackra kvinna, bara för att hennes cykel hade gått sönder i regnet. Två för varandra helt okända människor hade av ödet förts samman till ett kort möte. En sådan avspänd angenäm samvaro kunde han inte minnas att han någonsin tidigare hade haft med någon för honom okänd. Han hade fått vara med om ett samspel mellan två människor, till synes utan baktankar och utan krav, där de hade hållit varandra sällskap en stund, innan de skulle skiljas åt för att troligen aldrig träffas igen. Detta var en mycket ovanlig händelse i hans liv.

     Skällsord utslungade från en mötande cyklist, som höll på att köra på honom, fick honom tillbaka till verkligheten igen. Han svängde in på gatan mot Nationalmuseum. Trafiken var här så tät att avgaserna kändes som ett tryck i bröstet. Han såg sig själv upphängd, som ett stycke kött, i byggnadens pelargång, kallrökt av dieselavgaser. Bara för något år sedan hade man tvättat av den imposanta byggnaden dess impregnering av kolväten, men nu stod den redan lika skitig igen. Det var med lättnad han kom ut i ljuset, det ljus som fanns en gråmulen höstdag, och återigen kunde han andas. Kanalen runt Christiansborg lättade den klaustrofobiska känslan av att ha varit instängd i ett rökeri bland bilar, bussar och lastbilar.

     Den naiva skaparglädjen, manifesterad i de fyra drakarnas tvinnade stjärtar på börshusets tak, gladde honom som alltid. Han undrade om huset verkligen innehöll någon börsverksamhet längre. Han kunde se börsmäklarna framför sig, som vilande ödlor på golvet därinne, för utomstående tillsynes döda, inga rörelser, inga blinkningar, då helt överraskande, slängs en kräldjurstunga ut bärande på en köp- eller säljsignal. Varför röra sig i onödan när maten kommer serverad, reptilsnabba inkomster utan ansträngning. Stillheten lägger sig igen på marknadsgolvet och han tröttnar efter en stund på skådespelet. Han ser istället de tvinnade drakstjärtarna som uppvridna gummiband. Det hade bara varit att sätta en propeller i änden och sedan släppa loss den ackumulerade kraften, så hade börshuset med innehåll kunnat segla iväg till varmare trakter. Se upp här kommer ett börshus flygande! Han tog ett snabbt danssteg åt sidan och duckade nästan omärkligt med huvudet åt höger, som en boxare som låter motståndarens stenhårda höger bara nudda sin vänstra kind.

     Han gick över kanalen och såg så småningom Amagertorv med sin Storkfontän och sina gatumusikanter framför sig. På Ströget var det som vanligt ett livligt folkliv, men han gick mot Kongens Nytorv sluten inom sig själv. Trots detta så stannade han en stund för att beskåda ljudkonstverken i Bang Olufsens fönster.

     Kongens Nytorv sneddade han över som om han hade ett mål och han fann sig snart vara på Bredgade i Frederiksstaden. Här var det som om livet hade stannat av och kontrasten mot Ströget var slående. Ett lugn och en tystnad bara störd av någon enstaka bilist rådde. Till och med cyklisterna lät bli sina ringklockor som av hänsyn till friden. Den breda gatan tillät att han tog plats. Här slapp han att vara på spänn hela tiden, för att undvika pilsnabba, dödsföraktande cyklister, hänsynslösa bilister och massan av gående.

     Han försökte absorbera lugnet och låtsades också att han hade lyckats, men snart var det som om de stora tunga byggnaderna började flytta sig ut mot gatan. De stora palatsen rörde sig sakta och nästan omärkligt mot varandra. Själva tyngden av all denna historiska rikedom minskade hans möjligheter att andas fritt. Han ökade takten, men började känna av den tyngd och kraftlöshet som sakta spred sig i hans vänsterben. Gatan blev till ett djupt schackt, där varken syre eller ljus trängde ner i tillräcklig mängd. Krampkänslan tilltog och han var tvungen att gå allt långsammare och det dröjde inte länge förrän han blev tvingad att då och då stanna till, för att värken i benet skulle lätta något. Som om han inte ville erkänna detta faktum för sig själv och andra, såg han till att det alltid fanns en till synes oskyldig anledning till pausen. En speciellt utsmyckad husfasad, en exklusiv antikaffär, eller en internationell auktionsfirmas fönsterskyltning fick fungera som kamouflage.

     Höstdagens grå gryniga vällingsljus, liksom kom rinnande över taken och sjönk sedan sakta ner längs husfasaderna i tunna rännilar, som gradvis förlorade sin kraft, innan de åts upp av den svarta asfalten, men en bit fram såg han ett klarare ljus komma in från höger sida. Han bet ihop igen och ökade takten och när han kom dit, såg han att solen hade lyckats bryta fram i en blekgul strimma mellan två moln.

     De svaga strålarna fick energi ur havets spegel och sökte sig sedan in i byggnadernas cirkelform. Amalienborg låg helt plötsligt tyngdlöst i det tillfälliga ljuset som om det vilken sekund som helst skulle kunna lösas upp och bara försvinna, men monarkins räddning blev Marmorkyrkans svarta tyngd, som trots att kupolens förgyllning för ett ögonblick tycktes börja glöda, absorberade allt ljus och förankrade dagen i verklighetens massa igen, (kyrkan och monarkin i samarbete, som i gamla tider). Allt återgick då plötsligt till det normala och han fortsatte att gå fram mot Churchillparken.

     Här hittade han en parkbänk att slå sig ner på. Han öppnade en av sina två flaskor öl och drack den sakta och njutningsfullt. Det var lugnt omkring honom. Vilka andra än hundägare hade ärenden till parken vid denna tid på året? Han hittade i alla fall inget svar på den frågan och verkligheten motsade honom inte i hans antagande. Han fick vara för sig själv. Även den andra flaskan drack han ur medan han vilade. En angenäm tyngd bemäktigade sig hans kropp. Magen störde honom inte och han lät tankarna fara.

     Det var måndag förmiddag och alla möjligheter låg öppna, men vad skulle han göra? Han kunde göra precis vad som föll honom in. Han kunde flanera vidare, flanera var förresten ett bra ord, det lät så oskyldigt lustfyllt, eller så kunde han kanske se någon utställning. Vad visades på Statens Museum för konst just nu? Han hade ingen aning.

     Det var ännu lite tidigt att äta. Han var fortfarande mätt efter frukosten, men om ett par timmar kunde han äta lunch någonstans. Det svindlade plötsligt till; vad gjorde han här? Varför satt han på en parkbänk i Köpenhamn? Dessa tankar som hade legat i bakhåll och bara väntat på att han för ett ögonblick skulle slappna av, bröt nu fram med full kraft. Han reste sig och började gå igen, som för att söka en ny försvarslinje när den gamla hade blivit genombruten. Där bakom svaga befästningar låg svaret, för ögonblicket starkt hotat av ett fientligt genombrott.

     Han gick utan mål, men hamnade utåt Langelinie. Trots att det var ruggigt vid vattnet fanns det gott om parkerade turistbussar och en aldrig sinande ström av människor som skulle se den lilla sjöjungfrun. Det slog honom att han aldrig hade sett henne i verkligheten, trots alla gånger han hade varit i Köpenhamn, så varför skulle han inte ta chansen nu. Han följde en japansk grupp och fann sig snart stående vid en låg stenmur och tittade som alla andra på den lilla jungfrun som satt på sin sten i vattenbrynet. Det såg oerhört kallt ut

     Det var turist han var, eller i alla fall försökte vara. Han fick inte tvivla på detta.

han ser omsvept av dimma jagas av något bakom honom som hela tiden kommer närmare han springer med långa flygande steg som om han hade varit världsmästare på fyrahundra meter häck men stegen blir kortare och kortare inte av trötthet utan av en tilltagande tröghet som beror på att benen gradvis blir allt tyngre skräck han hoppas möta någon som kan träda fram ur dimman och rädda honom han springer och springer ut ur dimman kommer en gammal man det är far käkarna rör sig som om han försöker säga något men inget ljud finns ögonen är inåtvända han pekar på en tom rullstol som står bredvid honom springer och springer vidare vidare möter mor blek och utmärglad men med värme i ögonen hon sträcker ut sin hand mot honom och ler ta den och kom säger hon han vågar inte stanna hon ropar hans namn han hör rösten blekna bort bakom sig han blir allt tröttare tittar över axeln utan att stanna ser ingenting men vet springer utan att möta någon hjärtat slår dimman sluter sig kring honom den kondenseras mot hans panna kyler honom han vet men vill inte se då ser han henne framför sig klädd i svart kjol och vit blus som flyter samman med dimman i ett töcken han springer mot henne det går långsammare nu hotet har kommit närmare ryggens muskler drar sig samman inför beröringen som han fruktar mer än något annat hon vänder sig från honom utan att han har sett hennes ansikte och går han försöker springa fortare och närmar sig henne sträcker sig mot hennes rygg tar tag i hennes högra axel och stannar hon vänder sig långsamt om blod rinner sakta ur hennes näsa de blå ögonen brinner sällsamt hon säger jag har väntat på dig och jag vet vem du har med dig han vet inte längre om han skall stanna eller fortsätta springa

Det gick inte att somna, trots att han hade förberett sig så noggrant. När han lade sig, kände han sig något så när avslappnad och han hade en hel grupp goda tankar förberedda. Med goda,  menades tankar som inte upprörde, utan som kunde användas för att sakta försänka honom i ett tillstånd, varifrån han kunde somna in.

     Han ledde in dem en efter en, vände och vred på dem, smakade av dem, men bara tills smaken började falna. Det var farligt att suga för länge på var och en, för i kärnan fanns alltid en giftig smak dold, som av bittermandel.

     Han betade av dem, till en början vid gott mod, men allteftersom tiden gick, smög en osäkerhet sig på honom. Mellan två goda, nästlade sig allt oftare en dålig in, som lämnade ett stänk av rädsla kvar och bara det faktum att han långt därborta kunde skönja ett slut på de förberedda och ofarliga tankarna, gjorde honom till slut nästan skräckslagen.

     Han hade inte givit upp utan kamp, men till slut hade han varit tvungen att stiga upp. Han hade ställt sig att titta ut i natten, ut över den nattmörka staden, men han hade vetat att det var lönlöst. Det var bara att förlänga plågan.

     Nu satt han där i fåtöljen, som var framdragen till fönstret, med fötterna på det låga soffbordet. Han satt ihopsjunken med slutna ögon och huvudet slappt bakåtlutat mot fåtöljens ryggstöd. På bordet, till höger om hans ben, stod den tomma fickpluntan med påskruvad kapsyl. Mängden sprit hade inte varit tillräcklig för att försänka honom i djup drömlös sömn, utan han hade fastnat halvvägs i ett farligt ingenmansland och bakom ögonlocken vandrade de seende ögonen oroligt.

Den stekta rödspättan serverad med kokt fast gul dillpotatis, smält smör och lingon, smakade perfekt, men när han hade svalt den sista tuggan kunde han inte längre ignorera det faktum att det låg ett vykort tillsammans med en kulspetspenna på den vita bordsduken vid sidan av tallriken. I ett försök att förlänga tidsfristen ytterligare, drack han sakta och eftertänksamt upp det sista mineralvattnet, sedan sköt han undan tallriken och glaset och fattade försiktigt pennan som om han hade misstänkt att den kunde vara smärtsamt het. Han satt med blicken stelt fäst på kortets vita baksida, med pennan i den oförmögna högerhanden, innan han insåg det för stunden omöjliga att fästa något på pränt. Hade det bara varit fråga om att skriva några rader till någon bekant, skulle det ha fungerat, men vad han sökte var den familjära känslan av intimitet mellan två av blodet förenade. Insikten om hans främlingsskap gentemot systern närmast förlamade honom. Han sökte en förklaring i att hon var fem år äldre än honom och detta faktum kanske var en av orsakarna till att de aldrig egentligen hade kommit varandra nära, men han förkastade snabbt den tanken.

     Det första året efter moderns död, han hade varit sexton år då, i faderns förlamade frånvända tysta sorg, hade hon fått ta ansvaret för det som var kvar av familjen. Hon bodde inte längre kvar hemma och arbetade sedan några år tillbaka på kontor, vilket hon fortfarande gjorde, numera visserligen bara på deltid, men i denna kaotiska första tid efter katastrofen, tog hon på sig ansvaret för att sköta om dem och hemmet. Hon hade varje eftermiddag efter arbetet kommit hem till dem och lagat mat, städat och tvättat. På mornarna hade hon ringt och sett till att han kom till skolan. Tack vare henne, hade de inte gått under. För detta var han henne evigt tacksam, men riktigt nära stod de inte varandra.

     Han tittade ut på gatan genom det spröjsade fönstret, en ensam cyklist for förbi i den tidiga eftermiddagen. En sanddyn skymde utsikten mot havet, men ljuset avslöjade ändå närheten. Återigen kastade han en blick på det tomma kortet. För att försöka bryta dödläget skrev han i alla fall ner adressen. Att han kunde den utantill, kändes i ögonblicket som en förmildrande omständighet.

     Servitrisen som hade suttit ett tag bakom bardisken och varit sysselsatt med kassaapparaten reste sig och kom fram och frågade med en vänligt leende röst om han önskade någon efterrätt. Han släppte tacksamt pennan, tänkte efter ett ögonblick, men avböjde förslaget i ett försök till botgöring.

- Nej bara en kopp kaffe, tack.

- Kanske kan vi få fresta med något att dricka till?

Visst kunde hon få fresta!

- Ett glas konjak, kanske inte hade varit så dumt.

- Som min herre önskar, sade hon med vad som han tydde till ett lite ironiskt leende.

Hon vände på klacken och gick mot dörren till köket som var placerad bakom bardisken. Hon var ung, kanske strax över tjugo, ganska lång, men stadigt byggd och det blonda raka håret hängde tungt ner över axlarna. Den korta svarta kjolen spände aningen över höfterna när hon gick.

     Pennan avbröt honom i hans tankar. Han fattade den igen och skrev ”Hej” med ett utropstecken efter. Isen är bruten tänkte han med ett snett leende, nu är det bara resten kvar. Lena hade två flickor. Hur gamla var de nu? Båda gick på gymnasiet och efter lite dividerande fram och tillbaka kom han fram till att den yngsta, Johanna, var femton år och den äldre, Klara, var sjutton. Herre Gud vad tiden hade gått. I hans tankar var de fortfarande småflickor som vinglade fram på sina första riktiga cyklar. Flickorna var hennes allt, visserligen var hon gift och till synes ganska lyckligt också, men flickorna var det som hennes liv kretsade kring. Och det var väl så livet skulle vara. Barnen var väl det viktigaste i ens liv, men kunde barnen vara allt? Han försökte tänka sig hur det skulle vara att ha egna barn. Tanken kändes overklig. Skulle han vara en bra pappa? När han träffade Lena i situationer där de var ensamma och verkligen hade tid att tala med varandra, hade de mycket att tala om så länge det handlade om barnen, men sedan blev det ofta tyst. De hade ju växt upp tillsammans, även om hon var äldre än honom, men detta faktum genererade bara tystnad och en slags blygsel hos dem båda. Han var intresserad av politik, musik, film, litteratur, konst, historia, mat, idrott, bilar, ja i stort sett allt som fanns i livet, men hur han än hade försökt, så var alla dessa samtalsämnen i de flesta fall som att kasta vatten på en gås, ingenting fäste.

     Han fick in en kanna kaffe med sockerskål och gräddsnipa, tillsammans med konjaken. Det faktum att han beställt in konjak, trots att han körde bil irriterade honom först, men sedan tänkte han på att det skulle dröja en bra stund innan han skulle köra igen, så det var nog inte så dumt i alla fall. Servitrisen hann knappt servera honom innan hon blev kallad till de enda gästerna som var kvar förutom han själv. Det var ett sällskap bestående av ett äldre och ett medelålders par som nu ville betala sin söndagsmiddag.

     Lokalen var ljus och trevlig i all sin strama enkelhet, men gav kanske ett litet kyligt intryck. På de vitkalkade väggarna i hängde grafiska blad. Han satt dock för långt ifrån för att kunna se vad de föreställde. Gästernas stolar skrapade mot det ljusa trägolvet när de reste sig. Det förargade honom lite att rottingstolarna var så obekväma.

     Han smakade på sin konjak och njöt av den välbekanta värmen som sakta spred sig i kroppen. Kaffet smakade lite blaskigt, men gick att dricka. Gästerna passerade hans bord och den äldste av männen hälsade artigt med en nickning.

     När de hade gått blev tyst. Servitrisen hade gått ut i köket igen. En bil körde förbi på gatan utanför. Det var lugnt i Hornbäck. Den pinniga rottingstolen knarrade lite i protest när han ändrade ställning på den, men ljudet sögs snabbt upp av tystnaden.

     Nu fattade han mod igen och grep pennan. Han brydde sig inte längre om att försöka uppnå någon speciell ton av närhet i kortets text, utan skrev helt enkelt att han var på väg ut i Europa på en senkommen bilsemester och att han skulle vara borta ungefär en månad. Han hoppades att familjen hade det bra och han lovade att höra av sig igen senare på resan. Blotta tanken på att ensam behöva fara runt på kontinentens mörka höstvägar fick honom att rysa. Inte sjutton lämnar jag Danmark, tänkte han medan han undertecknade kortet. Vad som saknades nu var bara ett frimärke.

     Han fyllde på kaffe i koppen och drack upp konjaken. Efter en stund kom servitrisen in från köket och satte sig på en stol bakom bardisken och började gå igenom en hög med vad som för honom såg ut som kvitton. Han frågade henne var man kunde få tag på frimärken. Ur en liten cigarrlåda som stod bakom kassaapparaten fiskade hon upp ett som hon kom fram med tillsammans med notan. Han betalade notan, gav rejält med dricks och tackade för frimärket, som han ville betala för sig. Hon nekade skrattande att ta emot pengar för märket. Frimärket stod huset för, menade hon. Han tackade lite generat ytterligare en gång.

     Medan han hängde på sig rocken hade hon talat om att det var sista veckan krogen hade öppet för säsongen. Nästa söndag var sista dagen. Hon önskade honom välkommen tillbaka. Han tackade för sig, stängde dörren och gick.

     Han gick förbi sjukhuset och hamnen, stannade i vindskydd bakom en husknut, slickade på frimärket och läste det kort igen, som han hade lyckats åstadkomma. Texten ekade tomt. På kortets framsida var en bild över hamnen i Gilleleje. Han stoppade ner det i rockfickan igen.

     På hörnet strax innan han kom upp till genomfartsgatan med affärerna gick han förbi en öppen krog, vars inglasade veranda såg inbjudande ut. Där satt gäster och fördrev eftermiddagen med några Hof. Hans fösta impuls var att gå in, men han ångrade sig och gick istället vidare. Vid Brugsen hittade han en röd brevlåda och blev obeslutsamt stående en stund med kortet i handen, innan han till slut släppte ner det i lådan.

     Han fullföljde sedan det varv som bildade det centrala stråket genom Hornbäck, efter att först ha stannat till och tittat lite i skyltfönstret till en antikaffär. Cirkeln var fullbordad när han återigen gick förbi krogen där han hade ätit. Han kunde varken se servitrisen eller några gäster genom fönstren.

     Bilen stod parkerad på grusplanen framför sjukhuset nere vid hamnen. Konjaken och den friska luften, tillsammans med föregående sena natt, gjorde att han kände sig trött, så istället för att starta bilen och köra mot Köpenhamn igen, lutade han ryggstödet tillbaka, sträckte sig efter kudden som låg i bakfönstret och makade sig tillrätta så bekvämt som möjligt och slöt ögonen. Det dröjde inte länge förrän han sov tungt och drömlöst.

     Han vaknade sakta av att han frös. Rutorna hade immat igen av fukten, så han kunde inte se ut, men han hörde att det regnade på biltaket. Hur länge hade han sovit? Han tittade på klockan och konstaterade till sin förskräckelse att han hade sovit ganska precis tre timmar. Klockan var strax efter åtta nu. Han torkade sidorutan ren från imma med rockärmen och tittade ut. Det var mörkt. Kylan fick honom att rysa och han längtade efter att få upp värmen i bilen, men blåsan gjorde sig påmind. Det fanns inget annat råd än att ge sig ut i regnet för att tömma den.

     Han gick in mellan två sanddyner och strax öppnade sig stranden. Dagens blåst hade lagt sig, men vågorna rullade fortfarande tungt in. I skydd av en sanddyn vände han ryggen mot vinden och pissade. Magen kändes lugn.

     Han startade motorn och medan han körde ut från parkeringen funderade han på vilken väg han skulle välja till Köpenhamn. Han hade velat köra Strandvägen, men eftersom det var mörkt och han ändå inte skulle se så mycket av vägens vackra omgivningar, bestämde han sig för att köra samma väg tillbaka som han hade kommit. I korsningen svängde han av mot Gilleleje.

     Vägen var smal och kantades av träd och häckar, bakom vilka sommarhusen låg skyddade. Det var alltifrån sommarstugor till villor och enstaka byggnader som i det närmaste skulle kunna beskrivas som riktiga slott. Mörkret, regnet och hastighetsbegränsningen gjorde att han körde ganska sakta. Det passade honom bra, eftersom han fortfarande var lite däven efter sin tupplur. Han tryckte ut CD:n med Van Morrison ur stereon, placerade den i sitt fodral och sträckte sig bort mot handskfacket för att lägga tillbaka den. Han försökte hitta något annat att spela bland skivorna för att pigga upp sig, men ångrade sig strax. Istället slog han på radion. Mottagningen fungerade bra och han kunde få in svensk P4.

     Då, när han tittade ut genom vindrutan igen, dök det plötsligt upp en mörk figur framför bilen. Han försökte väja ut mot mitten av vägen, men hindrades av en mötande lastbil. Vägen var så smal att det inte fanns plats för dem båda. Han ställde sig på bromsen och den låga hastigheten gjorde att bilen strax stannade. Den tunga lastbilen for vidare bakom honom och själv tittade han ut i strålkastarljuset och såg en kvinna som stod i regnrock och höll i en cykel på vägen. Hon stirrade förskräckt på honom rakt in genom vindrutan. Under själva inbromsningen hade hon rest sig från en hukande ställning. Han antog att hon hade suttit på huk och inspekterat cykeln.

     Hans första impuls var att svänga ut mot vägens mitt igen och bara köra vidare, men något fick honom att ångra sig. Han körde upp med det högra hjulparet på den smala trottoaren och steg ur bilen, fortfarande med adrenalinet pumpande i blodet.

- Vad gör du på vägen? Du höll ju på att bli påkörd! Du måste ha reflexer i det här mörkret, sa han mycket upprört.

- Jag tror att jag har fått punktering, hennes röst darrade en aning.

- Va glad för det du, det kunde ha gått mycket värre. Hade jag inte tvärbromsat hade det kunnat gått helt åt helvete!

Han ångrade i samma stund sitt utbrott. Hon stod nu tyst och tittade ner på sitt platta bakdäck i det strilande regnet. Han ställde sig bredvid med ryggen ut mot vägen. Nu när adrenalinet hade börjat lägga sig kände han sig lite tafatt och förlägen.

- Hur långt har du hem, frågade han henne, i betydligt mildare ton än tidigare.

- Ungefär tre kilometer, svarade hon och mötte hans blick.

Han tyckte sig ana en antydan till ett leende i hennes ögon, vilket förvånade honom, men eftersom det var mörkt och svårt att se, antog han att det var bara var inbillning.

     De stod i regnet och mörkret och när som helst kunde en bil dyka upp och de riskerade att bli påkörda. Här kan vi inte stå kvar, tänkte han.

- Här kan vi inte stå i regnet. Jag tar cykeln i bagageluckan och kör dig hem, så slipper du gå i vätan.

Att hon omedelbart accepterade erbjudandet förvånade honom. Han var ju dock en okänd man, men samtidigt gladde det honom att hon visade ett sådant förtroende. Han tog hennes cykel och medan han ledde den mot bilen kände han hur vattnet hade börjat leta sig innanför rockkragen ner mot ryggen. Han rös.

- Jag bor i Munkerup, framme längs vägen. Hoppas det inte blir någon omväg för dig.

Han hörde hennes röst bakifrån och utan att vända sig om svarade han ivrigt:

- Nej inte alls! Jag är på väg mot Gilleleje, så det passar bra.

Han öppnade bagageluckan.

- Får du plats med cykeln, frågade hon lite oroligt.

- Ingen fara, jag får fälla baksätet så går den in.

     I bilen fällde hon ner regnkappans kapuschong och då kände han omedelbart igen henne.

- Men herre Gud det är ju du, sade han helt avväpnad.

Men som om detta påstående inte riktigt räckte till, upprepade han sig.

- Du är ju servitrisen på krogen i Hornbäck!

Hon skrattade.

- Ja det var en överraskning att vi skulle mötas igen. Först serverar jag dig mat och sen blir jag utskälld av dig.

Hon skrattade igen.

- Jag skällde inte på dig. Jag blev bara rädd. Jag kunde ju kört på dig i mörkret. Förbannade lastbil!

Han försökte urskulda sig, så gott det gick.

- Vi glömmer det. Du kör ju mig hem nu. Hade inte du kommit hade jag fått släpa på cykeln i regnet.

     Vädret och mörkret krävde en viss uppmärksamhet, så han var tyst en stund. I ögonvrån såg han regnvatten droppa från hennes lugg ner över näsan. Hon torkade bort vattnet med högerhanden, som hon sedan strök över låret. Han såg att det blev en blöt fläck kvar på byxbenet.

Hon bröt tystnaden.

- Är du här som turist?

Hon hade givetvis hört att han var svensk.

- Nej jag är tillfälligt här och arbetar, ljög han så obesvärat som möjligt, för att slippa förklara så mycket.

- Jag bor på hotell i Köpenhamn och har gjort en avstickare upp hit över dagen. Tidigare om åren brukade jag och min fru hyra hus här uppe över somrarna och jag har alltid älskat kuststräckan här, så eftersom det var söndag och jag hade en dag ledigt ville jag titta till ställena här.

- Du är lätt att förstå trots att du är svensk, sa hon, samtidigt som hon återigen torkade bort en droppe som rann ner över näsbenet.

- Ja, jag har varit ganska mycket i Danmark, så jag har försökt lägga mig till med något slags skandinaviska. Det brukar fungera bra.

- Många svenskar har ju problem med att förstå danska.

Han avbröt henne utan att egentligen vilja det. Det var bara så härligt att få samtala med någon.

- Nej det är inga problem för mig, sa han och sköt in ett ”tror jag” med ett skratt.

- Vad jobbar du med då?

Frågan gjorde honom först tveksam, varför visste han inte riktigt, men då han var rädd för att denna tvekan skulle märkas, kom det som den naturligaste sak i världen.

- Jag är datakonsult.

- Ja då förstår jag varför du kör en ny BMW, replikerade hon snabbt.

Han kunde inte annat än att skratta.

- Vänster, sa hon plötsligt.

- Vadå vänster?

- Ja, jag bor här in till vänster.

     Han bromsade in hårt, blinkade och svängde vänster. Det var ett villaområde de kom in i, med hus för permanentboende omväxlande med sommarhus. Hon lotsade honom till huset där hon bodde. Det låg avsides, nästan helt skymt av växtlighet i mörkret. Han svängde upp på garageuppfarten och bromsade in. Med tillfredställelse noterade han att det var mörkt i huset. Han slog av motorn.

- Jag kan väl få bjuda på en kopp kaffe som tack, sa hon genast.

Han blev förvånad.

- Nej jag vet inte...

Hon hörde hans tvekan och bröt in.

- Kom igen nu, var inte så svensk. Klockan är ju inte mycket och du kan väl behöva en kopp kaffe på vägen. Det är väl inte så roligt att sitta på ett hotellrum ändå.

Hon var så avväpnande att det inte gick att säga emot.

- Visst, jag tackar för erbjudandet.

     De steg ur bilen och han lyfte ut cykeln ur bagageluckan. Medan hon ställde den i skydd av garagetaket fällde han upp baksätet igen och låste. När han var klar med detta såg han att hon redan hade öppnat ytterdörren.

- Skynda dig innan du blir genomvåt, ropade hon och skrattade högt när han låtsades vara en hinderlöpare som forcerade trappan i grässlänten upp mot huset.

- Fy sjutton, jag behöver träna, pustade han fram när han kom in i hallen.

Han blev stående framåtlutad med händerna på knäna och andades tungt.

- Stäng dörren! Det regnar ju in. Du får pusta sen.

Han drog igen ytterdörren.

Hon hade redan fått av sig regnrocken, som nu hängde på en galge. Under hade det bildats en liten vattenpöl.

- Hinderlöpning är nog inte din gren. Du kan ta en öl ur kylen så länge, jag skall bara in i badrummet och torka håret lite.

Hon hade bytt sina stora stövlar mot tofflor och lämnade honom i hallen.

Han hängde av sig rocken, tog av sig skorna och steg in.

     Rummet var stort, klätt med ljus träpanel och vette mot husets baksida där några utelampor lyste upp ett trädäck som han såg genom stora panoramafönster. Trägolvet var kallt noterade han i förbigående, när han gick mot köket. Hon hade försvunnit in genom en dörr, omedelbart till höger från hallen och stängt efter sig. Köket som var avdelat från en matplats och rummet med en vit halvvägg låg till vänster. På ena sidan halvväggen stod ett vitt köksbord med blå myranstolar runt omkring. Han räknade till åtta stolar runt det stora bordet. Han hade hört någon gång vem som hade formgivit bordet, men hittade inte namnet. Formen hade i alla fall fått namnet superellips om han mindes rätt.

     Från köket såg han nu den upplysta garageuppfarten genom ett stort fönster som gick från diskbänken ända upp i taket. Hon måste ha tänt utelamporna från hallen En del av taket i köket bestod alltså av glas och gav nästan känslan av att han fortfarande stod ute i regnet. En sådan lösning hade han aldrig sett tidigare. På diskbänken stod en odiskad tallrik med bestick och en tekopp. Att öppna kylskåpet bar honom emot. Det var ju en främmande människas kök han befann sig i, men han tog mod till sig. Kylskåpet var halvtomt, men det fanns både Tuborg och Hof att välja mellan. Han överraskade sig själv genom att välja en Hof. Med flaskan i handen blev han stående villrådig. Var fanns en öppnare? Han hade en själv i rockfickan, men valde ändå att öppna den översta av de närmaste kökslådorna och till hans stora förvåning låg där faktiskt en. Han borde nog ha köpt en lott idag.

     Han satte sig i en fåtölj av ljust böjträ i rummet, vars möblemang i övrigt bestod av en stram kornblå soffgrupp i tyg med synliga ljusa trädetaljer. Den kylskåpskalla ölen fick det att spränga i pannan, men den smakade ändå ljuvligt. Han tog ytterligare en klunk, innan han ställde flaskan på soffbordet av bok. Hur gärna hade han inte druckit ur flaskan, men han ville inte framstå som alltför törstig. Han satt med ryggen mot altanen och tittade ut i köket. Hon var fortfarande i badrummet. I bokhyllan fanns inga böcker, bara några turistbroschyrer och instruktionsböcker till stereon, TV:n och videon. Att på det avståndet han satt kunna läsa detta ansträngde synen så att han var tvungen att blinka några gånger för att ögonen skulle komma i fas igen. Huset var stort och stramt elegant, men lite opersonligt. Han fick känslan av att det var ett hus för uthyrning, inte alltför olikt de hus som han och Karin hade hyrt tidigare.

     Han reste sig, stod stilla en stund och lyssnade och öppnade sedan dörren som fanns precis till vänster om honom, mycket försiktigt och tyst. Han hade ju redan varit i kylskåpet, så varför inte. Rummet hade samma träpanel som vardagsrummet och fungerade tydligen som extra sovrum eftersom det stod två sängar utan sängkläder längs väggarna. Han stängde dörren lika försiktigt som han hade öppnat den och satte sig igen. Vad han kunde se fanns det inga spår av att det bodde någon annan här.

     Dörren vid hallen öppnades och hon steg in i rummet. Det långa blonda håret var rufsigt. Hon hade väl inte kammat sig efter att ha torkat håret med handduken.

- Bra att du hittade en öl.

- Det var gott. Det var inget dåligt hus du har, fortsatte han medan hon gick mot köket, antagligen för att göra i ordning kaffe.

- Det är inte mitt. Det är min farbrors hus. Jag bara bor här under vintern. Gubben tyckte väl det var bra om någon såg till huset. Det passade mig perfekt eftersom jag har varit ute och rest under nästan ett års tid och egentligen inte hade någonstans att bo.

- Var bor han själv då?

- Han bor och har sin firma i Schweiz. Ibland är han här på somrarna, men för det mesta hyr han ut huset till turister.

- Vad gör du då när turisterna kommer till sommaren?

- Jag skall börja studera i höst på universitetet i Köpenhamn och håller på att leta lägenhet där. Restaurangjobbet är bara tillfälligt för att tjäna lite pengar. Den stänger för säsongen nästa helg och då får jag se vad jag skall göra.

Hon satte på kaffekokaren och började duka fram på köksbordet.

- Usch, jag tycker det är kallt här inne, kan inte du tända i kaminen, så vi får upp lite värme här, sa hon plötsligt, samtidigt som hon stannade upp och låtsades rysa.

- Visst, svarade han tjänstvilligt och sträckte sig samtidigt efter flaskan för att tömma den, som om han var rädd att den inte skulle stå kvar när han var klar.

Han reste sig och gick fram till den svarta järnkaminen som stod längs långväggen bredvid bokhyllan. Björkved låg i en korg som stod på golvet vid sidan av kaminen och en ask tändstickor tornade på toppen.

- Vad skall du läsa då, sa han samtidigt som han förberedde för att tända elden.

- Litteraturhistoria.

- Då blir jag avundsjuk. Det har alltid varit min dröm.

Hon skrattade.

- Inte visste jag att datakonsulter hade såna intressen.

Hon blev tyst som om hon hade blivit avbruten, men fortsatte att stöka i köket. Han kände inte att han ville tala om sitt yrke och tog tacksamt emot tystnaden. Han tände på lite tidningspapper som han hade kilat in bakom några vedklabbar som stod lutade mot kaminväggen i det bakre hörnet. Han reste sig upp igen, beskådade verket och hoppades  intensivt att det skulle ta sig. Av någon anledning tog han uppgiften på yttersta allvar och det skulle vara pinsamt att misslyckas.

     Nöjt konstaterade han att det såg ut att ta sig bra. Han flyttade fåtöljen en aning så att han kunde sitta och titta på elden och satte sig sedan igen.

- Tycker du om wienerbröd, kom det från köket.

- Alltför mycket som du ser.

- Man skall unna sig av livets goda.

Han lyssnade efter spår av sarkastisk underton, men lyckades inte upptäcka någon, vilket värmde honom.

- Nu är kaffet klart.

Han reste sig och gick ut i köket. På bordet stod en kanna kaffe, två muggar, en mjölkanna och sockerskål och mitt på bordet tronade ett fat med wienerbröd av den sort som man annars sällan ser i Danmark. Den med det gula i mitten, som vanvördigt benämndes ”mormors snuva”. Att bara tänka tanken var på gränsen vad hans mage klarade av, men ändå gick den inte att undvika. Den poppade alltid upp som gubben i lådan så fort tillfälle gavs.

     Hon hade redan satt sig med ryggen mot fönstret. Han satte sig på andra sidan bordet, sträckte ut sin hand mot henne och sa:

- Jag har glömt att presentera mig. Jag heter Tommy Ek.

Hon fattade leende hans hand och svarade:

- Dorthe Jensen.

Han släppte hennes varma mjuka hand och fortsatte:

- Inte hade du behövt ta fram wienerbröd för min skull.

- Nu ska vi dricka lite varmt kaffe och äta wienerbröd och  vara glada för att vi slipper vara ute i regnet, svarade hon och log mot honom.

Och vad kunde han invända mot detta?

Nu när han var ute ur staden slappnade han av och lät bilen sträcka ut på motorvägen. Det hade blivit en fin höstdag, solig men blåsig, med små jagande vita moln på himlen. Luften kändes krispigt kylig och klar, men det var ingen frost. Väderförändringen gjorde honom gott. Ren luft vädrade lungorna och det klara ljuset som fann väg in genom ögonen, städade upp i hjärnans vindlingar. Han kände sig lugnare och det berodde säkert inte bara på tabletternas verkan.

     Han körde väg nitton norr ut. Trafiken var gles på nittiosträckan, men trots att han körde i hundratio blev han hela tiden omkörd. Det lugnade honom att andra hade bråttom.

     På väg mot Hilleröd tog motorvägen slut och istället tog en smalare tvåfilig väg vid. Landskapet var ett öppet, böljande jordbrukslandskap. Höstbruket var klart och naturen förberedde sig för vinterns vila. Vinden klädde med fumlande fingrar av träden, som nu hade gett upp och lät löven, nästan utan motstånd, färga först himlen, sedan den bruna jorden. Vägen följde som en lugnt ringlande å naturens topografi, ner i sänkor, upp mellan mjuka kullar. I den här hastigheten var det en total avslappning att föra bilen framåt. Det kändes som om asfalten hade fattat tag i framdäcken och upp genom bilens styrning, sedan genom händerna och armarna, förde ett lågt samtal direkt med hjärnan. Han bröt denna trans först när han på ett ögonblick bestämde sig för att köra in i Hilleröd.

     Efter en del letande hittade han vägen mot centrum och kunde parkera vid ett litet torg, där han steg ur, för att beundra den härliga utsikten över sjön mot Frederiksborgs slott. Slottet steg som en sagolik teaterkuliss, rakt upp ur vattnet. Han och Karin hade varit där många gånger som turister, när de hade haft vänner med sig som skulle förevisas norra Själland. Först slottet, sedan lunch på Slottskroen, hade varit det stående schemat.

     Vinden från sjön letade sig in under rocken och han rös. För att få upp värmen igen, promenerade han längs den stängda affärsgatan i hopp om att finna en öppen affär. Söndagar i Danmark, var oftast fortfarande verkligen stängda dagar, dagar för vila och rekreation utan den sedvanliga distraherande kommersen.

     Han hittade efter en stunds långsam promenad en öppen affär, där han köpte lite salt lakrits, som han sedan gick och sög på, innan han återigen satte sig i bilen. Fick han leta sig in i staden, så var det samma visa på utvägen. Staden med sitt centrala läge på norra Själland, med alla vägar som där möttes, var en trafikmässig labyrint, en vacker sådan, men dock fortfarande en labyrint.

     Han hittade den eftersökta vägen, väg tvåtvåsju rakt norrut mot Gilleleje, genom den på sommaren så vackra Gribskov. Det sades att skogen var den största på Själland. Påståendet fick honom alltid på gott humör. Hade man någon gång sett de tunga mörka sjumilastora granskogarna i Småland, tedde sig Gribskov som den leende sommarljuva lövskogsdunge den nu en gång var, även om bokarna så gott de kunde, försökte skapa trollskogstämning genom att sila det förtrollade gröna ljuset genom sitt lövverk.

     Nästan ingen trafik, solen i motorhuvens silverlack, den vackra smala vägen med sina svepande linjer genom landskapet gick inte att motstå. Han höjde värmen i kupe’n, öppnade takluckan, satte på bilstereon, lade i växellådans sportprogram och sköt iväg den tunga silverkulan.

     På stereon, Van:

from the dark end of street

to the bright side of the road

we’ll be lovers once again

on the bright side of the road

little darlin’ come with me

won’t you help me share my load

from the dark end of the street

to the bright side of the road

     Varje kurvas ingång var slutet på en tunnel och centrum på en piltavla, mot vilken bågens spända sträng skickade pilen med självklar kraft och precision; hela tiden träff mitt i, ständigt nya kurvor. Han körde som i trans, snabbare, snabbare, närmre, närmre, den välbekanta kylan längs ryggraden, en blandning av upphetsning, koncentration och rädsla.

     Han upplevde några minuters djupt koncentrerad livskänsla innan han slog av på farten. Motorns varvtal och hans puls var som siamesiska tvillingar, alltid förenade och snart hade upphetsningen lagt sig. Innan han slog av stereon och stängde takluckan lyssnade han på vad ”Jackie Wilson said”.

     Han blev tvungen att stanna på en rastplats, eftersom morgonens dricka trängde på. Vid sidan av vägen, några meter in i skogen, stod en stubbe, om man nu kan kalla något som var högre än manshöjd en stubbe. Kanske var det blixten som hade kapat trädet. Den övre delen måste ha forslats bort, kvar stod bara trädets nedre del, fortfarande djupt förankrad i jorden.

     Han stod med ryggen lutad mot trädet, fötterna nersjunkna till anklarna i höstens löv och pissade med en kraftig, frisk, ljus stråle. Marken sög upp hans vatten utan att lämna spår och när han var klar, vände han sig om utan att tänka, famnade trädet med armar som inte ens räckte halvvägs runt och lät sig känna den släta grå barken mot kindens hud. Så blev han stående. Marken doftade jord och var mjuk som en brottarmatta under honom, vinden talade i trädens kronor, men ”hans” träd förblev tyst.

     Han vägde från den ena foten till den andra med sina lätt böjda ben, sänkte armgreppet en aning för att få bättre balans och drog till med full kraft, vilket underströks av ett tungt stönande. Trädet rubbades naturligtvis inte en millimeter av detta försök till livtag, men det kändes härligt att maximalt anstränga alla kroppens muskler för en stund.

     Han släppte trädet, sträckte på sig och skrattade högt medan han borstade av sig.

- Jävla träd till att vara tungt, konstaterade han, medan han gick till bilen.

     Efter Esrum Sö öppnade sig landskapet i en nedförsbacke mot kusten. Han kom in mot Gilleleje söderifrån. Greppet hårdnade kring ratten för ett ögonblick. I bröstet slog hjärtat som i en tom katedral. Här hade han upplevt sitt livs lyckligaste tid.

     De första åren hade han och Karin tillbringat semestrarna här i ett hyrt sommarhus. Nyförälskade och lyckliga i detta ljusa landskap med havet, solen, den böljande naturen, krogarna, byarna, den ständigt närvarande historien, allt framstod som i ett avlägset skimmer, så långt från den tid han nu befann sig i. Sedan när pengarna hade börjat flyta in, hade andra resmål hamnat i fokus. Han hade då fått stå tillbaka med sitt eviga Danmark.

     Då gällde plötsligt andra ställen som Bali, Seychellerna, Maldiverna och Thailand; han kunde inte minnas alla platser de hade besökt, ju avlägsnare desto bättre (å guuud, såååå exotiskt!). Det hade ändå inte resulterat i någon större succe i den sociala påfågeldansen. När Karin talade om att de hade varit på Maldiverna, så var det genast ett annat par som hade fotvandrat i Burmas djungler, vilket hade varit ”ETT SÅNT ÄVENTYR”.  Att det hade varit gerillakrig i området i decennier hade de aldrig hört talas om och senare kröp det fram att upplevelsen inskränkte sig till att det var ”hett och fuktigt som fan och hela vandringen var ett jävla skoskav”. Om det var sådana krav som ställdes, för att ha något att tala om efter semestern fick det vara. Någon asiatisk fotvandrare var definitivt inte Karin (och inte han heller för den delen). Nej, en viss standard skulle det vara ansåg hon.

     När han passerade OK och Brugsen på vänster sida om vägen, fösökte han med viss självironi konstatera att varken OK eller Konsum fanns på Bali. Kanske var det sant som Karin brukade skrika anklagande, när deras gräl hade gått för långt, att ”han alltid hade varit, var, och alltid skulle förbli en jävla gubbjävel”. Han hade i och för sig aldrig förstått att det skulle ligga en djup förolämpning i att bli kallad gubbe och detta faktum hade alltid bara ökat hennes vrede.

     I korsningen vid servicebutiken och turistbyrån, svängde han ner mot centrum och körde mot hamnen. Han hittade en parkering på kajen och steg ur bilen. Medan han låste tog han några djupa andetag i blåsten. Den syrerika havsluften piggade upp honom. Kanske kunde vinden blåsa bort hans bakfylla också.

     Det fanns ett torg med affärer, torghandel och enklare matställen i byn, men centrum låg i hamnen. Den var en stor fiskhamn och på sommaren även turisthamn, där det alltid var ett livligt folkliv. Här fanns fiskaffärer med det mesta från havet, ett snabbmatsställe, också med råvaror ur havet, ett rökeri, ett galleri för danskt konstglas, en dyr affär med kläder och andra varor kopplat till båtliv.

     Han gick upp mot Havnekroen. Solhaven var stängd för året. Det var en trädgårdsservering, där man om sommaren kunde äta en sillunch med öl och snaps i det skyddande suset av bergsbambu. De gula husen med röda tegeltak och vita skorstenar, lyste som varma välkomnande småsolar i den klara höstdagen.

     Krukmakaren på hörnet hade öppet. På den vita husväggen simmade hans fiskar gröna, bruna eller blå. Vad gjorde den gröna gäddan här? En klarblå piggvar gick väl an, men gäddan fick honom att tänka på en sommar då han och Karin hade stått i hamnen och tittat på, när en av de ljusblå fiskebåtarna hade tömt sin last. En skäggig fiskare hade stått på kajen med en grov slang på axeln, en slags omvänd dammsugare som sög upp fisk ur lastrummet och spottade ut den i en stor container, varur fisken fraktades på band in i fiskberedningsfabriken. Lasten bestod mest av sill. Det hade för den oinvigde sett lite lustigt ut med den grova slangen som på kort tid spottade ut väldiga mängder silvrig fisk.

     Då trippade en liten blond medelålders elegant blå kvinna fram och frågade med diskret stockholmsdialekt om hon kunde få köpa några abborrar, samtidigt som hon ur sin axelremsväska av krokodilskinn plockade fram sin plastpåse, som härstammade från Magasin Du Nord i Köpenhamn. Fiskaren som inte fattade vad hon var ute efter, bara skakade på huvudet och fortsatte att bredbent kämpa med den tunga slangens innehåll. Damen var ihärdig med sin fråga och Tommy hade till sist känt sig skyldig som svensk och gått fram till kvinnan och försökt förklara att de nog inte hade fått någon abborre idag och skulle de (vilket väl i och för sig väl hade varit en zoologisk sensation) ha fått någon, var det nog närmast ogörligt att hitta den i containern. Hon fick nog istället gå in i fiskaffären och handla. De har fin rödspätta idag hade han försökt med, innan kvinnan med en förnärmad snörpning på den lilla röda östermalmsmunnen, hade trippat iväg med den tomma plastpåsen i handen.

     Han såg att krukmakeriet var tomt på människor när han gick förbi. Över gatan låg Havnekroen, en solgul kåk med stora fönster på markplanet och med utsikt ner över hamnen. Utanför vid dörren fanns menyn uppsatt. Det var alltså fortfarande öppet. Ett handskrivet anslag vid sidan av, annonserade emellertid att det under veckorna var stängt och att nästa helg skulle vara den sista öppna för säsongen. Han kände efter, men det gick inte att uppbåda någon hunger för tillfället. Krostuen, i det lägre vita huset bredvid, lockade i och för sig med något att dricka, men han led fortfarande av gårdagen och ville hålla kroppen ren från alkohol så länge det gick.

     Han vände sig om och gick över gatan igen och satte sig där på en vitmålad bänk på den mot hamnen svagt sluttande gräsängen. Den kalla bänken kylde under honom innan han hade värmt upp den. Han slöt ögonen och försökte med ansiktet suga upp den lilla rest av solvärme som fanns kvar.

     I sitt inre återsåg han det bröllop han hade sett utspelas på samma äng som gäst på kroen. En ung kvinna och man, brud och brudgum, hade firat bröllop på ängen en varm och solig försommardag. Prästen hade vigt dem. Han hade alltid tyckt att det vilade något hotfullt över präster, men frånvaron av det kalla kyrkorummet och den därmed förknippade speciella luften, som bar fram en antydan av doft från bar lerjord, desarmerade helt denna känsla. Den gröna ljusa ängen med bruden i vitt, lik en prästkrage, det var fortfarande något rörande i denna scen trots att så många år hade gått. Efter vigselakten hade brudparet med gäster ätit medhavd matsäck på filtar i solen.

     Han mindes med en rysning sitt eget bröllop. Kyrkan, teatern, pengarna, högfärden, pretentionerna, falskheten, allt så långt ifrån bröllopet på ängen. Obehaget fick honom att resa sig och gå tillbaka mot bilen.

      Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

     Synden hade varit hans livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Han mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

     Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

     När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

     Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

     Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

     Återigen i bilen på väg längs kusten mot Rågeleje, med ljuset, luften och horisonten, som enda reskamrater, kände han att detta var vad han behövde just nu. Det öppna kuperade landskapet övergick i en tallskog som kantade vägen. Sommarhusen låg på rad längs vägens sidor, skyddade av plank, häckar eller annan växtlighet. Det var för en stund som att köra i en alle´, eller snarare en grön tunnel. Han körde mjukt och eftertänksamt, tog till vara varje minut. Landskapet öppnade sig snart i en magnifik utsikt över havet när han närmade sig Rågeleje. I nedförsbacken mot byn, låg en osannolik surrealistisk rosa-vit gräddbakelse till sommarchateau, med obruten havsutsikt, som fick honom på gott humör.

     Vågorna rullade in mot den steniga kilometerlånga stranden. Längre ut syntes de knappast, de liksom smög sig in hukandes, för att plötsligt resa sig upp och med full kraft snabbt närma sig fast land. Det slutade dock alltid med att även den högsta vågen, ödmjukt fick kyssa land liggandes framstupa i sanden. Striden tog aldrig slut, land - hav, hav - land. Han öppnade takluckan en kort stund bara för att få höra ljudet av vågor mot strand.

     På landsidan av vägen i en lång brant backe, klädd med låg vindpinad tall och nyponros, låg små sommarhus liksom nedstuckna i sanden, medan de stora sommarvillorna självsäkert visade upp sig med himlen som bakgrund längs hela krönet. Han kunde inte undvika att tänka på sig själv ensam i torpet i Dalslands skogar. Vad hade han gjort där? Det var här, han och Karin skulle ha ett sommarhus att återvända till, sommar efter sommar. Återigen tomheten i bröstet som hotade att implodera.

     Han noterade att hotellet såg mörkt och tillbommat ut, innan han lämnade byn i en smal slingrande uppförsbacke. Det bar snart av inåt landet igen, i ett jordbrukslandskap. Känslan av närhet till havet lämnade dock honom inte helt. Det var som om havet bakom kullarna fortfarande speglades i himlen, på marken - jorden, i himlen - havet. Havet och horisonten lockade och han ökade farten och körde snabbt och koncentrerat tills han närmade sig Tisvildeleje.

     Om sommaren var det som att komma till en badort vid Medelhavet, med folklivet, den anarkistiska parkeringen längs den smala backen ner mot stranden, som kantades av hotell, restauranger och barer, överallt solbrända semesterfirare, cyklisternas dödsförakt, bilarnas signalhorn, de gåendes picknickorgar, allt och alla på väg mot stranden. Nu var det så tyst och stilla att det nästan blev overkligt. Husen låg visserligen kvar, men vart hade människorna tagit vägen?

     Han körde ner till stranden. Den stora parkeringsplatsen var inte helt tom. Enstaka strandvandrare, företrädelsevis hundägare, hade parkerat här. Bilen parkerade han mellan två sanddyner så att han kunde se havet. Då ringde det.

     Han hörde signalen från handskfacket. Först förstod han inte vad det var, men snart mindes han att det var hans mobiltelefon som låg där. Han måste ha glömt den på. Han satt och lyssnade, räknade signalerna, väntade på tystnaden, som inte kom tillbaka. Telefonen fortsatte att ringa uppfordrande. Till slut slet han upp handskfacket, fick tag i telefonen, lyckades få loss batteriet och först då tystnade den. Trots detta fortsatte det att i intervall ringa i hans öron. De återkommande signalerna tvingade honom att snabbt ta sig ur bilen, småspringa ner på stranden och med ett långt kast med mobiltelefon placerade han tingesten bland fiskarna i havet. Sedan stod han kvar på stranden en lång stund, beskådandes horisonten med tom blick, innan lugnet sakta återkom.

     Innan han startade återresan mot Gilleleje, lade han tillbaka telefonens batteri i handskfacket. Sedan kopplade han ur bilens antispinnsystem, backade ut på den jättelika, i stort sett fortfarande tomma parkeringen, lade växellådan i manuellt läge, gav full gas och styrde upp bilen i en mjuk båge, balanserade den vilt sladdande runt i en fullbordad cirkel, samtidigt som adrenalinkicken fick honom att skrika rakt ut som en galning.

Var befann han sig? För ett ögonblick var han helt desorienterad. Tystnaden gav inte några ledtrådar.

     Svaret kom snart. Han kunde höra ett maskinellt ljud genom väggen. Det var hissarna som lät. Han var på hotellet i Köpenhamn. Han öppnade med viss bävan ögonen. En ny dag låg och väntade, med allt vad det kunde innebära.

     Vilken skrämmande mardröm han hade haft i natt. För att undvika att växla in på det tankespåret, vände han sig med möda på sidan, så att han kunde titta ut över den fortfarande nattmörka staden. Asfalten lyste gul i skenet från gatljuset under honom. Han gjorde ett fruktlöst försök att somna om. Det värkte och det kröp obehagligt i kroppen. Han mådde illa och hade samtidigt ett fruktansvärt tungt huvud. Släggan träffade städet i pannan tungt och regelbundet. I munnen hade återigen den stora stinkande paddan flyttat in och nu var de två som kämpade om den knappa luften i rummet. På nattduksbordet kunde han se en halvt urdrucken Gammeldansk stå kvar. Han hade fortsatt att dricka sent igår natt efter att han hade kommit tillbaka från sin nattvandring. Det fick han nu betala dyrt för.

     Minnet från gårdagsnatten av de i dimman vandrande bröt fram. Hans tankar var opålitliga och trolösa som legosoldater, när som helst kunde de vända sig mot honom om han inte ständigt kontrollerade dem.

     Vad skulle han göra idag? Han bestämde sig snabbt för att ta sig bort från staden och för att försöka hålla sig nykter. Just nu mådde han fruktansvärt dåligt och kände att han behövde se horisonten och andas frisk havsluft. En biltur upp till norra Själland, till kusten runt Gilleleje och Hornbäck, var vad han behövde.

     Här låg han i sin hotellsäng och kunde dag för dag, helt på egen hand bestämma vad han skulle göra. Inga plikter eller förväntningar tyngde honom. I detta tillstånd var han så tyngdlös att om han tvingades gå över verklighetens leriga fält, undrade han om han överhuvudtaget skulle lämna några fotspår efter sig.

     Fanns han då? Frågan tycktes först absurd, men var den det egentligen? Om inte annat var det ju ovedersägligen så att han för tillfället var ett registrerat namn i hotellets datasystem. Han var registrerad som gäst, därmed fanns han i alla fall i form av en ekonomisk transaktion. Kanske är det allt som återstår av livet, att lämna spår efter sig i form av ekonomiska transaktioner, transaktionsögonblicket som livets höjdpunkt; just i det ögonblicket fanns man, blev bekräftad och lämnade även en historia efter sig. Att gång på gång återskapa detta ögonblick, kanske var det livets mening, det som fanns kvar när allt annat var dött. Tanken fick honom att rysa.

     Men för övrigt var han en medelålders man utan barn, utan kvinna, utan jobb, med en pappa som i sitt mörker oftast inte ens kände igen honom, med en syster i vars liv han spelade en alltmer perifer roll. Vilken var hans plats på jorden? Vänner? Han flydde frågan, som han så ofta gjorde.

     Han blundade, slutade andas och försökte känna efter hur det skulle vara att inte existera (känna efter hur det skulle vara att inte existera, vilken idioti!), men hur han än försökte fanns det något inom honom som inte gick att släcka; livet, existensen var ett faktum, vad han än tyckte om det. Så länge han andades kunde han ej komma undan. Livet kräver alltid sitt. Bröstet höll på att sprängas och han var tvungen att ta ett nytt andetag. Han tittade på klockan. Klockan var bara sju och han levde.

     Han steg upp ur sängen och kände för ett ögonblick hur det snurrade till i huvudet, han blev plötsligt svimfärdig. Kallsvetten bröt fram i pannan och han raglade fram mot toaletten. Han satte sig tungt med armbågarna mot knäna som stöd för det tunga huvudet och gjorde vad han skulle. För ett ögonblick trodde han sig behöva kräkas och provade om hans huvud nådde över badkarskanten där han satt på toalettstolen. Det faktum att han kunde spy i badkaret, utan att behöva resa sig från toalettstolen lugnade honom och efter en stund lade sig illamåendet igen. Han torkade sig och spolade.

     Trots att han var klar blev han sittande kvar. Att resa sig och gå tillbaka till sängen kändes oöverstigligt tungt. Det var då han kände lukten eller snarare stanken. Hans näsa fylldes av en stank som äcklade honom. Först trodde han att den kom ur toalettstolen eller avloppet, men som av en händelse luktade han på sina fingrar och händer. Han tyckte sig känna hur stanken kom ur händernas porer trots att händerna såg rena ut. Han reste sig närmast panikslagen och började skrubba händerna så gott han kunde i tvättfatet. Trots detta fanns stanken kvar i hans näsborrar. Han drog händerna genom håret och luktade. Stank! Han tvättade händerna igen. Han fattade sitt kön och luktade sedan på handen; även här samma stank. Han luktade på armarna, han böjde sig framåt och luktade på knäna, han sniffade var han kom åt. Hela han luktade! Hela hans kropp producerade en äcklig odör. Tanken gjorde honom än mer panikslagen.

     Han tog tvål och schampo och ställde sig i duschen. Den för varma och hårda vattenstrålen fick honom nästan att skrika, men han måste bli ren. Han skrubbade, han tvättade, han sköljde. Trots detta försvann inte den vidriga lukten. Det varma vattnet smärtade, ångan steg och gjorde snart hela badrummet till en ångbastu. Efter en stund, trots att han ansträngde sig att härda ut, att orka, gjorde den fysiska tröttheten, ja utmattningen att paniken tvingades lägga sig. Då kunde han känna hur stanken sakta lade sig och strax försvann. Han stängde av duschen och sjönk ner i badkaret, sträckte ut sig så gott det gick och lät den gradvis svalare luften svalka kroppen. Han återvände sedan sakta till sitt normala jag. Det som återstod var en skam inför sig själv och en fråga; höll han på att bli galen?

     Efteråt satt han på sängkanten med en stor flaska mineralvatten som han drack ur med stora klunkar. Vatten renar kroppen, tänkte han. Under honom höll staden på att vakna till liv i det bleka morgonljuset. Han satt där, drack utan att tänka på annat än att vattnet skulle drickas ur. När flaskan var nästan tom kändes magen full och tung. Han lade sig på sängen i väntan på att ”God morgon världen” skulle börja på radion. Söndagsmorgon, klockan nio, på program ett, då lyssnade han alltid. Det hade blivit en vana genom åren. När det gällde etermedia, tyckte han att radion var överlägsen i att spegla samtiden. Radions kanal ett, sände program för vuxna människor, medan televisionen alltför ofta gjorde barnprogram (barnprogram i ordets dåliga betydelse) för barn i alla åldrar.

     Kroppen kändes mörbultad och den smärtade, framförallt vänsterbenet värkte med en ihärdig dov smärta. Han reste sig, gick ut i hallen och tog fram fyra smärtstillande tabletter ur rockfickan. När han gick förbi spegeln såg han att rummet hade noterat hans nakenhet. Han sköljde ner tabletterna med det sista ur vattenflaskan, sedan lade han sig igen för att invänta lugnet som han visste att tabletterna skulle ge; fyra tabletter som skulle fungera som ett skyddande kyller närmast kroppen. Efter ungefär trettio minuter blev han lugn och det kändes plötsligt bra. Han tittade på klockan, som visade att han hade trettiofem minuter kvar tills programmet började. Han slog på radions kanal ett och ställde in lagom volym och tillät sig sedan att domna bort. Utan att lyssna låg han som larven i sin kokong.

     Han måste ha somnat. Programmet hade redan börjat när han vaknade med ett ryck, men eftersom han bara hade missat inledningen blev han snabbt lugn igen. Man talade om Perssons generösa erbjudande till svenska folket om att få säga ”ja nu” eller ”ja senare” till EMU. Han kunde inte annat än att fnysa högt för sig själv. Vilket problem den styrande eliten hade med det svenska folket; hur slog de inte knut på sig själva i sina försök att styra röstboskapen in i rätt fålla, utan att för den skull folket fick upptäcka att dess roll numera var att fungera som just röstboskap.

     Den politiska och ekonomiska aristokratin höll sedan länge på att urvattna demokratibegreppet. Det var bra att ha i högtidstal och att slå andra länder som inte tillhörde de så kallade västliga demokratierna i huvudet med. Men demokratins djupare mening, folkstyret var livsfarligt. Därför var man mitt uppe i en process, där det demokratiska inflytandet urholkades, både till innehållet och områdesmässigt. Allt mindre delar av samhället var numera ens till namnet demokratiskt styrda.

- Demokratin har gjort sitt, demokratin kan gå, sade han med ironi till taket ovanför sängen.

Den hade varit priset de styrande hade fått betala för att kunna behålla kärnan, den privata äganderätten till produktionsmedlen, i den ideologiska kamp som hade utspelat sig under nittonhundratalet. Nu var kampen vunnen och därmed kunde man börja ta tillbaka de eftergifter man hade tvingats att göra. Redan var tanken på ekonomisk demokrati så gott som amputerad i människornas medvetande. Vad man nu höll på med var att desarmera det folkliga inflytandet i den politiska sektorn.

     Tankarna fick illamåendet att återigen krusa ytan och trots att han hade tagit tabletterna började det krypa i kroppen igen. Det gick inte att ligga still och lyssna på diskussionen, så han steg upp och började klä på sig. Han tog på sig rena kläder från topp till tå. Vad han skulle göra när de rena kläderna var slut, fick bli en senare fråga.

     Han var inte det minsta sugen på frukost, men förstod att han behövde en sådan och gick därför nyskrubbad ner till matsalen för att äta.

Mannen. Kvinnan. Han. Det starka bländande ljuset. Han ser inte deras ansikten. Han hör ingenting, men han tvingas att se.

     De befinner sig i en hall. Mannen är på väg att gå, men har ännu inte tagit på ytterkläderna. Kvinnan står ett par meter in i hallen, stödjer sig mot en dörrpost. Hon gråter, hennes axlar skakar. Mannen säger något till henne. Hon reagerar våldsamt, är direkt framme vid mannen med sina knutna händer. Hon höjer höger knytnäve ovanför sitt huvud och slår. Mannen försöker instinktivt skydda sig. Mannen knuffar kvinnan bakåt. Hon faller handlöst baklänges.

     Hennes bakhuvud träffar kanten på en låg byrå, som står vid väggen. Hon blir liggande på sidan. Det rinner sakta blod ur hennes näsa och mun, ner på golvet. Mannen sätter sig på huk bredvid henne. Mannen lyfter för ett ögonblick hennes huvud i sina händer. Sänker sedan försiktigt hennes huvud och reser sig. Stirrar på sina händer. Rusar in i badrummet, slår på kranen i handfatet. Låter vattnet skölja sina händer. Mannen höjer sakta sitt ansikte mot spegeln ovanför handfatet, öppnar munnen i ett tyst förtvivlat skrik.

     Han vill bara ut från lägenheten, men en obetvinglig kraft tvingar honom steg för steg in i badrummet. Han vill inte se, stirrar tvångsmässigt i golvet, men något lyfter sakta hans ansikte uppåt mot spegelbilden.

     Då vaknar han utan att ha sett ansiktet i spegeln.

Luften kändes rå och fuktig, även om dimman tycktes ha lättat något. Han drog några djupa andetag och började gå längs HC Andersens boulevard i riktning mot Amager. Biltrafiken var fortfarande ganska intensiv. Han kände lite på vänsterbenet genom att liksom väga en aning extra på det när han gick. Han ville att det skulle kännas bra, eftersom han verkligen ville gå, att sätta sig i en taxi och åka tillbaka till hotellet skulle vara kvävande. Att benet kändes bra kom han fram till efter lite övertalning. Han roade sig med att på beläggningen av plattor undvika att gå på skarvarna mellan plattorna. Detta krävde koncentration och såg han inte upp, drog benen iväg med honom. Han var berusad, rejält berusad.

     När han kom fram till korsningen HC Andersens boulevard och Tietgensgade, stannade han upp en stund. Han kunde se hotellets mäktiga siluett på andra sidan Langebro, men i stället för att fortsätta rakt fram, vek han helt impulsivt av in på Tietgensgade. Det var en bred, stilla gata som även mitt på dagen, liksom alltid låg i skugga. Kanske var det Tivolis och Glyptotekets mäktiga siluetter som åstadkom effekten. Köpenhamn var en till stora delar mörk stad, inte alls lika upplyst av gatubelysning och byggnaders fasadbelysningar som många svenska städer var. Ibland kunde han nästan få känslan av att han gick i en sekelskiftesstad, innan den elektriska belysningen hade kommit.

     Han svepte rocken tätare omkring sig och lät sig liksom sugas upp av muren som omgav Tivoli. Han mötte inga människor. Kanske var det dimman och mörkret som fick honom att tänka på Jack Uppskäraren. Han ryste när han för sitt inre såg den mörkklädde mannen söka sig fram på Londons dimmiga mörka gator, fingrandes på kniven i rockfickan, på jakt...

     Han stannade och tog en klunk ur pluntan, innan han fortsatte framåt. Han passerade centralstationens baksida och befann sig plötsligt i kvarteren kring Istedgade. Dimman hade återigen tätnat. Det var som om ljus och ljud åts upp och vad som blev kvar var ett tyst, okänt hotfullt stadslandskap, där han sökte sig fram, mot vad visste han inte. Då och då kunde han mer ana än se, en ensam nattvandrare som korsade hans väg. Enstaka bilars strålkastare, på de annars tomma gatorna, gjorde fruktlösa försök att skingra mystiken.

     Han vek av i riktning mot Vesterbrogade och befann sig snart i stadskvarter med ett vanligtvis livligt nattliv, men i natt var det som om den råa dimman höll de flesta borta från gatorna. Vinddrivna existenser på väg ut från, eller in till krogar och porrklubbar, eller stående i portarnas mörka skydd, ibland som om de sov, mötte honom. Ibland talade de till honom, men han gled som bedövad vidare, utan att stanna eller ens svara. Han gick förbi en kyrka, där en grupp missbrukare, män och kvinnor, var inbegripna i en hopplöshetens skitiga ringdans, kring pulver, sprutor, tabletter och flaskor. En stor hund dold i natten skällde på honom med ett mäktigt ursinne. Han stirrade stelt framför sig och skyndade förbi.

     Efter att ha drivit omkring på gatorna, utan mål eller mening, hur länge visste han inte, var han både trött och frusen. Han stannade utanför ett anonymt trapphus, vars medfarna skylt visade att han stod utanför ett hotell. Kanske kunde han här få någonting varmt i kroppen, en kopp kaffe eller te?

     Han forcerade med viss möda två riktigt höga trappsteg, innan han kunde öppna den bruna, bastanta träporten. I trappuppgången lyste en naken glödlampa kallt i taket. Han stannade och lyssnade efter tecken på liv. Det var helt tyst.

     På den första trappavsatsen ovanför honom, syntes vad som såg ut som vanliga lägenhetsdörrar. Det luktade unket och fuktigt. Den smutsgula färgen på väggarna hade börjat släppa och låg till stora delar på golvet längs väggarna. Han stod med vänster hand på ledstången och med höger fot på första trappsteget och lyssnade. Det var fortfarande helt tyst. Han tittade på klockan som visade halv två och kände hur olusten drog i honom, innan han lättad bestämde sig för att vända och gå ut igen.

     På gatan, nedanför trappan, blev han stående lutad mot husväggen i ett försök att samla kraft inför hemfärden. Det var en bra bit att gå till hotellet på Amager. När han stod där med händerna i rockfickorna med stelt uppdragna axlar och frös, bröt utan förvarning ett skrämmande sällskap fram ur dimman.

     I täten gick en man med långt, flottigt, stripigt ljust hår, endast iklädd en skjorta av obestämd färg, ett par blankslitna manchesterbyxor och på fötterna snedgångna trätofflor. I handen höll, eller snarare drog han fram, en något yngre kvinna i en sliten grön militärrock. Hade han inte hållit henne i handen och dragit henne framåt, skulle hon till synes omedelbart ha sjunkit ihop. Hennes ansikte var vanställt av en hopplöshetens smärta. I handen höll hon en liten pojke, kanske sju, åtta år, vars kroppsspråk visade att han var helt utmattad och helst hade lagt sig rakt ner på den våta asfalten. I hans ansikte fanns en trötthet, som Tommy aldrig tidigare hade skådat. Sist i tåget, vars rörelse liknade en nedåtgående spiral, där mannen var motorn, drogs en liten flicka i förskoleåldern fram av pojken. Om de övriga var tysta, så kom det ett litet ynkligt gnäll ur hennes mun, där hon slets framåt. På hennes kinder hade de nu torkade tårarna grävt djupa fåror. Trots den hopplösa trötthet och den motsträviga tyngd, som ”tåget” i varje steg hade att besegra, fanns det en egendomlig lätthet i rörelsen, som om de svävade fram.

     Efteråt hade han funderat på, om han verkligen hade hört någonting, eller om det hade varit helt ljudlöst. Det värsta av allt var ögonen, mannens tomma, vilt stirrande, som om de sökte, eller hade hittat ett mål i fjärran, kvinnans så fyllda av hopplöshet, trötthet och förnedring, att ingenting annat fick plats, pojkens av utmattning helt beslöjade blick, som inte orkade lyfta, utan var fast förankrad i marken framför honom, och i den lilla flickans blick, som mötte Tommys för ett ögonblick, där kunde han bara avläsa en oförstående skräck.

     Lika plötsligt som de hade dykt upp var de borta i dimman igen. Hade de någonsin funnits, eller var de bara frukten av ett tankefoster? Höll han på att bli galen? En bild av en skulpturgrupp av Rodin kom upp ur hans undermedvetna. Kanske var det händelsen tillsammans med Glyptoteket, som han nyss hade gått förbi som var orsaken. Han visste inte. Kanske var det ett sätt att försöka orka med, att med intellektet bearbeta situationen. Det kändes som om han höll på att tappa fotfästet i tillvaron. Så mycket sorg svepte över honom, att det bara var väggen bakom hans rygg, som hindrade honom från att falla.

     I Rodins skulpturgrupp, Borgarna i Calais, fann han samma känsla av förtvivlan, vanmakt och resignation. Skulpturens ursprung var en historisk händelse. Sammanhanget kände han inte till, men vad som visades var en liten grupp män, som av någon anledning tvingades offra sig själva för att rädda invånarna i Calais. Männen är gående på väg till galgen, redan med repen lagda kring halsarna. Var familjen han nyss hade sett, som för ett ögonblick hade lösgjort sig ur dimman, för att sedan upplösas igen, ett offer? Ett offer för vår tids dans kring guldkalven, det blanka beläte som symboliserade den råa ohämmade kapitalismen. Alla visste att för att några skall ha det bra, mycket bra, måste andra slås ut. Han kände hur plånboken brände i fickan.

     Steg närmade sig honom återigen i dimman. Han började gå. Med tunga steg satte han kurs mot hotellet. Han behövde vilan.

     På Langebro stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från Öresund och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Järnräcket i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot det och lånade mycket tyst ord från Majakovskij:

Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!

Där står

på bron

över Neva

en människa!

     Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot rummet med den hägrande varma sängen.

Han bestämde sig i ögonblicket, bad chauffören att stanna, betalade och steg ur bilen för en kort promenad fram mot Rådhusplatsen. Han hade inte velat åka längre, eftersom ett lätt illamående plötsligt hade överraskat honom. En promenad med frisk luft var vad han kände att han behövde innan middagen. Eftersom han inte hade ätit sedan frukost, förutom lite godis, började han känna sig hungrig. Kanske var detta orsaken till hans illamående.

     Han följde HC Andersens boulevard framåt mot centrum. Den klara, torra och kyliga dagen hade övergått i en mild, fuktig och lite disig kväll. Kanske skulle det bli regn framåt natten. Till vänster på andra sidan den hårt trafikerade gatan, lyste Tivoli som en sagans oas, upplyst av tusentals små lampor.

     Han gick och tänkte på samtalet med chauffören i Taxin. En äldre, rejält överviktig rödbrusig man, med ett bullrigt skratt, som kom helt utan förvarning och som upphörde lika fort. Det som hade framkallat denna uppblossande munterhet var ett samtal om Öresundsbron, som skulle vara i drift om knappt ett år. Tommy hade den åsikten, som han antog att de flesta svenskar i södra Sverige hade, att det var mycket positivt med en fast förbindelse mellan länderna. Han talade om betydelsen av ett ökat kulturellt och ekonomiskt utbyte och om skapandet av en öresundsregion, kort sagt han var lite distanserat artig och försökte hålla igång ett samtal. Mitt upp i detta avbröt chauffören honom med ett bullrigt skratt.

- Ah, vad ska det vara bra för med en bro över till de asiatiska vidderna. Vi har väl nog med fulla svenskar som härjar stan som Attilas mongoler. Jag tycker att det räcker gott med de färjer som redan finns.

     Först hade han blivit mållös, men när han sedan såg chaufförens godmodiga min, hade han inte kunnat annat än att skratta med. I den uppsluppna stämningen, kunde han inte motstå frestelsen, att i alla fall få tillrättavisa den glade, men burduse chauffören. Han hade förklarat att det inte kunde vara frågan om ”Attilas mongoler” utan det måste handla om ”Attilas hunner”. Talar man om mongoler handlar det om Djingis Kahn, inte Attila. Han hann emellertid inte till punkt, innan chauffören avbröt honom på nytt och förklarade att han själv inte kunde hålla ordning på alla de svenska stammarna. Oavsett om det var svenska mongoler eller hunner det handlade om, så var de i alla fall oftast förbannat berusade och närmast oregerliga.

     De hade bådat skrattat igen, även om Tommy måste erkänna att det visst hade svidit lite i hjärtat. Denna oftast av danskarna obesvarade svenska kärlek, sved i hans bröst. Visserligen hade chauffören sedan mildrat sina uttalanden med att ”man måste få skoja lite ibland”, men lite bitter eftersmak fanns i skrattet trots detta.

     Framför sig såg han Hans Cristians rygg där han satt på sin sockel. Tidigare hade han bara susat förbi i bil, men nu stannade han och vände sig om för att beskåda Andersen på närmare håll. Det ärgade kopparansiktet var blankt av vätan från det fuktiga diset. Här satt författaren lite i skuggan av det väldiga rådhuset och syntes begrunda sitt öde. Han tog fram sin nyinköpta fickplunta ur rockens innerficka och invigde den genom att skåla med författaren i dennes förstelnade pose. Illamåendet hade nu lagt sig. Pluntans värme spred sig i kroppen. Han tänkte på att han hade läst någonstans, att Andersen i livet aldrig hade haft någon kvinna. Medan han begrundade detta öde, stoppade han tillbaka sin plunta och satte kurs mot övergångsstället, för att korsa boulevarden som hade fått författarens namn. Termometern på husfasaden visade sju grader.

     Mörkret var neonreklamens spelplats. På taken runt platsen, strålade den i sina pråliga färger, tändes och släcktes, förmedlande konsumtionens budskap. De svängda neonrörens rop framstod dock som lite mildare, än den mer konventionella reklamens ständiga vrål, som i olika former höll på att dränka människan med sitt solkiga, högljudda budskap. Han noterade att Tuborg skummade i sitt glas på taket, medan Carlsberg på sin höga utsikt upp mot Strögets början, fyllde sitt glas utan skum. Han kände att han blev törstig. Förbannade reklam!

     Trafikljuset slog om till grönt och han gick ut i gatan. Krogen lyste inbjudande på andra sidan. Han hann precis över, innan det slog om och bilarna återigen tog gatan i besittning. Det dög inte att gå och drömma om man skulle hinna över i tid.

     Innanför dörren slog värmen och sorlet emot honom. Han hälsades omedelbart välkommen av en ung kypare. Det gick så fort att han inte riktigt hade hunnit samla sig. Han var på vippen att fråga efter ett bord för två, innan han ångrade sig. Kyparen räddade honom ur hans tvekan.

- Är ni ensam?

Han kände sig förlägen när han besvarade frågan med ett nickande. Han fick hjälp med att hänga av sig rocken i garderoben, som var belägen några steg längre in i lokalen, innan han erbjöds ett bord vid halvväggen mellan den yttre och inre delen av restaurangen.

- Önskas något att dricka före maten?

Det var precis vad som önskades. Han kände hur torr han var i halsen.

- En stor Carlsberg fatöl, tack.

Det var som att pressa ljudet genom ett sugrör. Kyparen förstod situationen som en van akutsköterska skulle ha gjort, här gällde det att ge ett snabbt dropp, för att undvika att patienten gick ner i ett chocktillstånd, och försvann hastigt mellan borden bort mot baren som låg i ena hörnet av rummet. Han lutade sig tillbaka i rottingstolen som svarade med ett lamt knarrande. Restaurangen var bara lite mer än halvbesatt och det var väl därför han hade fått ett bord för fyra. Han lade vänsterarmen på halvväggen, som skiljde den yttre lite växthusliknande delen med de stora fönstrena ut mot Rådhusplatsen och de gröna växterna som överallt hängde i taket, från den mer sobert konventionella delen, med omväxlande vadderade matsalsstolar och nougatbruna halvmåneformade skinnsoffor. Här hade förändrats en del under de senare åren. Tidigare hade det nästan varit som att komma in i en djungel, här i den yttre delen. Hela taket hade varit fyllt av växter i stora hängande krukor. Framförallt mindes han de stora exemplaren av älghornsbräken, som gav ett exotiskt intryck. Nu var det betydligt glesare med växtlighet och när han tittade närmare, såg han att de riktiga växterna var utblandade med konstgjorda murgrönor. I den inre delen hade väggarna varit prydda av dansk artonhundratalskonst av typen, ”väderbitna skäggiga fiskare i små båtar i storm utanför Skagen”. Denna var nu utbytt mot mer modern, abstrakt konst i mindre format. Det var väl inte riktigt samma klass på stället som tidigare, även om det hade tagit sig ur en djup svacka och var på väg uppåt igen. En sak var i alla fall på topp och det var betjäningen. Det var sällan man var på ett ställe med så mycket personal.

     Han fick sin Carlsberg tillsammans med menyn. Ölen var gyllengul i sitt immiga glas och kröntes av ett tunt men fast lager av vitaste skum. Han greppade girigt det i detta sammanhang lite löjliga glaset, en hög trumpetformad skapelse och lät sig smaka. Vätskan var inte ljummen, men inte heller för kall och de små mjuka bubblorna lät han stanna i munnen, för att den friska beskan skulle få chansen att skölja bort minnet av hans tidigare illamående, innan han svalde. Det smakade underbart. Berusningens bomull hade nu börjat bädda mjukt kring honom och för en stund kände han sig lugn.

     Rummet dominerades av ett större sällskap som behärskade den inre delen av restaurangen. Sällskapet bestod av ett trettiotal män och kvinnor i högtidsdräkt kring ett långbord. Mitt på bordet, omgärdad av ett imponerande blomsterarrangemang, stod vad han trodde vara en företagsflagga. Man talade svenska att döma av de ljud som nådde hans öron. Det tycktes vara anställda på ett svenskt företag, som firade något på restaurang i Köpenhamn. De höll bara på med förrätten ännu och det konverserades fortfarande ganska stillsamt kring det långa bordet.

     I övrigt tycktes det vara den i Danmark sedvanliga blandningen av folk i restaurangen. Det fanns det unga, till synes nyförälskade paret, som satt lutade över bordet med varsitt glas vin och med hela universum öppet för beskådande i varandras ögon. Vid ett fönsterbord satt en barnfamilj, mamma, pappa och två pojkar i förskoleåldern. Pojkarnas otåliga ben var för tillfället fjättrade av den serverade efterrättsglassen. Närmast framför honom satt ett äldre par, troligen pensionärer och drack sitt kaffe med konjak. Mannen, en något korpulent, tunnhårig karl, rökte en präktig cigarr, medan kvinnan i blank blå blus nöjde sig med cigarett. Trots den dämpade belysningen, såg han berusningens rosor i kvinnans ansikte, som var vänt mot honom. Den tunga cigarröken fick hans bortträngda illamående att på nytt göra en framstöt, som han omedelbart betvingade med en ny klunk öl.

     Det var dags att ta sig an maten och han öppnade menyn. Sällskapet bredvid honom skålade på initiativ av en storväxt, på hjässan kal man, men med ett för sin ålder påfallande böljande hårsvall i nacken. Mannen talade en bred skånska som strömmade från kortsidan längs bordet över åhörarna. Att döma av den uppmärksamhet han visades var han högste chefen i sällskapet.

     Bland förrätterna fastnade han direkt för en av sina absoluta favoriter. Det fanns visserligen andra rätter som också lockade, men vad kunde slå löjrom! Löjrom serverat på rostat bröd med rödlök, dill och cremefraiche fick det att vattnas i munnen. Fisk!, det fick bli fisk till huvudrätt. Skönt att slippa tänka på alla djurtransporter, hormonbehandlingar, kadaverutfodring och allmänn vanskötsel, tänkte han. Färsk fisk från friska (?) havet. Härligt. Rullader av sjötunga och lax fyllda med spenat, serverade med champagnesås och laxrom. Han hoppades att det var östersjölax.

     I samma stund han slog igen menyn var kyparen på plats för att ta upp beställningen. Fatöl till förrätten och en flaska husets vita till huvudrätten, blev svaret på frågan om vad som önskades att dricka. Den lättsamt trevliga betjäningen fick honom att slappna av i korgstolen. Medan han väntade på maten tömde han ölglaset.

     Nu när glassen var slut var det omöjligt att hålla pojkarna tjudrade längre. Pappan betalade, och sedan hade han och mamman fullt sjå med att få på pojkarnas ytterkläder, utan att ett skrattande slagsmål dem emellan utbröt. Till slut lyckades i alla fall familjen lämna restaurangen i något så när samlad tropp. Om han sträckte på sig kunde han se pojkarna springande som två ystra tjurkalvar på Rådhusplatsen. Han kände sig sliten, gammal och trött vid anblicken; det gick inte att undvika.

     Sällskapet hade nu fått in huvudrätten och det märktes att alkoholen höll på att tvätta det lite stela och formella ur män och kvinnor, äldre såväl som yngre. Närmast honom såg han den yngre delen av gruppen behärskas av en ung man med det blonda lockiga håret bakåtkammat med hjälp av någon vätska. Kavajen hade åkt av och han höll hov med ett antal unga fnittriga kvinnor omkring sig. Den andra ändan av bordet behärskades fortfarade av chefen.

     Löjrommen smakade precis som den skulle och ölen sänkte honom ytterligare ett steg ner i osårbarhetens akvarium, varifrån han kunde beskåda världen runtomkring i skydd av glas. Han var avskärmad, men ändå deltagare i vad som skedde runt omkring. Vattnet var salt och ljummet och han svävade omkring som i en livmoder. Ändå visste han att glaset som omgav honom var tunt och bräckligt. Det räckte med en oförutsedd händelse, som att någon knackade på, eller att han från insidan berörde glaset för att allt skulle rämna. Glaset var hinnan genom vilken han i detta tillstånd betraktade världen, men han fick aldrig låtsas om det. Tittade han på det skulle hans skydd obönhörligt krossas.

     På gatan utanför rusade en polisbil fram under utryckning med sirenen på full volym. Staden andades natt som dag.

     Huvudrätten var en god och vacker skapelse. Vinet kunde han inte säga mycket om, men det hade sin effekt. Han flöt inte längre i saltvatten, utan tumlade sakta runt som i olja. Det äldre paret reste sig för att gå. Kvinnan log mot honom och han log tillbaka. Det var inget konstigt med det. I det tillstånd han befann sig i, log alla mot alla och han älskade dem.

     Kyparen började duka ut.

- Smakade maten?

- Dum fråga, den smakade suveränt, svarade han med ett lyckligt leende.

- Önskas något mer?

- Jag avvaktar lite.

Han såg inte kyparens blick som dröjde sig kvar vid honom en aning för länge innan han gick, men han kände att det kunde gå överstyr om han inte lugnade ner sitt drickande.

     Ute var natten fuktig. Dimman svepte in Rådhusplatsen i spunnet socker. Neonreklamens ljus på husväggar och hustak lyste som sällsamt färgat fyrljus i det mjuka vita; som att hälla karamellfärg i vispgrädde.

     Han bestämde sig för något mjukt och absorberande och slog upp menyns efterrätter. ”Spröd nöddekurv fyldt med iscreme, sorbet, frugter og baer”, det lät som musik. Han fick sin efterrätt och medan han tog sig an detta landskap av frukt och glass, kikade han på vad som hände bredvid honom.

     Vid kortändan hade chefen rest sig för att hålla tal. Kavajen hade åkt av, slipsen hade han lättat på och skjortärmarna var uppkavlade, ur byxlinningen var en flik av skjortan på väg upp. Här skulle jävlarimej hållas tal. Det var en bastant karl med stora praktiska händer som han vispade runt i luften med, medan han talade. Händerna var fästa i ett par kraftiga, lite för långa armar, som i sin tur satt fästa på en tunna till överkropp, vars dimensioner lustigt nog gav axelpartiet ett lite klent intryck, men det var bara en synvilla. Ett faktum var dock att han var som bredast på mitten. Ett par långa och förvånansvärt, om man ser till kroppen i övrigt, smala ben avslutades i ett rejält storbonnarsle.

     Han lyssnade inte på vad som sades, men att döma av publikens reaktioner var det ett tal som uppskattades. En andäktig uppmärksam tystnad hade sänkt sig över sällskapet, som bara bröts av då och då av hastigt uppkomna skratteruptioner. Till sin förvåning såg han att uppmärksamheten var lika stor i det yngre hörnet av bordet, som hittintills tycktes ha levt sitt eget liv. Här ledde den yngre mannen med det slickade håret skrattandet.Talet avslutades med att sällskapet reste sig och avgav en rungande applåd mot en blanksvettig och lycklig chef.

     Efterrätten hade fått den akuta berusningen att lugna ner sig en aning, men vad som nu var på gång, fick honom att på ett ögonblick känna sig kallsvettig. Det hade börjat köra runt i tarmarna. En sugande bubblande känsla på vänster sida, strax under hjärtat ner mot naveln och vänster ljumske, samtidigt som magen blåstes upp av en kraftig gasbildning. Han reste sig med ett tillkämpat lugn och försökte få det att se ut som om han behövde sträcka på benen i en lugn promenad ut mot toaletten, som låg i lokalens bakre del, bakom en vägg i träpanel som inte gick ända upp till taket. När han efter vad som kändes som en evighet äntligen kom bakom den skyddande väggen, ökade han tempot och nästan småsprang den korta sträckan fram till dörren som ledde in till herr och damtoaletten. Han öppnade den första dörren med en sådan fart och kraft, att hade det varit någon som hade stått precis innanför, hade en kollision varit oundviklig; den andra dörren till vänster som ledde in till herrtoaletten togs i samma rörelse.

     Det stora lysrörsupplysta kaklade rummet var tomt och han kunde kosta på sig att släppa en riktig rökare, innan han hann in på toaletten längst ner mot kakelväggen. Han trängde sig in, drog ner byxor och kalsonger, hängde av kavajen, hade inte tid att inspektera toalettringen utan hoppades bara att den var ren, satte sig, andades ut, försökte slappna av. Det kändes som om någon fattade med båda händerna kring mag och tarmkanalen, magsäcken var ett bra handtag i höger hand och  vänster hand greppade en bit nedanför. Vänsterhandens pekfinger och tumme fördes ihop, så att de tillsammans bildade en liten cirkel. Genom denna trånga tunnel drogs sedan hela tarmkanalen med högerhandens fulla kraft. Allting som fanns i tarmarna pressades av detta framåt med våldsam fart och gav upphov till en intensiv krampaktig smärta, som släppte något först när hela tarmkanalen var tömd.

     Det var så han föreställde sig vad som hade hänt, när han efteråt, illamående, likblek och kallsvettig satt tillbakalutad med huvudet mot väggen bakom toalettstolen. Ögonen var slutna och riktade mot den tefatsformade lampan som satt mitt i taket. En fruktansvärd stank spred sig gradvis i det slutna utrymmet och detta tvingade honom efter en stund att spola. Han vågade dock inte göra detta utan att först resa sig på huk och med en viss självövervinnelse studera toalettstolens innehåll, för att kontrollera att inte några av kroppens egna organ hade följt med ut i explosionen.

- Fy fan vilken stinkande sörja, sa han till sig själv och spolade, innan han åter sjönk ned på stolen.

     Han väcktes av skratt utanför dörren. Hade han somnat? Hur länge hade han i så fall sovit? Eller hade han bara slappnat av ett ögonblick bakom slutna ögonlock? Han visste inte. Men vad han nu hörde var två mansröster som omväxlande skrattade och talade i toalettrummet utanför hans bås. Till en början lyssnade han inte på vad som sades, men snart skärpte han hörseln.

- Vad tyckte du om gubbens tal, kom det på skånska.

- Ja vad ska man säga? Håller han egentligen inte samma tal jämt? Idag var han ju visserligen på bra humör, men talet har man hört tidigare. Samma jävla genomgång, från det att han började på firman någon gång på bronsåldern....

Mannen med stockholmsdialekten avbröts av att samtalspartnern brast ut i skratt igen.

- Bronsåldern!

- Ja va fan han är ju uråldrig. Samma skitsnack om hur det såg ut på firman när han började, hur få de var. Hur han efter några år tog över som VD. Om utvecklingen som skedde. Bla, bla, bla…

- Ta det lugnt. Han börjar bli gammal. Om några år går han i pension.

Det var skåningen som bröt in.

- Du tror väl inte att det betyder någonting för oss, fortsatte stockholmaren, det blir väl någon ur hans hov som tar över. Ser du inte hur de sitter och lismar omkring honom. Halvgamla gubbar, kuvade som drängar. Fy fan! Nej våra dagar kommer aldrig på den här firman.

- Äh vad fan ta en sup här, så går vi ut igen, kom på det på skånska uppenbart i ett försök att mildra hettan hos stockholmaren.

Det blev tyst ett ögonblick.

- Gå du tillbaka. Jag måste pissa först. Jag kommer sen.

- Visst, behåll pluntan. Jag kan få den senare.

     Det blev tyst utanför. Det fanns inget tvättställ i toalettutrymmet. Vilket svineri! Han fick torka sig så gott det gick utan vatten.

     Efteråt lyssnade han efter ljud. Han kunde ingenting höra. Det var tyst. Han tog sig samman och öppnade dörren och steg ut. Han hann se ryggtavlan innan pluntan föll i golvet med en smäll.

- Helvete, kom det från ryggtavlan, innan mannen var nere på golvet och fick tag på pluntan och kunde rädda det som var kvar i den.

- Va fan! Du skrämmer ju slag på en. Jag trodde jag var ensam här inne, sa han på sin stockholmsdialekt, samtidigt som han reste på sig.

- Ursäkta mig. Det var inte meningen att överraska, svarade Tommy lite tafatt, medan han gick fram till ett av tvättställen och började tvätta händerna.

- Det är OK. Det finns lite kvar i pluntan. Ta här, en slurk.

Mannen sträckte fram pluntan mot honom. Han kände nu igen honom från tidigare. Det var den unge med det slickade håret, som hade hållit hov på sin kant av bordet. Tanken på fickljummen sprit från en flaska som hade legat på toalettgolvet, gjorde honom återigen illamående och han svalde flera gånger. Stockholmaren höll fortfarande uppfordrande fram pluntan. För att vinna lite tid torkade han sina händer överdrivet omsorgsfullt på en pappersduk, som
han sedan slängde i papperskorgen. Han mötte stockholmarens blick.

- Nej tack. Jag avstår, jag mår inte riktigt bra, men tack i alla fall.

Svaret väckte en ytligt slumrande aggressivitet hos den unge mannen. Han fick omedelbart en hård skärpa i de grå ögonen. Han sänkte armen med flaskan.

- Att du inte mår bra det syns. Du ser för jävlig ut, men det är inget skäl till att tacka nej till ett erbjudande, sa han med en låg hotfull röst.

Tommy förstod att om detta fick fortgå skulle det sluta illa och han försökte avsluta det hela.

- Jag vill inget ha, jag är på väg ut, sa han samtidigt som han försökte sätta kurs mot utgången. Den andre tog ett snabbt steg framåt och en lätt knuff som dock kom så överraskande att han för ett ögonblick tappade balansen, men räddades av väggen som turligt nog var precis bakom honom, bringade honom helt ur fattningen. Stockholmaren som nu stod alldeles tätt intill honom med tungt hängande armar och med en alkoholstinn andedräkt utslungade hotet.

- Ditt jävla fetto! Du är för fin för att ta emot en sup, men inte för fin för att sitta och runka på toaletten och sedan överraska hederligt folk. En jävla smäll skulle du ha.

     Hans hjärna arbetade på högvarv, så snabbt det nu gick i hans påverkade tillstånd, för att ta fram de odds som fanns för utgången i ett som det syntes oundvikligt slagsmål. Han stod uppträngd mot väggen och kände det kalla kaklet mot nacken. Då såg han lättad över stockholmarens axel, hur dörren in till toaletten öppnades och hur den som han kände igen som chefen med viss möda steg in.

- Nu kommer husse, då kanske det kan bli slut på dessa pajaskonster, replikerade han frankt.

     Samtidigt som stockholmaren vred på huvudet för att se vem som kom in, trängde han sig förbi honom och på vägen mot utgången sade han som i förbigående till mannen som han mötte, vilken frågande stannade i steget.

- Valpen har fått rabies. Jag hittade honom med fradga kring munnen här inne. Han behöver tas omhand innan han ger sig på folk.

Sedan var han ute ur toaletten och först då kände han vilken spänning som hade byggts upp i kroppen, utan att ha fått sin förlösning. På darriga ben sökte han sig tillbaka till sitt bord och slog sig ner.

     Han hade tänkt gå, men först behövde han hämta sig en stund och medan han satt där kom kyparen fram och frågade om han önskade kaffe efter maten.

     Han fick in en kopp kaffe och ett glas konjak, som han drack utan att känna någon smak. Konjaken fick ner pulsen och han kände att han måste ut därifrån, ut i den friska nattluften. Han bad om notan och betalade. Kyparen undrade om han skulle beställa en taxi, men han svarade frånvarande att han önskade promenera. Det sista han såg innan han lämnade restaurangen var hur chefen nu hade samlat en grupp medelålders män omkring sig vid ena bordskanten, alla i bara skjortärmarna.

     När han steg ut på gatan kände han strax hur han kunde andas igen.

Han sträckte ut sig på sängen och tittade på klockan. Det fanns tid att vila några timmar innan han skulle ut och äta middag. Ute hade skymningen börjat lägga sig. En vacker dag var snart till ända. Det var svårt att stå ut med insikten om att det drog sig mot mörker, men vad kunde han göra. Vintern skulle snart vara här.

     Eftersom han ofta numera hade svårt med nattsömnen, kändes det underbart att få sträcka ut sig en stund. Genom väggarna hörde han hur hotellet levde. Hissarna gick upp och ner med ett avlägset dovt sugande läte. I rummet bredvid hade någon på MTV. Ljuden vaggade honom sakta till ro. Han låg länge med slutna ögon, helt tom på tankar. Trots detta kunde han inte somna och efter en stund började tankar pocka på uppmärksamhet. Han vågade inte riskera någonting, utan sträckte sig efter fjärkontrollen och satte på TV:n.

     Det visades engelsk divisionettfotboll, eller var det från division två? Det var i alla fall fotboll från divisionen under den högsta och då borde ju logiken säga att det skulle heta division två, men då hette det säkert division ett, bara för att förvirra. Skit samma, engelsmännen på planen skulle i alla fall som vanligt fördriva eftermiddagen med den ädla sporten ”terränglöpning med boll”, till nöje för den skandinaviska TV-publiken och honom passade det perfekt att slappna av till första halvleken, för att sedan sova under den andra. Han sträckte sig mot tandborstglaset på nattduksbordet och smakade på den starka danska medicinen, som han sedan sköljde ned med en klunk sval öl ur flaskan som stod bredvid.

     Han tänkte på kvinnan från gårdagskvällen, hon i receptionen, med en lätt rysning. Det var svårt att säga om det var av välbehag eller obehag som kroppen reagerade, men han genomfors av en snabbt uppblossande känsla av djup saknad, som han försökte dämpa med ytterligare en klunk öl.

     Gräsplanen var i uruselt skick och ett kallt höstregn strilade ner över spelarna. Trots vädret var arenan fullsatt och stämningen var hög att döma av sången som gick runt på läktarna. De sitter frivilligt i några få plusgrader och regn, och till på köpet sjunger de efter att ha betalt dyra biljetter för att få se gyttjebrottningen på planen; mad dogs and englishmen! Men man måste ändå hylla den engelska publiken, tänkte han avundsjukt och jämförde med Gamla Ullevis oftast halvtomma läktare.

     Efter att ha tittat på matchen en stund, kunde han inte annat än att känna lite dåligt samvete för sina påståenden om ”terränglöpning med boll” och ”gyttjebrottning”. Det var väl i och för sig ingen vidare match sett till spelet och några större tekniker fanns inte heller på planen, men vad som fanns var en samling hårt arbetande yrkesmän med stora hjärtan som klappade för fotbollen. Det gavs och det togs i närkamperna, men trots detta tycktes det vara ett gott humör på planen, både mellan spelarna och mellan spelarna och domaren. Spelet fördes, trots dåliga yttre förhållanden, i ett högt tempo och med få avblåsningar. Att matchen i det närmaste var helt förskonad från det gängse teaterspelet med ”skadade” spelare och spelargnäll mot domaren, gjorde att det nästan blev ett nöje att följa matchen. Här fanns mycket att lära för de ”latinska primadonnorna” som befolkade den i och för sig högklassiga italienska ligan, men som alltför ofta tycktes se planen som en scen för taskspeleri.

     Mot slutet av den första halvleken började han emellertid småslumra under allt längre perioder. Han befann sig i barndomen, i TV-soffan tillsammans med pappa. De tittade på europacupfinalen mellan Benfica och Manchester United. Detta var hans första fotbollsminne. Det måste ha varit nittonhundrasextioåtta om inte han mindes fel. De hade suttit bredvid varandra i soffan och pappa hade frågat honom vilket lag han höll på. Han hade först inte svarat utan ställt samma fråga tillbaka. Pappa hade hållit på Benfica, själv hade han sagt att han höll på Manchester. Från denna stund var Manchester United hans engelska favoritlag. De hade suttit bredvid varandra i rummet, som endast lystes upp av det bleka lite fladdrande ljuset från TV:n. Det var ett ett i matchen vid full tid. En förlängning följde och slutresultatet blev fyra ett till Manchester. Pappa hade klappat honom på huvudet och sagt ”du vann pojk”. När han tänkte tillbaka, var detta en av de få gånger under hans tidiga uppväxt, då han hade känt en djup samhörighet med sin far. De hade gjort någonting tillsammans och på lika villkor. Fan, Eusebio, George Best och Bobby Charlton måste ha spelat på samma plan. Inte dåligt, konstaterade han.

     Sedan något år tillbaka låg hans pappa okontaktbar på långvården, i sviterna efter en hjärnblödning. Mamma hade dött i cancer när han var sexton. Den han nu hade kvar, förutom pappa, som ju fortfarande levde, eller snarare var vid liv, var hans fem år äldre syster Lena. Han måste höra av sig på något sätt till henne. Ingen visste var han nu befann sig.

     Han drack lite mer av sin beska medicin. Matchen var nu inne i andra halvlek och inga mål hade ännu gjorts. Plötsligt var det som om själva spelet tonade bort. Han såg bara hur spelarna rörde sig. Hur de sprang, hoppade, ibland gick, ramlade och reste sig, viftade med armarna, allt som för en sekund sedan hade varit helt naturliga inslag i situationen, såg han nu som på avstånd, som för första gången. Han såg benmuskler spännas, kroppar balanseras med armar och ben som instrument. Han spände sina egna benmuskler, rörde på fötterna, lyfte benen, viftade med dem, kände den tunga ansträngningen i magmusklerna, lade ner benen i sängen igen, anade snarare än förstod den enorma komplexitet som låg bakom sådana normalt självklara saker som att gå eller att springa.

     Han lät sina tankar snudda vid läkarbesök, undersökningar och beskedet, innan han anlade moteld genom att sätta sig upp i sängen och först tömma glaset och sedan ölen. Han stängde av TV:n och lade sig på sidan och såg ut över staden, där nu mörkret definitivt hade lagt sig. I honom kämpade en djupare skräck än han någonsin hade känt, för att slita sig lös och ta kontrollen över hans existens. Det vägde jämt i kampen en kort stund innan han lyckades tvinga den tillbaka och otroligt nog somnade han sedan in i en djup drömlös sömn.

     När han vaknade visste han till en början inte var han befann sig, men snart klarnade sammanhangen. Han tittade på klockan och kunde konstatera att han var sen. Visserligen hade han ingen tid att passa, men han ville inte bli alltför sen med middagen. För att få lite musik i rummet knäppte han på MTV.

     I badrummet överlade han med sig själv om han skulle duscha eller bara tvätta av sig, men eftersom han hade duschat på morgonen och han var lite sen, tvättade han sig bara. Tandborstningen var en njutning. Fy satan, vad illa alkohol tillsammans med sömn smakade i munnen. Han bytte kläder från topp till tå och tog på kavaj.

     Medan han kammade sig stod han och tänkte på att det inte var mycket i musikväg han kände igen från TV:n. Det var väl ett tecken på att han höll på att bli gammal. Förr om åren hade han hängt med ganska bra i vad som hände i musiken, men nu var han tvungen att konstatera att MTV inte längre var något för honom. Han mindes hur han och Karin hade bott här en helg för länge sedan och att MTV de dagarna hade haft sändningar, som till stora delar bara bestod av Rolling Stones. Han skrattade för sig själv; hans musik hade snart nått pensionsåldern.

     Det var härligt att höra ett mänskligt läte i rummet, trots att det bara var hans eget. Han skrattade högre och högre och började experimentera med att framkalla olika sorters skratt. Skrattet rullade runt i rummet och studsade mot väggarna och han upptäckte att det ekade i rummet. Snart hörde han att det slog i väggen bakom huvudsidan på sängen. Då tystnade han, lyssnade först förvånat, men sa sedan högt:

- Har du ingen humor gubbjävel, mot väggen, bakom vilken han förmodade att det just nu stod en uppretad man och förbannade sin högljudde granne.

     Han stoppade ner sin kam i innerfickan på kavajen och kände sig så upplivad av det ljudliga oväsen han hade lyckats åstadkomma, att han började fundera på om han istället för att ta en taxi till Rådhusplatsen, skulle promenera. Det kunde väl maximalt röra sig om en promenad på en halvtimme trodde han. Men när den nyfunna entusiasmen strax lade sig, bestämde han sig ändå för taxi.

     Innan han tog på sig rocken kontrollerade han ytterligare en gång att fickpluntan låg på plats i innerfickan. Han hade redan greppat ytterdörrens handtag när han kände att han behövde lite mer styrka och han gick tillbaka in i rummet och halsade direkt ur flaskan med Gammeldansk. Han enades med sig själv om att medicinen smakade betydligt bättre kyld i små glas än direkt ur flaskan, innan han öppnade och lämnade rummet.

Äntligen! Neråt gatan fick han se en gul Renault lämna en parkeringsplats. Han trampade tungt på gasen och automatlådan växlade ner. Det vanligtvis så diskreta motorljudet i kupen fick en vassare nyans och han kände helt plötsligt förarsätets ryggstöd längs ryggraden. Han var först!

     När han hade parkerat bilen och kommit ur, började han småspringa gatan fram. Nu var han våldsamt pissnödig. Förklaringen var flaskan med mineralvatten han hade druckit för någon timme sedan.

     I den här stan, vars centrala delar egentligen var en plats för fotgängare och cyklister och där en bilist alltid kände sig som en ovälkommen gäst, var det inte lätt att hitta parkering. Han hade snurrat runt ett bra tag längs gatorna kring Ströget innan han äntligen hittade en ledig parkeringsplats bakom Magasin Du Nord.

     Han behövde inte springa många meter innan han började känna hur tung han var. Hur hade livremmen som var spänd runt bröstkorgen kommit dit? I morse när han hade klätt sig fanns den där inte. Han behövde plötsligt mycket mer luft än vad lungorna förmådde ta upp. När han äntligen nådde fram till varuhusets ingång, efter något hundratal meter på löpande fot, var det som att gå i mål efter ett maratonlopp. Han lovade sig själv bot och bättring. Lite motion skulle inte skada, men efter några meters gående återhämtning, var det som om denna tanke aldrig hade existerat hos honom.

     Det var fruktansvärt mycket folk i varuhuset. Vilken gång han än valde mellan hyllor och diskar körde han snart fast. Det var bara att acceptera faktum och hålla den fart som gick. Han satte kurs mot hissarna. Sedan tidigare visste han att det fanns toaletter på översta våningen. Lördagmiddag, vad skall man då göra om inte handla. Han kände hur han retade upp sig, fast som han var mellan parfymdiskarna. ”Konsumtionssamhället”. Nej sluta nu. Nu får du lägga av. Kör inte fast i det spåret igen. Du blir bara förbannad. Låt folk göra vad de vill. Försök istället komma framåt. Hans tankar vek i denna inre monolog och han koncentrerade sig istället på att nå hissarna snabbast möjligt.

     Toaletten var ren och snygg, men trång. Dörren öppnades inåt och eftersom den inte gick att öppna mer än halvvägs för att toalettstolen tog emot, hade han fullt sjå att tränga sig förbi. Men efter att ha fallbesegrat toalettdörren var det underbart att få lätta på trycket. Han noterade att vänsterbenet kändes bra trots språngmarschen, men samtidigt lovade han sig själv att sluta tänka på detta vänstra ben i tid och otid. Han vann även returmatchen mot dörren, men mötte en road blick från en ung man (cirka en och sjuttio lång och sextio kilo tung), som väntade på sin tur att låna toaletten. I spegeln ovanför handfatet såg han sedan sitt rödblanka svettiga ansikte som han kylde ner med kallt vatten. Jävla dörr!

     Utanför toaletterna låg varuhusets cafe, en stor, kylig skapelse utan tillstymmelse till trevnad. Trots miljön kunde han inte motstå tanken på en kall öl. Han köpte en grön Tuborg och slog sig ner vid ett ledigt bord för två. Det var mycket folk och den öppna sterila miljön gjorde ljudnivån hög, som i en skolbespisning. Detta var dock ingenting som störde honom. Det skummande ölet i glaset och den återstående tröttheten i kroppen efter språngmarschen gav honom en behaglig känsla av vila.

     Hemma drack han aldrig något starkare än lättöl när han körde bil, men här kändes det som om det inte var något problem att ta en mellanöl, trots bilen. Han och Karin hade en gång blivit invinkade i en poliskontroll en sen fredagskväll på Strandvägen. Polismannen hade böjt sig ner mot sidorutan, tittat in i bilen och i all vänlighet frågat om han hade druckit sprit. Det hade han naturligtvis som ansvarsfull förare inte gjort och med detta enkla svar var saken ur världen. Polismannen önskade en trevlig vistelse i Danmark och de hade kört iväg. Tala om sagoland.

     Han lade märke till en äldre kvinna i svart kappa med pälskrage och hatt. Medan hon hängde av sig kappan på en av stolarna, blev en ung man, eller kanske snarare en äldre pojke, lite tafatt stående bredvid henne med ryggen åt Tommy. De var i sällskap förstod han när kvinnan hjälpte pojken av med jackan. Nu såg han att pojken var mongoloid. Det heter väl inte längre ”mongoloid” utan någonting med ”syndrom”, tänkte han utan att hitta vad han sökte. Den äldre kvinnan, som han antog var pojkens mamma gick bort mot disken. Hon var ganska lång och hade fortfarande en yngre kvinnas resning. Kanske kunde hon vara runt sextio år. Hennes hår, det som syntes under hatten, var i alla fall silvergrått. Han drack upp sitt glas öl och fyllde på med det sista ur flaskan. Om det var hennes son som hon var i sällskap med måste det handla om en ung man och inte en pojke. Eller hur långt upp i åldern kan en kvinna få barn? Han blev avbruten i sina funderingar av att kvinnan kom tillbaka med en bricka. Hon dukade till hans förvåning fram en Hof och en Gammeldansk tillsammans med ett smörrebröd till sig själv och en Citronvand och ett smörrebröd till sonen.

     Här satt en parant äldre kvinna i hatt tillsammans med sin son och åt en lätt lunch. Så långt kunde det lika väl vara en scen i Sverige som i Danmark, men ölen och Gammeldansken i hennes glas uteslöt Sverige. Den svenska puritanismen saknades totalt. Det fattas bara att hon tänder en cigarr efter maten. Han smålog vid tanken. Hur kan två grannfolk vara så olika? Visst fanns det en svart baksida med den danska livsstilen, men han föredrog att inte tänka på den nu.

     Kvinnan smakade av sin Gammeldansk, såg ut att njuta av den, satte ner glaset och log mot pojken som hade börjat äta sitt smörrebröd. Det fanns en slags varm intimitet mellan mor och son som gjorde att han vände bort blicken, rädd för att störa.

     Den fönsterlösa lokalens enda utsikt vette ut mot avdelningen för musik. Stereoapparater och skivor, han tröttnade fort på den utsikten. Ölen var slut och han började så smått fundera på att gå. Den äldre kvinnan och hennes son var nu klara med smörrebröden. Hon lyfte sitt glas med öl och drack, medan han drack sitt Citronvand med sugrör. Det sista Tommy såg av dem innan han gick var att hon la sin hand på pojkens.

     På väg ut ur varuhuset gick han in på livsmedelsavdelningen bara för att få njuta av den närmast gigantiskt långa och omfångsrika delikatessdiskens alla lockelser.

     Efter att ha följt turistströmmen upp och ner på Ströget, från juvelerarna vid Kongens Nytorv till hamburgerbarerna vid Rådhusplatsen, och till och med orkat med en avstickare från Storkfontänen på Amagertorv, förbi Rundetårn upp mot Kultorvet, var han både trött och lite frusen, när han satte sig i bilen. Han kände sig vid bättre mod än på länge. Kanske hade han lyckats vädra ut de onda ångorna ur kroppen.

Han gled fram i bilen med Bob Dylan på stereon.

it’s getting dark

too dark to see

feel I’m knocking on heavens door

Gud talade genom högtalarna. Rummet slöt sig kring honom och tiden upphörde att existera. En total känsla av existens fyllde honom. Han körde med slutna ögon trots att ögonlocken var öppna.

     Vid Rådhusplatsen väcktes han abrupt av ett signalhorn. Signalen var inte ämnad åt honom, men den fick honom att samla ihop sig och återta kontrollen igen. Han stängde av stereon. Staden krävde hans koncentration.

     Rådhusplatsen, för honom var denna plats stadens hjärta, pumpen som skapade pulsen som slog ända ut i minsta gränd. Minnen stod på kö och väntade på att ta hans medvetande i besittning. Minnen i vilka Karin alltid spelade en självklar roll. Han tog fram dem ett efter ett och smakade av dem, läppjade på dem som om det vore ett Sauternesvin han njöt. Han visste att den djupaste smärta låg klar till språng, endast hindrad av en tunn hinna av motståndskraft, men han tog risken, för just nu smakade det sött att minnas.

     Till vänster om honom låg Copenhagen Corner, krogen som var den perfekta platsen att avnjuta stadens skådespel från. Han svängde vänster in på Vesterbrogade. Termometern på husfasaden visade fem grader varmt. Trafiken var intensiv och pockade på uppmärksamhet. Han njöt. På höger sida gled Scala med alla sina restauranger förbi. Där hade han och Karin en kväll för många år sedan, av nyfikenhet besökt en japansk restaurang.

     När de kom in var restaurangen tom och de hade börjat ana oråd, men innan de hann vända gled kyparn snabbt fram, utan att de uppfattade varifrån han kom. Han hade varit en riktig Doktor No typ, med en lätt hotfull utstrålning och utan att de egentligen ville, satt de snart på plats vid ett anvisat fönsterbord. Kyparn lämnade dem inte medan de läste menyn, utan stod kvar och iakttog dem på ett närmast utstuderat sätt. Ingen av dem hade ro nog att riktigt läsa igenom menyn och som ett halmstrå grep de samma färdigställda trerättersmeny. Kyparen tog upp beställningen utan att röra en min och gick.

- Tror du han är farlig, frågade Karin konspiratoriskt och försökte se allvarlig ut, men hennes ögon förrådde henne.

     Nu kunde de inte hålla sig allvarliga längre, utan de brast ut i ett våldsamt skrattanfall. Kropparna skakade som av konvulsioner och tårarna sprutade. Han försökte få luft och lyckades till slut.

- Farlig, fick han fram mellan konvulsionerna, vi är Hans och Greta på japanska. Nu är Doktor No ute i köket och värmer upp ugnen.

Karin fick ny kraft och hennes återhållna staccatoskratt förändrades. Hon tjöt nu mer eller mindre helt okontrollerat, men krafterna tog slut efter en stund hos dem båda och de försökte att samla sig. Karin torkade tårarna med baksidan av handen medan han använde kavajärmen. Svängdörren till köket öppnades.

- Doktor No är på gång, viskade Karin, med en blick av samförstånd.

     De satt allvarliga med raka ryggar, bara deras blanka ögon förrådde deras nyss uppblossade glädje. Soppan serverades i två små skålar under tystnad och med allvarlig min. Bordet täcktes av en solkig vit pappersduk och han satt och tänkte på hur äckligt det var att lägga skedarna direkt på den smutsiga duken. Kyparen lämnade dem och de smakade på soppan. Den var ljummen, sojafärgad och smakade bara salt. I botten låg några grönsaksbitar av obestämt ursprung. Betyget blev ”hoppas huvudrätten är bättre”.

     De satt och tittade ut över gatan och diskuterade vad de skulle göra efteråt. Att gå på Tivoli var ett av alternativen. Hela tiden låg skrattet och bubblade under ytan. De hade roligt och njöt av att vara i staden.

     Doktor No dukade ut förrätten under tystnad. De var fortfarande ensamma i den ganska stora och sparsamt utsmyckade salen. De hade mycket att tala om och tiden gick. Återigen slogs dörren upp till köket och Doktorn trädde in med huvudrätten. De blev båda mållösa och vågade inte titta på varandra medan rätten serverades. Rädda för att den vulkan av återhållet skratt de hade inom sig, skulle få ett utbrott. När de återigen var ensamma började de undersöka vad de hade blivit serverade. Framför dem på varsin platta av trä låg två fiskar. Fiskarna var hela med huvud, ögon, fjäll och fenor. De var bara beströdda med grovt havssalt, annars syntes inte på något sätt att de var tillagade. Bredvid träplattorna med fiskarna låg ätpinnar. En känsla av overklighet uppstod. Var de utsatta för ett absurt skämt? Stod Doktor No gömd någonstans och filmade dem? Handlade det om dolda kameran? Eller var detta kanske japansk mat? De hade ju inget att jämföra med. Detta var debuten för dem båda.

- Är din död, frågade Karin, med ett spefullt drag spelande kring munnen.

Innan han hann svara fortsatte hon:

- Min är nog bara sjuk. Jag tyckte precis att han blinkade.

- Jag tror inte fiskar blinkar, svarade han.

Han petade på sin med en av pinnarna. Fiskkroppen kändes stumt rå.

- Min är död och det är din med, fastslog han innan han fortsatte. Jag tror att det är sill. Japansk sillinläggning, mycket sparsmakad, säkert delikat..

Han försökte hålla god min.

- Du tänker väl inte äta det där, frågade hon misstroget.

I själva verket var det en uppmaning att låta bli.

     I viskande ton gjorde de upp en flyktplan, medan de drack upp sina Tuborg. Det gällde bara att ta sig förbi Doktor No och det var säkert bråttom. Kanske hade han fått upp rätt temperatur i ugnen. Karin reste på sig som för att gå på toaletten, men istället för att vika av till vänster strax innan utgången där toaletterna låg, gick hon bara rakt ut. Han lade betalningen på bordet (utan dricks), reste sig snabbt och satte kurs mot utgången. Bakom sig hörde han dörren till köket öppnas, men han vände sig inte om utan gick bara rakt ut. De hade undkommit Doktor No.

     Sedan hade de sprungit skrattande hela vägen till Rådhusplatsen. Där hade de ätit sig mätta på korv och bröd och släckt törsten med öl. Deras vådliga japanska äventyr hade slutat lyckligt.

     Han försökte spana efter en bankomat och hittade en ganska direkt. Efter lite snurrande med bilen fann han också en parkeringsplats. Det distinkta ljudet från bildörren när den slogs igen, fyllde honom fortfarande med tillfredställelse, trots att han hade hört det hundratals gånger. Medan han tog ut pengar beskådade han SAS Royal, Arne Jacobsens vackra byggnad. Minnen, episoder, han och Karin, han avväpnades snabbt och lät sig svepas med medan han promenerade mot bilen. Han hade börjat arbeta och pengarna rullade in, vilket var en ny erfarenhet. De hade kommit till Köpenhamn efter att ha kört runt på Jylland någon vecka. Karin hade kört de senaste timmarna och han hade suttit bredvid och spelat munspel, eller spelat var väl att ta i, han försökte lära sig att spela på ett munspel som han hade köpt på impuls bara några dagar tidigare. Att lära sig spela blues på munspel skulle väl inte vara omöjligt, trodde han. Nu kunde han redan nästan inledningen på Den sommartid nu kommer och solot i John Lennons Jelous Guy. Den sommartid var väl inte blues precis, men man fick börja någonstans resonerade han. Ur en pärm, från musiken på mellanstadiet, som han hade hittat vid den senaste flytten hade han fått tag på tonerna till den gamla psalmen och nu kunde han faktiskt nästan spela inledningen. Lennons låt hade han hört på bilradion utanför Århus. Karin hade hjälpt honom att ta ut tonerna. Hur ska du kunna lära dig att spela munspel, du som är tondöv, hade hon retats med honom. Det handlar om vilja, attityd och Grön Tuborg  i skön förening blev hans svar.

     När Karin svängde in med bilen framför SAS Royal hade hans vilja att spela blues på munspel börjat falna (i alla fall för dagen). Hennes vilja att lyssna på honom var definitivt över för dagen, men det gjorde honom ingenting. Danmark och Grön Tuborg var grunden till att han var på ett härligt humör. I riktning mot bilen rörde sig en man iklädd stora blanka svarta skor, svarta byxor med röda revärer, lång rock och som pricken över i, hade han en hög hatt på huvudet. De tänkte samma tanke. Karin trampade på gasen och de lämnade mannens mot bilens dörrhandtag tomt utsträckta hand efter sig. Förekom sånt fortfarande, uniformerade män som tog hand om bagage och parkerade bilar? Det verkade ju vara rena artonhundratalet. Som om man var oförmögen att parkera sin bil eller bära sin väska själv. Man drar in på hjälpen åt gamla och sjuka, men överklassen vill fortfarande ha sina väskor burna och sina bilar parkerade, tänkte han högt för sig själv och blev riktigt upprörd.

     De hittade ner till hotellets garage där de parkerade bilen, lyfte ut sina väskor och tog sedan hissen upp till receptionen. En smakfull elegans mötte dem. Det är väl detta som brukar beskrivas som skandinavisk design, tänkte han medan han tittade sig omkring. Det han såg gjorde honom på gott humör igen. Vad allt kändes lätt med pengar i plånboken. På väg upp i hissen upptäckte de att dagens namn fanns på en platta i hissens golv. Idag är det torsdag citerade han golvet. Anledningen till denna hjälp åt de hissåkande förblev en hemlighet för dem, trots vilda försök att knäcka gåtan under resten av hissresan. Kanske var den enkla anledningen att det var så vanligt med dry martini-impregnerade hjärnor i byggnaden att det var påkallat med en sådan service.

     Rummet var härligt och bestod mest av stora fönster i alla riktningar. De huserade nästan högst upp i byggnaden och hade följaktligen en magnifik utsikt. De var som barn på årets första Lisebergsbesök och sprang runt i rummet, talande i munnen på varandra, när de skulle beskriva alla nya upptäckter. Han var mest fascinerad över att man från toalettstolen, genom badrummets stora fönster, kunde studera staden samtidigt som man uträttade sina behov.

- Undrar om man syns nerifrån Tivoli, frågade han.

- Ja jag tänker ha ljuset släckt, var Karins omedelbara reaktion. Tänk om man öppnar fönstret och sugs ut, fantiserade hon vidare längs ett nytt spår.

Hans åsikt var klar. Han reste sig från den nyss provsuttna toalettstolen och medan han snabbt rörde sig mot fönstret förklarade han förnumstigt för henne att fönstrena i rummet givetvis inte var öppningsbara. Han fick tag i handtaget på fönstret och vred till. Kroppen var på väg framåt och väntade bara på att bli stoppad av högerarmen som tog spjärn mot fönstret. Det var bara det att fönstret verkligen var öppningsbart och det for upp istället för att hindra kroppen. Överraskningen blev total och skräckfylld, när han fann sig själv med halva överkroppen utanför husväggen, stirrandes ner på gatan, som säkert befann sig minst femton våningar ner. Under en bråkdel av en sekund som kändes som en evighet, sökte han kroppens jämvikt och fann den till slut, men suget från asfalten nedan gjorde att det kändes som om han fick dra sig in. Han vann dragkampen och stängde rejält skakad fönstret. Karin uppfattade inte hur rädd han var, utan frågade bara i retsam ton om han trodde att han var en fågel. På darriga ben sökte han sig till sängen. Rumsbesiktningen var över för hans del. Än idag kunde han känna asfaltens sug i kroppen, långt därnere under honom.

     Han hade känt sig som en etnolog under hela vistelsen. Att undersöka livet på ett lyxhotell i Köpenhamn var för honom minst lika exotiskt som att få ta del av livet hos en indianstam i Amazonas.

     Den nu lite varmare höstdagen inspirerade honom till att inte ta den närmaste vägen till bilen. Han gick istället från Vesterbrogade upp mot sjöarna. Han kunde inte undvika att småle för sig själv och varför skulle han det, när han tänkte tillbaka på dagarna på SAS Royal. Hur han morgonen efter ankomsten hade vaknat tidigt av att blåsan tryckte på och med knappt öppna ögon och på darriga ben efter en sen natt, hade sökt sig mot toaletten. Ute i hallen hörde han plötsligt hur någon försökte ta sig in genom dörren. Innan han hann bestämma sig för om han skulle försöka gömma sig, stå kvar och bara skyla sin nakenhet, eller förbereda sig på fysiska handgripligheter, (var det en inbrottstjuv?), öppnades dörren. En ung man i uniform hämtade sig snabbt från den överraskande synen och hälsade honom med ett hurtigt ”god morgon” och sträckte sedan fram tidningen. Samtidigt som han med ena handen försökte dölja sina ädlaste delar fick han en tidning i den andra, innan dörren stängdes igen. Hans eget lite lama godmorgonsvar mötte bara en stängd dörr.

     När han sedan kom tillbaka till sängen kröp han upp intill Karins varma rygg och hon vaknade bara tillräckligt för att fråga honom varför han var så kall. Han hade tryckt sig intill henne och bett henne värma honom.

     En lösspringande strävhårig tax på trottoaren höll på att bli hans öde. Med knapp nöd undgick han att ramla över den. Husse stod längre upp på gatan och ropade på sin hund och som ett jehu for hunden vidare längs trottoaren. Lite vådligt att ha en lös hund här i all biltrafik reflekterade Tommy innan han återigen försjönk i sina tankar.

     Han tänkte på den väldiga amerikanska kvinnan på SAS Royal, klädd i ett gult, blått och rött storsegel, som kryssade omkring serveringsbordet vid frukosten och som använde sina fingrar för att plocka åt sig maten, alltså inte bara sånt som var naturligt att ta med handen, som till exempel en brödskiva, utan allting. Den stekta baconen förvarades i något som såg ut som ett stort blankt brödskrin. Här stod kvinnan i sitt eldröda hår, utstyrd i väldiga solglasögon, och petade runt i baconen med ett stelt utspärrat pekfinger. När hon hittade något som såg intressant ut, lyfte hon fläsket mellan tummen och pekfingret och examinerade det på ett närmast vetenskapligt vis. Utföll undersökningen till hennes belåtenhet fick fläsket plats på hennes tallrik, annars åkte det tillbaka ner i skrinet. Nästan all annan aktivitet kring bordet avstannade. Vem kunde plocka åt sig, eller äta frukost, när ett sådant skådespel pågick i närheten. När den amerikanska kvinnan seglade ut från baconen och förberedde ett strandhugg vid prinskorvarna, var han tvungen att vända sig ut mot fönstret och låtsas beundra utsikten över staden, för att inte brista ut i ett gapskratt.

     Hur kommer det sig att amerikaner nästan alltid syns undrade han. För visst är det så? När han tänkte på vilka turister man verkligen såg på stan, så var det obestridligen japaner och amerikaner. Japanerna för att de hade ett från europeer avvikande utseende, men kanske framförallt för att de var så talrika och att de alltid verkade uppträda i grupp. En turistbuss stannar och snabbt som sjutton väller en leende organism ut, som vid närmare betraktelse inte är en organism, utan en grupp människor som med en koordinerad effektivitet undersöker och sparar turistupplevelsen genom sina kameror. De är snabba, smidiga och effektiva. Ett dygn i Köpenhamn räcker för att de skall ha sett Skandinavien på sin europaresa. En amerikan däremot, tar lika mycket plats som japaner från tre turistbussar. Amerikaner äger världen; de vet det, vi vet det och kanske är det därför de har en närmast autistisk förmåga att aldrig bara smälta in i omgivningen.

     Han stannade när han kom fram till den första av sjöarna. Dessa var en rest av Köpenhamns befästningsverk. Grannfolken hade en våldsam historia tillsammans konstaterade han. Det blåste kallt från vattnet och han knäppte rocken ända upp i halsen. Efter att ha betraktat fågellivet en kort stund, gick han tillbaka mot bilen.

     Trafiken, folklivet, färgerna, de olika nationaliteterna, han befann sig mitt i denna exotiska heta gryta som var Vesterbrogade. Detta var nog det närmaste Calcutta han någonsin skulle komma. Folk åker till Indien, de fotvandrar i Himalaya eller i Burmas djungler, de åker transibiriska järnvägen, men jag åker bil på Vesterbrogade. Det skall inte vara för mycket äventyr, lagom med strapatser är bäst. Han skrattade högt och blev så uppspelt att han höll på att missa rödljuset i korsningen, men en hård inbromsning räddade honom från att bli lagöverträdare. Han kände hettan från den dödande blicken i nacken från bilen bakifrån, men försökte neutralisera den genom att lite nonchalant och demonstrativt se sig omkring i väntan på grönt.

     Nerifrån vänster på trottoaren, från kvarteren kring Istedgade, kom en hund och inte vilken hund som helst utan en Doberman Pinscher promenerande. Hunden var ensam, men trots den stolta gången och det högburna huvudet, avslöjade det breda nitade läderhalsbandet att den var tuktad av människohand, eller i alla fall hade den någon gång varit det. Den blanka smidiga, men samtidigt muskulösa kroppen, fick honom att rysa bakom ratten. Var det någon hundras han hade respekt för så var det Doberman. Hunden tycktes inte ta notis om folklivet runt omkring, utan närmade sig med målmedvetna steg en liten elegant boutique, som låg på hörnet i det vita sandstenshuset ut mot korsningen. Affären var lite för elegant för att riktigt passa in här med sina två stora terrakottakrukor med cypresser som inramade ingången. Hunden valde den vänstra krukan, vände sig om och placerade baken i cypressen. Tommy såg med misstrogna ögon hur den böjde kroppen i en båge och la en kraftig kabel på jorden. När den var klar promenerade den lugnt tillbaka ner mot Istedgade. Detta är vardagslivets teater i Köpenhamn, inte skulle man kunna få se det här hemma, tänkte han.

     Trafikljuset slog om till grönt och han accelererade hårt för att på något sätt försöka kompensera den hårda inbromsningen tidigare. Gatan ändrade nu karaktär från trång affärs- och stadsgata till en bredare och lugnare väg kantad av parklandskap, vilket bekräftades av namnbytet till Roskildevej. I uppförsbacken upp mot Fredriksbergs slott kände han hur kroppens adrenalin sjönk undan. Solen avslöjade de nakna träden vars tidigare gröna kläde nu brann i alla färger på de vida gräsmattorna som omgav vägen. Ett flödande impressionistiskt landskap hade under en period av några veckor erhållit tuschteckningens stränga pregnans i årstidens metamorfos.

     Han passerade Zoo och kunde inte undgå att minnas hur det hade sett ut när han och Karin var nya besökare i staden. Med frenesi hade de betat av de vanliga turistfällorna, egentligen hade han redan då tyckt att zoologiska trädgårdar var ganska deprimerande platser, men att det skulle se ut som här hade han inte väntat sig. De vilda djuren i vars ögon och rörelser tristessen visades, i sina oftast små och kala betongbunkrar, hade gjort ett fruktansvärt deprimerande intryck och de hade båda varit glada att komma därifrån. De hade kunnat pricka av Zoo på listan och de skulle aldrig visa sig där igen. Tragiskt nog kunde inte invånarna där, det vill säga djuren, göra samma val. Som för att bekräfta minnet av stämningen från Zoo passerade han Solbjerg kyrkogård innan han svängde in på parkeringen utanför Domus Vista där han skulle handla.

     Som vanligt kunde han inte motstå anblicken av Bang Olufsen-utställningen i radioaffärens fönster som låg i hans väg, innan han gick in i livsmedelsaffären. Detta var för honom en essens av dansk formgivning och han kunde stå länge och bara njuta, men nu tvingade han sig vidare.

     Han botaniserade bland hyllorna bara för att han tyckte det var roligt, trots att det egentligen inte fanns någon anledning för honom att handla. Till slut kom han i alla fall ut med en back grön Tuborg, två flaskor Gammeldansk, fyra stora flaskor mineralvatten och lite godis. Det salta fläsket från morgonens frukost gjorde sitt och när han hade packat in det han hade handlat, tömde han en hel flaska vatten innan han startade bilen.

     Han körde samma väg tillbaka som han hade kommit. Nu när han redan hade sett det mesta kunde han slappna av och få mer tid till att sitta i tankar. Han tänkte på vad han hade hört på radion tidigare i veckan. Hur Mogens Glistrup hade uttalat sig om muslimska invandrare. Norden var inte en idyll längre. Det hade det nog inte varit tidigare heller, men här hade kanske den mest civiliserade och demokratiska samhällsmodell historien kände skapats. Det är stora ord, erkände han, men det låg trots detta mycket i det. Det hade inte skett genom någon spektakulär revolution, som på en gång skulle omskapa samhället, utan snarare genom ett hårt, lite gnetigt politiskt arbete i folkrörelser, i partier, i riksdag och regering, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

     Han hade själv vuxit upp under denna samhällsomdaning. Sjuttiotalet var det decennium som hade format honom. Nya bostadsområden, nya skolor, nya bibliotek, allt hade varit en byggarbetsplats. Här byggdes det nya samhället, här skapades den nya människan. Allt var möjligt, ingenting kändes omöjligt ens för en liten grabb ur arbetarklassen. Det som inte fanns i familjen, hjälpte samhället till med. Barnen var framtiden i verklig mening och inte bara som sliten politisk fras och de fick kosta. Nu måste han nästan skratta åt sig själv.

- Har du gått och blivit sosse på gamla dar?

Det var väl så att först nu när raserandet av välfärdsamhället hade gått så långt, kunde man se tillbaka och förstå hur radikalt det samhälle var som hade byggts. Sedan hör det kanske till att allt får ett lite rosa skimmer i tanken, när bara spillrorna återstår av drömmen som arbetarklassen drömde. De högtravande orden fick honom nästan att rodna trots att han var ensam i bilen. Det är väl sådana som jag som man föraktfullt kallar folkhemsnostalgiker på de borgerliga ledarsidorna, tänkte han och den tanken värmde.

     Det var i dessa spillror sådana som Mogens Glistrup kunde sticka upp sina trynen. Men han kom väl fram på ditt lovsjungna sjuttiotal argumenterade Tommy med sig själv. Ja va fan man kan inte förklara allt. Sprickorna hade väl börjat visa sig redan då, men när vi verkligen raserade välfärdssamhället, bröt dessa krafter fram med full styrka. Det var nog inte fel att säga ”vi”, när man talar om raseringen av det som hade byggts. Även arbetarklassen hade varit en aktör, främst genom sin passivitet. Orsakerna till denna kunde kanske sökas i att i samhällets självbild existerade inte klasser och klassmotsättningar. Jämlikheten hade gått så långt att alla i välfärdsstaten hade samma intressen, sades det. I och med detta fanns inget eller mycket litet försvar när angreppen kom. Den naturliga försvararen, arbetarklassen, sades ju inte längre existera och de som tillhörde arbetarklassen såg sig inte ens själva som arbetarklass. Alla var på jakt uppåt, efter ett bättre liv, vilket oftast i grunden egentligen bara var en jakt efter högre materiell standard. Klass och solidaritet var begrepp som, naturligt nog alltmer hamnade i bakgrunden, när alla var på väg mot medelklassen. Det individuella självförverkligandet blev viktigare än det gemensamma ansvaret för det samhälle som hade byggts upp. Aktier och bingolotto blev viktigare än mycket annat, i allas försök att bli rika. Vill man vara elak tänkte Tommy, kanske man kan säga att arbetarklassen spelade bingolotto medan borgarklassen slog sönder välfärdssamhället.

     I det nya samhället som kom efter välfärdsamhället, där var och en måste klara sig själv, där arbetslösheten och osäkerheten blev grunden till den nya drivkraften, rädslan; i ett sådant klimat är den naturliga reaktionen ett förakt för allt som är svagt. Man sparkar neråt i en rädsla för att mista det man har uppnått. Det är i detta sammanhang man måste se Glistrups uttalande om att muslimer skall spärras in i läger och att muslimska flickor skall säljas som slavar till utlandet. Vi är alla rädda, fy fan vad vi är rädda, rädda för att bli arbetslösa, rädda för att bli sjuka, rädda för att bli gamla, rädda för att bli svaga, rädda.........

     Men du då Tommy Ek, han tilltalades av en anklagande röst, du talar om arbetarklass, när du själv är eller i alla fall har varit delägare i ett företag, du kör BMW, har plånboken full av pengar och tankarna fulla av god mat och allmänt lyxliv. Är du inte ganska patetisk? Den frågan gick inte att undvika, hur gärna han än ville.

     Nu var han bara glad att han närmade sig centrum igen och att trafiken krävde hans uppmärksamhet.

Han vaknade innan klockan ens hade ringt, men låg kvar med slutna ögon, helt stilla och lyssnade på tystnaden. Ett undertryckt obehag fanns kvar i kroppen efter nattens mardröm, som han mindes i alla detaljer. Till slut öppnade han ögonen och såg ut i mörkret. Klockan var snart halv sju lördag morgon och genom fönstret lyste staden väntande på honom. Den fick honom att tänka på en tänd julgran i ett ännu mörkt vardagsrum en tidig juldagsmorgon. Tröttheten, bakfyllan och allt annat djävulskap vek för en opassande känsla av glädje och han kände en barnslig förväntan. Klockans ringsignal ställde emellertid allt till rätta igen, ruelsen vaknade, en ny dag att besegra låg framför honom.

     Nyduschad, nyrakad, nykammad, med rena kläder och med tandkrämssmaken fortfarande kvar i munnen betraktade han morgonens skådespel utanför fönstret. Ur tornets förgyllda spiral steg ljuset, hämtade kraft i stadsgravens silver, förstärktes av Öresunds spegel och via guldkulan i toppen på Vor Frelsers kirke tändes Christiansborgs ärgade koppar. Drakstjärtarna på börshuset spelade solkulan vidare och ett efter ett tändes sedan stadens torn. Det var bara Marmorkirkens svarta kupol som till en början vägrade att låta sig tändas, men snart strålade även det svarta tänt av guld. Staden lyste i en gnistrande klar höstmorgon.

     Matsalen var fortfarande tom på gäster, säkert beroende på att det var helgmorgon, när han kom. Personalen höll på med den sista finslipningen av frukostbordet när han steg in med förväntansfulla steg. De stora fönsterna mot Amager Boulevard och bastionerna släppte in ett klart ljus och höstens färger brann i lönnarna som stod parad utanför. Med en stilla glädje tog han frukostbordet i besittning.

     Även om han visste vad han skulle börja med gick han ett varv kring det magnifika bordet bara för att njuta av anblicken. I sitt inre hälsade han på de små köttstinna prinskorvarna, han saluterade den gyllenbruna stekpotatisen som kamperade vid sidan av champinjonhattarna, han nickade omärkligt åt den gyllengula, sidenmjuka äggröran, samtidigt som den knaperstekta danska baconen pockade på hans uppmärksamhet. Visst hade han även kunnat tänka sig lite svenska köttbullar, men det hade aldrig funnits på bordet och hans saknad blev kort, annars fanns ju nästan allt man kunde önska sig. Här fanns jordgubbar, ananas, meloner, apelsiner, flingor, yoghurt, pannkakor med lönnsirap, vilket var nytt, pålägg i form av ost, korv och skinka och inte minst ägg och sill. Osten blev han lite besviken på när han så diskret som möjligt böjde sig en aning framåt för att fånga doften. En bra dansk ost doftade inte, den skulle lukta som ett riktigt dåligt bensår ansåg han. Ostarna på bordet var väl en anpassning till turisternas smak och man kan inte få allt tänkte han nöjt. Nu började han bli mätt på syn- och doftintryck och uppmärksamheten slappade lite, men när hans varv runt bordet avslutades med wienerbröden var anrättningen komplett. Medan han hade botaniserat hade spridda gäster börjat komma och han insåg att hans upptäcktsfärd i frukostmatens rike var slut.

     Han tog en tallrik och lade upp äggröra tillsammans med baconskivor och en brödbulle. Han valde ut ett bord för två vid jalusin som avgränsade matsalen. Visst hade det varit fint att sitta vid fönsterna, men där fanns bara större bord och han visste att där skulle han inte få sitta i fred. Han tyckte inte om att ha okänt folk nära inpå sig och även där han nu satt kunde han se ut. Äggröran var perfekt utan klumpar och baconen var precis så knapriga som de skulle vara och med den sälta som han förknippade med danska bacon. Matsalen var fortfarande inte ens halvfull, men det började ändå byggas upp det stilla sorl av människoröster i bakgrunden som han tyckte var så vilsamt. Han hörde danska, svenska, norska, tyska och engelska blandas till en ljudtapet.

     Medan han åt upp den sista biten bacon kom han att tänka på vad han hade hört om djurhanteringen i Danmark. Han var inte på något sätt expert utan hade bara den vanliga mediabilden som underlag. Grisar skulle vara intelligenta djur hade han hört, ungefär som hundar. För många år sedan hade han och Karin varit på Bornholm och av en händelse hade de hamnat på en stor boskapsmarknad mitt på ön. Om han mindes rätt låg det även en travbana på platsen. Medan Karin hade varit på toaletten hade han stått och betraktat tre grisar som var inhysta i burar bredvid varandra. Speciellt en av dem hade varit stressad och nervös. Den försökte hela tiden komma åt att bita sin granne, samtidigt som den snärjde runt i buren. Efter en stund hade den börjat att tugga på gallret. Det hade sett otäckt ut. Grisen tuggade så hårt att Tommy hade kunnat känna smärtan i sina egna tänder. Grisens saliv rann från gallret ner på marken. Samtidigt skrek grisen med ett gällt genomträngande läte. En man hade kommit fram och gett den ett rapp med käpp över ryggen. Grisen hade då sjunkit ihop och hamnat på sidan i buren och hela kroppen hade kommit i våldsam skakning. Då hade han inte orkat se på längre utan varit tvungen att gå därifrån.

- Sitt för fan inte här och hyckla. Hade det varit något lite krut i dig skulle du inte alls äta kött, hånade han sig själv.

Han slog ifrån sig dessa tankar och fick även den sista biten bacon att smaka bra.

     Medan han drack kaffe med mjölk och socker betraktade han människorna. Där fanns allt från träningsoveraller till kostymer och det var en blandning han kände sig hemma i. I Danmark fanns en avslappnad och opretentiös känsla som han djupt saknade i Sverige.

     Nu var det dags för den stekta potatisen, de likaledes stekta champinjonerna och de gudomliga prinskorvarna. Han åkte runt ett varv med tåget kring frukostbordet och kom ut med vad han skulle. Korven var lika utsökt som vanligt och den danska senapen hade han med tiden lärt sig att uppskatta allt mer. Efter detta lugnade han ner sig med en ostmacka och en brioch med honung och ytterligare en kopp kaffe.

     En behaglig mättnad spred sig i kroppen. Nu började det verkligen bli fullt i matsalen och medan han satt där och funderade på om han skulle resa sig fick han se tysken från gårdagskvällens uppträde på parkeringen komma in. Detta avgjorde snabbt saken. Så diskret som möjligt smet han iväg.

     När han kom upp på rummet igen hade han köpt en fickplunta för sina sista danska kronor i en av hotellets affärer. Nästan tusen spänn hade han lagt för en liten flaska i plåt (eller silver?). Man får ta det som en försäkring, tänkte han. Han sköljde ur pluntan på toaletten och fyllde den sedan med det sista ur gårdagens Gammeldansk. Pluntan stoppade han i rockens innerficka, där han upptäckte att han hade en karta med smärtstillande (Citodon) liggande. Förbandslådan är på plats, ironiserade han med sig själv. Vänsterbenet och magen kändes bra och efter ett toalettbesök var han redo att ge sig ut på stan.

Ännu är inte medvetande och kropp, men en vag smärta tar sakta form, svävar runt i något som inte är rum. En smärta söker sin existens, sitt medvetande. Han är. Samtidigt som smärtan blir mer och mer reell i hans medvetande tar rummet form. Han är smärta.

     Ett barn gråter, kvider och gnäller tyst. Han är törst, tunga, tänder och mun. Tyngd. Han är armar och bål. Ljus. Han är ögon.

     När han till slut vågar slå upp sina ögon fylls han av det kalla klara ljuset. Lysrör i det vita taket kastar vitt ljus mot de vita väggarna. När han försöker lyfta huvudet från kudden för att se var han är, drabbas han av ett våldsamt illamående. Det känns som om han är sjösjuk. Han är ensam i salen. Han sänker huvudet mot kudden. Händerna ligger på det gula täcket. Den högra armen är fjättrad av slangar som är fästa vid en maskin. Han gråter. Han är rädd. När han försöker lyfta den högra handen går ett larm. En röd lampa på maskinen börjar blinka.

     Salsdörren öppnas och en sköterska i vitt kommer ljudlöst fram. Han försöker säga något utan att lyckas. Det kommer bara meningslösa ljud ur hans mun. När hon mjukt lägger sin hand på hans högra hand, sluter han ögonen och tystnar. För ett ögonblick viker rädslan. Han sjunker sakta ner mot vilan i mörkret, men innan han når dit känner han hur handen på hans hand lyfter och försvinner. Salsdörren stängs och han är ensam igen.

Innan han fyllde tandborstglaset med öl höll han upp det mot ljuset. Han hade sköljt och torkat det så gott han hade kunnat i badrummet, men han ville ändå kontrollera att det var rent. Han hade bara fått in två av sina egna öl i minibaren, sedan var det fullt, men tanken på att senare ikväll kunna dricka kylda öl gladde honom. Medan han tog en klunk konstaterade han att rummet var sig likt, inga förändringar sedan förra gången han var här. Fåtöljen han satt i var bekväm och han försökte slappna av. Han satt med ett lågt bord framför sig och med fönstret som gick från tak till golv precis till höger om sig. Han hade en magnifik utsikt ut mot den i höstmörkret inbäddade staden.

     Blicken sökte sig mot neonljuset på Rådhusplatsen. Han försökte följa Ströget i mörkret mot Kongens Nytorv och med viss fantasi lyckades han. Han var tillbaka i staden han hade lärt sig att älska under alla besök genom åren. Efter att ha bott tre månader ensam i ett torp i Dalslands skogar, kändes det befriande att befinna sig i en storstad igen.

     Då hade han tyckt att det hade varit en utmärkt ide att hyra ett ensligt torp. Han hade just sagt upp sig på jobbet och behövde komma bort för att försöka att åter få fast mark under fötterna. Karin, hans fru, arbetade mycket och istället för att gå ensam hemma ville han byta miljö ett tag. Karin hade tyckt att det var ett alldeles utmärkt förslag, efter att den första överraskningen hade lagt sig. Att han inte längre hade ett arbete hade kommit som en chock för henne. Under många år hade deras arbeten dominerat tillvaron. De enda längre sammanhängande perioderna då de hade kunnat umgås och leva tillsammans hade varit under semestrarna. När han sedan hade varit hemma på dagarna hade hon försökt att arbeta lite mindre för att lindra hans plötsligt uppkomna ensamhet. Det hade inte fungerat bra. Hans frustration ledde till ständiga gräl och efter ett tag hade hon återgått till sina tidigare arbetsvanor. På annons hade han hyrt torpet och utan att ens ha sett det tidigare, var han plötsligt på plats i Dalslandsskogarna. Här skulle han tillbringa sommaren. Karin skulle komma upp under sin semester, annars var han ensam. Fiske och skogspromenader var vad han behövde och visst fiskade och promenerade han, men samtidigt drack han kraftigt och de veckor de hade planerat att vara tillsammans i torpet blev till sist bara en helg. Att se hur han hade gått ner sig hade blivit för mycket för Karin och efter att våldsamt gräl åkte hon hem igen och han var ensam.

     Han var tillbaka på Rådhusplatsen och med blicken följde han H.C Andersens boulevard, där bilarna flöt fram som blodkroppar i en pulsåder mot Langebro. Han följde bron med tornet i koppar, där brovakten satt och vid behov öppnade klaffen för passerande fartyg och med ens var han tillbaka på Amager igen. Nedanför honom susade trafiken på Amager Boulevard fram. På fredagskvällen var det många som var på väg mot centrum. Det gula ljuset från vägbelysningen och hans fågelperspektiv gav scenen ett overkligt intryck. Det kunde lika gärna ha varit elektriska leksaksbilar där nere, som gav upphov till det avlägsna brus som nådde honom på femtonde våningen. I bilarna satt människor av kött och blod, som nu var på väg hem efter en hård arbetsdag och som i det lugn och den avskildhet som bilkupen gav, planerade helgen, andningshålet i livet, eller som kanske var på väg in till stan för att en fredagsnatt äntligen få leva ut. Ur hans perspektiv kunde det vara myror som rusade runt i stacken tillsynes helt utan plan eller mening. Tänk om han hade kunnat se sitt eget liv med samma distans, tänkte han och tömde glaset. Antagligen var hans liv ur detta perspektiv ganska futtigt och i det gula ljuset kunde kanske hans problem dissekeras, men istället fick han nu en bild av avståndet till andra människor. Han var fast i det träsk som var hans existens. Helt utan karta och kompass klafsade han omkring i en sankmark som hotade att dra ner honom. För att för ögonblicket fly sina tankar fyllde han på med lite Gammeldansk i glaset och hällde det snabbt i sig.

     I magen kände han att han behövde äta, inte bara dricka. Från skrivbordet som stod längs ena långväggen bredvid TV:n hämtade han menyn för rumsserveringen. Återigen i fåtöljen bläddrade han med viss njutning igenom vad som erbjöds. Han började med förrätterna, detta trots att han redan hade bestämt sig för att bara ta en huvudrätt. Det kändes alltför patetiskt att sitta ensam en fredagskväll på ett hotellrum och äta en trerätters middag. Det fick räcka med en huvudrätt. Efter att ha gått igenom förrätterna rann saliven i munnen på honom, men innan han gick in på huvudrätterna bjöd han sig själv på lite ytterligare smärtblandad njutning när han med långsam noggrannhet penetrerade efterrätterna. Han fick tänka på att hålla munnen stängd för att inte göra fläckar i menyn. När han kom till huvudrätterna hade tålamodet brustit och han skummade snabbt igenom alternativen. Wienerschnitzel med stekt potatis och gröna ärtor hade han inte ätit på evigheter. Han reste sig och lade tillbaka menyn på skrivbordet, ringde och beställde upp en wienerschnitzel och mineralvatten.

     Medan han väntade gick han igenom den ekonomiska situationen. I plånboken hade han bara åttahundra danska kronor kvar. Han var tvungen att fylla på förrådet under morgondagen. Svenska kronor hade han däremot gott om. Han räknade till tio tusen i plånboken och i väskan hade han ytterligare femtio tusen i en plastpåse. Han kontrollerade i menyn hur mycket kalaset skulle gå på och lade till dricks och stoppade sedan pengarna löst i fickan. Han stängde väskan och lade tillbaka plånboken i rocken. Återigen i fåtöljen var han tillbaka i sin tankevärld.

     Han behövde inte leva under några knappa ekonomiska förhållanden trots att han inte hade något arbete längre. Han var en av fyra grundare till en konsultfirma och de andra hade köpt ut honom, när han hade sagt att det var nog. Hans beslut kom snabbt och överraskande för de andra på firman, men inom honom hade beslutet vuxit fram under en längre period. Alltsedan han fick läkarbeskedet hade tankarna om vilket liv han nu levde och hur framtiden skulle se ut, malt runt i huvudet på honom. De hade bett om att han skulle föra sina projekt i hamn innan han gick, men han hade fått nog och ville bara därifrån. Han skiljdes från det som hade varit hans andra familj, ja under de senaste tio åren kanske hans verkliga familj, under uppslitande former. Sedan han gick ut genom firmans dörr i början av maj hade han inte haft några kontakter med någon där. Han hade kapat alla band. Hans andel i företaget hade inbringat en så stor summa pengar att med ett inte alltför utsvävande liv skulle han kunna hålla sig flytande i många år.

     Trafiken var lite glesare nu på gatan nedanför, konstaterade han medan försökte urskilja vattenspegeln i mörkret på andra sidan om Amager Boulevard. Han trodde att sjön kallades för stadsgraven. Den var i alla fall en del av stadens gamla befästningar och ut i sjön skar ett antal bastioner. Han rannsakade sitt minne och kom fram till att de var tre till antalet. Här brukade folk promenera med sina hundar eller bara vila en stund på en bänk och kanske mata fåglarna med lite torrt bröd. Det var för mörkt för att han skulle se något av vattnet.

     Det knackade på dörren. Trots att han visste att det måste vara den beställda maten sköt en oro upp inom honom. På väg fram mot dörren undvek han sin spegelbild i spegeln som satt strax innanför dörren. Han fick sin mat levererad av en ung man i uniform med asiatiskt utseende. Mannen ställde ner brickan på skrivbordet, öppnade flaskan med mineralvatten, önskade en god måltid och rörde sig med dröjande steg mot dörren. Tommy fick fram pengarna ur fickan och med en snabb blick konstaterade mannen att det var rejält med dricks. Han tackade och gick. Tommy satte sig återigen vid fönstret, tömde sitt glas innan han fyllde det med vatten. Sakta och med inte så lite njutning lyfte han på tallrikens lock. En ljuvlig doft spred sig i rummet. Friskt gröna ärtor samsades med små runda gyllenbruna stekta potatisar och en vacker köttbit. Om han inte var helt ute och cyklade, trodde han sig minnas att danskarna använde någon form av socker för att få den perfekta ytan på sin stekta potatis. Han var så fruktansvärt trött på snabbmat i olika former att hela måltiden avnjöts i en stämning av mild lycka.

     Med en nu lagom kyld öl från kylskåpet la han sig på sängen och efter att ha hittat fjärrkontrollen på nattduksbordet knäppte han på TV:n. Klockan hade precis passerat nioslaget, så han hade missat början på Aktuellt när han efter ett visst sökande fick fram svensk TV 1. Matsmältningen tillsammans med hans trötthet och alkoholen gjorde att det kändes som om sängen slöt sig omkring honom. Han slöt ögonen och kände hur sängen sakta och mjukt lyfte och flög ut genom det nu öppna fönstret. Under sig hade han den upplysta skimrande staden, men resan blev mycket kort; sängen kom tillbaka på sin plats, fönstret stängdes och själv kände han hur adrenalinet snabbt väckte hans avdomnade kropp. Som vanligt blev han störtförbannad av den förljugna världsbild som refererades i nyheterna. För att över huvud taget orka följa med i samhällsdebatten hade han skapat en ”tvärtomteknik”. När det basunerades ut att Sverige var fattigt och att svenskarna hade levt över sina tillgångar, förstod han att Sverige var oerhört rikt, men att vi höll på att kväva oss själva i våra försök att dra åt svångremmen tillräckligt hårt. ”Vi” i detta sammanhang var folkflertalet. Den hånflinande eliten levde gott, men var samtidigt, antog han, lite förvånade över hur lätt det hade gått att genom desinformation montera ner den kanske mest demokratiska samhällsmodell som historien hade skådat. Nu stod Persson, blank som en oljad knubbsäl och log, samtidigt som han delade ut klappar i form av skattesänkningar till medel och överklass. Ändå måste Tommy medge att han hyste viss respekt för statsministern. Inte så att han trodde på Perssons ekonomiska politik, där han med husfaderns pondus stod med gummiband kring plånboken och såg till att inkomsterna alltid var högre än utgifterna. Nationalekonomi var enligt detta synsätt egentligen bara hushållsekonomi men i större skala. Men Persson verkade ärlig och uppriktig i sin tro, när han talade om att man måste tjäna ihop pengarna först, innan man kan spendera dom och ärliga politiker växte inte på träd. Själv hade Tommy i sina självstudier i nationalekonomi funnit sin tankemässiga grund i Keynes, men under de senaste åren hade han i sin iver att ifrågasätta alla etablerade ”sanningar” sökt sig till Marx skrifter. Sa man att marxismen hade havererat, så måste det finnas mycket sanning att söka i denna teori, resonerade Tommy.

     Vidare utrikesnyheter om USA:s världshegemoni och den svenske utrikesministerns krypande inför den stora makten, fick hans matsmältning att haverera. Det bubblade och körde runt i tarmarna med ett sugande och slurpande läte, samtidigt som magen kändes som en gasbalong. Nu var det bråttom. Väl på toaletten behövde han bara slappna av för att det skulle braka loss. Den här magen hade varit en ovälkommen följeslagare under många år. Han kunde följa den fortsatta nyhetssändningen från toaletten, även om han inte såg TV:n, men med toalettdörren öppen hörde han i alla fall. Sändningen blev också lättare att stå ut med, nu när han redan satt på toaletten tänkte han och småskrattade för sig själv.

- Det är en jävla tid att leva i, deklarerade han högt från sin porslinstron.

     För att stå ut med Krämarnytt, som han på stället döpte om ekonominyheterna till, fyllde han sitt dricksglas med Gammeldansk, innan han återigen la sig på sängen för att se sportnyherna. Med besvikelse konstaterade han att tåget nog hade gått för ÖIS när det gällde den allsvenska seriesegern. Vilket annat lag som helst får vinna serien, bara inte AIK, var hans åsikt. Han slog av TV:n och blev liggande med sitt glas. Från det här hållet kunde han se ut över Amager i kvällsmörkret.

     Rummets två sängar var en påminnelse om att han var ensam. Han tänkte på hur han hade träffat Karin i går kväll. Efter att deras gemensamma semester i torpet hade urartat och Karin hade åkt hem och lämnat honom ensam, hade han försökt ringa hem och tala med henne. Han ville försöka ställa allt till rätta. För första gången var han på allvar rädd att mista henne. Hon hade inte svarat och när han kom hem, efter att med viss lättnad ha lämnat torpet, låg det en lapp på köksbordet, där hon talade om att hon för tillfället hade flyttat hem till sina föräldrar. Han kände ingen lust att ringa dit och han levde några dagar som förlamad i total ensamhet. När han tänkte tillbaka på den perioden kunde han inte alls rekonstruera dessa dagar. Han hade levt som i en cell madrasserad av sorg, ensamhet och främlingsskap. Nerdrogad med alkohol och mediciner hade dag som natt förflutit i ett töcken. Han hade ett svagt minne av att Karin hade kommit hem för att hämta lite saker som hon behövde. Han hade varit oförmögen att föra ett sammanhängande samtal med henne. Hon hade försökt få honom att fatta att han måste ta sig samman och försöka komma ur den situation han nu befann sig i, sedan var hon borta igen.

     Dagen efter hade hon ringt. Han var då nykter och försökte hålla en kylig distans till henne. När hon berättade att hon hade fått en lägenhet i stan, hade han bara frågat henne om det definitivt var slut nu. Hon konstaterade helt kort att vi får se. Han hade inte fått hennes nya adress eller telefonnummer. Hon avslutade med att hon skulle höra av sig igen. Det hade gått en tid, kanske ett par veckor, när hon ringde på nytt. Detta var en av de dagar då han på morgonen hade vaknat och känt att han måste försöka komma ur det mörker han levde i. Han hade stigit upp, duschat och borstat tänderna och lagat en bastant frukost med ägg och bacon. Efter att ha försökt städa upp i förödelsen tog han en promenad. Sommaren hade övergått i höst utan att han hade märkt det. Naturen doftade moget och luften hade en klar syrerik skärpa som gjorde honom gott. Deras hus låg någon mil utanför stan, med naturen in på knutarna och han höll sig med avsikt på vägar där han inte riskerade att möta några människor. När han kom tillbaka hem, något stärkt till kropp och själ, öppnade han till sin egen förvåning inte en ny öl, utan hällde istället upp ett glas apelsinjuice. Är det något denna existens nu behöver så är det vitaminer, tänkte han för sig själv utan att vara alltför sarkastisk. På kvällen hade hon ringt. Dagen hade haft en mening.

     Det hade varit som om deras samtal var krypterat och han hade saknat krypteringsnyckel. När han inte kunde förstå vad hon var ute efter, eller snarare kanske inte ville förstå, eftersom sanningen var alltför skrämmande för honom, läste han in sitt eget önsketänkande i deras samtal. Han försökte få hem henne igen. Han ville bjuda henne på middag, så att de kunde som han sa ”tala ut och kanske börja på nytt”. Hon vägrade. Han kastade fram att han nu höll på att söka arbete igen och med den erfarenhet han hade skulle det nog inte dröja länge innan han var igång igen. Hon tinade upp lite och bjöd hem honom till hennes nya lägenhet för att ”ordna upp lite praktiska saker”.

- När, frågade han.

- I morgon kväll klockan sju, om du kan.

- Jag kommer, svarade han lättad.

Han fick adressen och telefonnumret. Det låg någonstans i Frölunda, vilket överraskade honom.

     Efter att ha avslutat städningen hittade han en mikrorätt i frysen, som han fick ner genom att försöka tänka på annat. Han såg fram mot morgondagen. På kvällen tog han en bok ur bokhyllan och läste i sängen tills han somnade. När han vaknade på morgonen kände han sig utvilad, vilket han inte hade gjort på länge. Han åt frukost, duschade, borstade tänderna och rakade sig. Sedan gick dagen i snigeltakt. Ingenting kunde han ta sig för, han bara väntade på att det skulle bli dags. För att hålla magen lugn åt han ingenting. Framåt eftermiddagen försökte han hitta en turlista för bussen, eftersom han inte ville ta bilen in till stan. Han hittade ingen och bestämde sig för att ta en taxi istället. Han strök ett par byxor och en skjorta, vilket var en ansträngning. Det hade blivit normalt för honom att gå omkring i ostrukna kläder. Nu tyckte han att han var rejält uppklädd med strukna byxor, skjorta och kavaj. Han var ute i god tid. Klockan var bara fyra och han skulle inte vara ute hos Karin förrän klockan sju, men han måste komma iväg.

     Taxin kom förvånansvärt snabbt. För att få vara ifred satte han sig i baksätet och försjönk snabbt i ett kontemplativt betraktande av naturen. Det slog honom hur vackert det var. Det var väl i och för sig samma gamla vanliga natur, men idag när han hade kravlat sig över brunnskanten kunde han uppskatta den, ja rent av njuta av den. Rönnen stod redan naken vid vägkanten, medan kastanjen i en trädgård de passerade, liknade en blöt hund med sitt hängande bladverk.

     Han bestämde sig för att stiga av på Avenyn och handla blommor och en flaska vin. Återigen kände han inte igen sig själv och det skulle nog inte Karin heller göra, när han dök upp med blommor och vin. Tanken gjorde honom nervös. Han betalade taxin och steg ur. Här rådde en febril aktivitet, människor blandades med spårvagnar och bilar i, som det kändes, en oformlig röra. En stund efter att taxin hade åkt iväg stod han kvar, som för att hämta andan. På bolaget köpte han en flaska vin, dyrt och rött, men helt på måfå. Lika vilsekommen var han i blomsteraffären, men med expeditens hjälp, blev det en bukett med röda rosor. Nu var han svettig. Klockan tycktes inte gå framåt och han hade fortfarande gott om tid. En öl, tänkte han, men bara en. Han måste vara spik nykter när han kom. Karin skulle inte acceptera något annat. Han smet in på en pub som nu på eftermiddagen var tom på folk. Normalt drack han alltid mellanöl på flaska, men idag blev det som av en händelse ”en stor stark” och efteråt ännu en. Ett relativt lugn infann sig och han noterade att klockan hade börjat röra sig framåt igen.

     Han steg ur taxin ute i ett höghusområde i Frölunda, tittade på klockan och såg att han skulle komma precis i tid. Han kunde inte låta bli att tänka på vad Karins föräldrar skulle tycka om att deras dotter bodde här, även om han förstod att hon bara såg det som en tillfällig bostad. I hissen till sjunde våningen samlade han sig med flaskan i vänsterhanden och blommorna i höger, på fötterna nyputsade skor, benen mitt i byxorna, men kavajen kändes trots detta som en tvångströja.

- Slappna av, sa han högt till sig själv innan han steg ur hissen.

Karin Ek, läste han på dörren. Kvinnan han hade varit gift med i elva år, bodde nu här. Han samlade sig ett ögonblick, innan han ringde på.

     När han tänker tillbaka på det som följde, måste han alltid stiga ur personen Tommy Ek och bli en betraktare, för att orka. Han ser det hela nästan som en film. Ju mer han bearbetar filmen, desto fler detaljer förändras. Saker läggs till och tas bort. Till slut kan han inte säga vad som är den ”sanna” händelsen längre. Med en lätt känsla av illamående går han återigen in i denna film som han så ofta har kommit tillbaka till under det senaste dygnet.

     Kvinnan öppnar dörren. Hon är blond, cirka en och sjuttio lång, smärt, men inte alls vek, ger snarare ett stadigt intryck. Mannen sträcker fram blommorna från behörigt avstånd, men lyckas inte få fram ett ”var så god” med den klara självklarhet han önskar, istället får hans röst en ihålig metallisk klang. Under ett ögonblick uppstår en tvekan hos kvinnan. Skall hon ta emot blommorna? Mannen blir stående med blommorna i den utsträckta handen i vad som för honom känns som en evighet.

- Du skall inte ha med dig några presenter, säger hon förebrående, samtidigt som hon tar emot blommorna.

Han säger ingenting, men i hans andra hand väger vinflaskan plötsligt hundra kilo.

- Kom in. Jag skall bara hämta en vas, hör han, samtidigt som kvinnan snabbt försvinner ut i köket.

Han tar av sig skorna, går ut i köket och ser hur hon sträcker sig upp i ett skåp för att ta ner en vas. Så omärkligt som möjligt ställer han ner vinflaskan på köksbordet. Köket är litet och bara inrett med ett runt köksbord och fyra stolar. Det känns kalt.

- Jaså det är här du håller till, säger han mest för att schasa undan tystnaden och ångrar sig sedan genast.

Hon tycks inte höra honom utan prasslar frenetiskt med blompappret.

- Så vackra de är, säger hon om blommorna men får det att låta som en anklagelse.

- Ja jag hoppas du tycker om dem, svarar han platt.

- Det är bara tillfälligt jag bor här, i väntan på något bättre. Det är inte så trivsamt, men det går.

För första gången tittar hon honom rakt i ögonen.

- Jag tycker du har kommit förvånansvärt snabbt i ordning, säger han medan han tittar in i vardagsrummet och undrar var hon har fått alla möblerna i från.

- Får jag titta runt och se hur du har det?

- Visst, inga problem. Jag dukar fram så länge.

Han är redan inne i vardagsrummet som är ganska trångt. Han förstår att hon måste lida, att bo så här, med som det tycks för honom ett ihopplock av möbler i en liten lägenhet i en förort. Hon som alltid, enligt honom, har haft ett överdrivet intresse för heminredning och alltid har velat bo flott. Han slår sig ner i en fåtölj och pustar ut. Efter en stund ropar hon att maten är klar och han går ut i köket igen.

- Du får ta det för vad det är, en enkel måltid, säger hon med ett spänt leende och ber honom slå sig ner.

- Jag öppnade vinet du hade med dig, fortsatte hon.

- Ja det var meningen. Jag hoppas det är drickbart.

     Han äter med god aptit av en kycklinggryta med vitlök. Vinet är gott och han är hungrig efter att ha svultit hela dagen. Han är rädd för tystnaden och han talar hela tiden. Han talar om trädgården, som nu börjar få höstfärger (han tänker på hennes trädgårdsintresse). Han talar om att han nu söker arbete igen (vilket inte är sant). Han talar om att han tänker börja ett nytt friskt liv, utan alkohol (tanken på detta får honom att känna svindel). Han talar om hur skönt det är att vara hemma igen efter sommaren i skogen i Dalsland. Han talar om böcker han har läst, om film han har sett. Han talar om politik. Kort sagt han håller låda. Men om det hjärtat är fullt av vågar han inte tala. Det enda han vill är att hon skall komma hem igen, men om detta säger han ingenting. Han vågar inte. Hon äter inte mycket, dricker ännu mindre och vilket han inte märker, deltar nästan inte alls i samtalet. Hon bjuder honom en andra portion, vilket han tackar ja till med förtjusning. Han fyller på hennes vinglas, trots hennes protester och det som blir kvar i flaskan tar han själv. Han börjar må gott. Han tittar på henne i smyg. Konstigt, de har varit gifta i över tio år, men han vet inte riktigt hur hon ser ut. Hon har blivit en vana, någon som alltid fanns på plats. Nu ser han på henne med nya ögon. Han ser att hon har blivit äldre. Det är en mogen kvinna som sitter framför honom. Det måste ju betyda att det är en mogen man som hon har framför sig, tänker han med självironi. Plötsligt bryter hon sin tystnad.

- Varför beter du dig så här?

- Vad menar du, frågar han häpet, fast han direkt förstår vad hon menar.

- Du slutar helt plötsligt att arbeta, efter att nästan ha arbetat dygnet runt i massor av år. Du börjar dricka och missköter dig på alla sätt. Du drar dig undan. Man kan tro att du är sjuk. En frisk person beter sig inte så. Jag känner inte igen dig.

Hon är upprörd och ledsen, ögonen har fått en blank våt hinna. Hon talar högt och forcerat. När hon tömmer sitt glas i ett svep, får han chansen att bryta in.

- Jag skall ändra mig. Snart har jag jobb igen. Alkoholen är inga problem. Han pladdrar på utan att lyssna på sig själv, men till slut kommer det han har velat säga hela tiden.

- Kom hem igen. Vi måste sluta med dessa här dumheterna. Jag lovar jag skall bättra mig. Vi kan börja på nytt.

- Karin…

Han tystnar eftersom han är rädd för att rösten skall svika honom. Han får inget svar. Hon reser sig upp och börjar duka av. Hon vänder plötsligt sitt ansikte mot honom och ser honom för ett ögonblick i ögonen och öppnar munnen för att säga något. Men innan ljudet har lämnat hennes läppar ångrar hon sig och säger istället:

- Jag har ingen efterrätt, men vi kan ta en kopp kaffe.

     Han tömmer sitt glas och reser sig för att gå på toaletten. Han känner hjärtat slå i bröstet och det känns som om han inte får tillräckligt med luft. Magen tvingar honom att bli sittande en lång stund. När han sedan reser sig upp känns det lite bättre. Hjärtat slår mer normalt och han kan andas igen och han har slutat svettas. Han tvättar händerna efter att ha spolat och ser sitt nästan genomskinligt bleka ansikte i badrumsspegeln.  Han får en impuls som han följer utan att tänka. Han öppnar badrumsskåpet och ser omedelbart på nedersta hyllan till höger en rakhyvel, en flaska rakvatten och en flaska rakskum. På hyllan ovanför står det två tandborstar i tandborstglaset. Rädslan han har känt hela kvällen, rädslan för att mista henne övergår i en förvissning, men i samma stund tonar rädslan bort och en vrede växer fram. När han kommer ut i hallen hör han hur hon stökar i köket och istället för att gå dit ut, går han in i det stängda sovrummet. Där inne står en obäddad dubbelsäng och skriker så att det spränger i hans huvud. I den första garderoben som han öppnar ser han bara hennes kläder. I nästa hittar han vad han har sökt, men inte velat hitta. Här ligger definitivt en mans kläder. En hylla med kalsonger ligger och flinar. Han stänger garderobsdörren och öppnar försiktigt sovrumsdörren igen. Han hör att hon är i köket och när han kommer ut dit är han lugn och samlad.

- Sätt dig, kaffet är klart, säger hon, samtidigt som hon sätter sig själv.

Han behöver något starkt till kaffet och efter lite lirkande (hon skall upp tidigt i morgon, hon har inte bett honom komma hit för att de skall dricka tillsammans), går hon in i vardagsrummet för att som hon säger ”se vad som finns”. När hon kommer tillbaka med en halvt urdrucken hela konjak (Svart Renault), kan han inte undvika att fälla en syrlig kommentar.

- Jaså du har börjat dricka konjak, sen du flyttade.

- Jag råkar ha lite konjak hemma bara, replikerar hon snabbt.

- Jag ser att du ”råkar” ha det och det finns säkert en anledning till det också antar jag, fortsätter han grälsjukt.

- Passar det inte kan jag ställa tillbaka den.

Det är ett tomt hot för han ser med lättnad att hon öppnar köksskåpet och tar fram två glas.

- Va inte så förbannat grinig, svarar han med en nu mjukare röst, men tystnar sedan i ett försök att ljuta olja på vågorna.

Hon serverar konjaken och han ser med förvåning att hon serverar sig själv lika mycket som hon ger honom. De dricker konjaken och kaffet under tystnad. Han ser att hon är blek och sammanbiten. När hon lyfter kaffekoppen darrar hennes hand en aning. Han kan inte hålla tillbaka ett stråk av medkänsla som smyger upp inom honom. Han hinner inte närmare artikulera denna känsla innan bomben briserar. Trots att han hade väntat på det och förstått att det var oundvikligt, kommer det överraskande. Det känns som om han får ett knytnävsslag i magen. Han måste uppbåda alla sina krafter för att inte gå i däck.

- Det är slut Tommy, säger hon lågt men bestämt.

Hennes ögon söker hans. Beslutsamhetens skärpa i hennes blå ögon är det sista han ser.

     Det är hit han brukar komma när han tänker tillbaka. Vad som hände sedan är förenat med en alltför stor smärta. Han tömmer glaset. Det tar en lång stund innan han äntligen har samlat sig så pass att han orkar resa sig ur sängen. Alkoholens bedövning gör kroppen tung och det enda han nu vill, är att sova. Han måste bara orka in i badrummet först.

Trots att det ännu bara var tidig kväll hade han letat en lång stund efter en ledig parkeringsplats, när han i backspegeln fick se en bil ge sig iväg. Med en viss desperation kastade han runt BMW:n och accelererade bort mot den nu lediga platsen. Efter att ha krypkört fram och tillbaka längs bilraderna, kändes det nu härligt att få höra den raka sexans diskreta muller igen, när bilen liksom satte sig på bakhjulen, innan den sträckte ut i en kraftig fartökning. Han höll på att missa inbromsningen och fick en framhjulslåsning, men lyckades få stopp på bilen i tid och lät den glida in på den lediga platsen. Han hoppades att ingen hade sett honom i hans terapilek.

     När motorn var avslagen och det blev helt tyst, lutade han huvudet tillbaka mot nackstödet, slöt ögonen och tillät sig känna hur oerhört trött han var. Resan från Göteborg hade han gjort i ett tillstånd av koncentration. Hastigheten hade tvingat honom till detta. Han hade velat slippa tänka på annat än att hålla bilen på vägen. På färjan hade han inte ens stigit ur bilen, utan bara försökt att slappna av en stund genom att luta ryggstödet tillbaka.

      Så fort han kom iland i Helsingör, hade han letat upp en affär och inhandlat en hela Gammeldansk och ett sexpack med Tuborg, som nu låg i en väska i baksätet. Vänsterbenet värkte, det kändes som om det sov. Han öppnade ögonen igen, sträckte sig mot baksätet och öppnade väskan, stökade runt ett tag innan han hittade Gammeldansken och blev sittande med en Tuborg och spritflaskan i knät. Det stora hotellet på Amager reste sig som en vägg framför honom. Det hade blivit höst och trots att klockan inte var mycket låg parkeringen i mörker. Han hade nu fått upp båda flaskorna och lät den ljumma spriten fylla munnen innan den gled nerför strupen. En lätt kväljning kom över honom, men den sköljde han ner med en klunk Tuborg. Kanske började spänningen han kände lätta lite. En liten Gammeldansk till och sedan skulle han bara tömma ölen och vara redo för att gå vidare. Då knackade det på sidorutan där han satt.

     Överraskningen gjorde att han spillde det sista av ölen på rocken. När han efteråt tänkte tillbaka på händelsen och försökte analysera varför han så fullständigt spårade ur, fann han grunden till detta i att han i ögonblicket kände sig så ertappad. Här stod en man utanför bilen, som hade kunnat iaktta hur han hade suttit ensam mitt på blanka eftermiddagen och druckit, precis som om han vore en utslagen alkoholist. Nåja utslagen och utslagen, i den meningen var ju situationen lite absurd, han Tommy Ek, en medelålders systemutvecklare, satt ju dock i en BMW i halvmiljonersklassen, men i detta ögonblick kände han sig ändå smutsig. Inte för att han ansåg att alkoholister på något sätt var ”smutsiga” eller värda att se ner på; han var uppvuxen i en tid och i ett samhälle, där alla enligt den officiella synen skulle vara lika mycket värda och där orsaken till att enskilda människor spårade ur, främst söktes i orsaker utanför individerna. Själv hade han också anammat denna syn, även om han med åren hade insett att det fanns lika många anledningar till att det gick snett som det fanns människor. Men ertappad kände han sig. Det gick inte att förneka.

     Elhissen öppnade sidorutan och mannen utanför började tala tyska. Det ena gav det andra; tysken hade missuppfattat situationen och trodde att Tommy skulle åka därifrån och hade väl tyckt att det tog onödigt lång tid. Tillslut hade han stigit ur sin bil och knackat på Tommys sidoruta för att få bekräftat att platsen snart skulle bli ledig. Det låg inget ont i detta, men Tommy med sin knaggliga skoltyska missuppfattade helt situationen. Han trodde tysken var oförskämd och helt burdust ville stjäla hans parkeringsplats och han som normalt var lite distanserad och kylig mot människor han inte kände, tände direkt. På någon sekund hade han slitit upp bildörren och var ute ur bilen. Tysken hade fått bildörren i magen och satt nu omtumlad på asfalten. Tommy skrek, eller i alla fall talade mycket högt, omväxlande på engelska, dålig skoltyska och med enstaka svenska ord instuckna här och där när ordförrådet tröt, samtidigt som han trampade runt för att få vänsterbenet att vakna ur sin slummer. För varje steg han tog haltade han, eller till och med knäade lite på vänster ben. I denna situation gick hans associationsbanor till den av engelsmännen skapade progandafilmen, där Hitler efter att ha fått beskedet att Frankrike kapitulerat 1940, dansade något som kunde liknas vid en löjlig, men samtidigt skrämmande krigsdans. Tommy fick upp vänsterhandens pek och långfinger under näsan, där fingrarna bildade en stiliserad mustasch, samtidigt som han höjde högerhanden i en hitlerhälsning. Han dansade nu omkring eller kanske snarare trampade omkring framför den helt mållöse på asfalten sittande tysken. Tommys ordflöde hade nu mist sin mening och övergick till något slags ramsa på ”tyska”:

- Lebensraum, Deutschland uber alles, ein volk ein fuhrer, Mercedes Benz.

     Snart insåg dock Tommy det orimliga i situationen och utan att våga titta på tysken böjde han sig in i BMW:n, fick tag i väskan i baksätet och Gammeldansken som nu stod i framsätet på passagerarsidan och kravlade sig ut ur bilen igen. Fortfarande utan att ens titta på tysken låste han bilen och gick iväg. När han sedan lyfte blicken fick han se en decenniegammal Passat stående i hans gångriktning. Bilens motor var igång, men det satt ingen på förarplatsen. Utanför på passagerarsidan stod en kvinna i femtioårsåldern. Han såg inte förrän han kom närmare att kvinnan grät. Med ens slog insikten honom, att det inte handlade om någon rik, fet mercedestysk som Tommy i självförsvar hade givit sig på, utan att hela den fruktansvärda situationen byggde på att Tommy helt hade tänt snett. Han ställde genast ner sin väska på asfalten och gick de få stegen tillbaka. Den tyske mannen satt fortfarande som förlamad på asfalten. Tommy försökte tafatt be om ursäkt, men insåg snabbt att den språkliga kommunikationen dem emellan totalt hade kollapsat. Varje ord som kom över Tommys läppar ökade bara skräcken som lyste i tyskens ansikte och för att så snabbt som möjligt komma ur situationen tog han tag i tysken och fick honom i alla fall på fötter. Han insåg att han skulle göra minst skada om han istället för att försöka reda upp situationen ytterligare, bara avlägsnade sig. Han gick tillbaka och hämtade upp sin väska och fortsatte att envist stirra i marken när han gick förbi den tyska kvinnan. Hans skam var på gränsen till outhärdlig.

     I den lilla backen upp till hotellet kände han att vänsterbenet var bättre. Det var fortfarande tyngre än det högra, men han haltade i alla fall inte längre. Motlutet tillsammans med väskan som nu var ganska tung, gjorde att han fick bita ihop för att motstå impulsen att för några sekunder stanna upp och hämta andan. Han var fortfarande upphetsad och han kände att hjärtat slog våldsamt i bröstet. Svetten kylde längs ryggraden och dropparna som rann från hårfästet ner över ansiktet och som han fångade upp med tungspetsen förde med sig en frisk sälta.

     Det senaste halvåret hade slitit oerhört hårt på hans fysik. Han hade visserligen under tio års tid dragits med en ganska rejäl övervikt, men den hade varit av det frodigt friska slaget och fördelad på hans hundranittio cetimeters långa och i grunden kraftiga kropp, hade övervikten gett honom en brottarlik fysionomi. Alkohol, läkemedel, skräpmat, dålig sömn och brist på motion hade förvandlat honom. Hans uppenbarelse karaktäriserades nu av en slags gulblek plufsighet och tillsammans med den slitna, slarvigt ihopkommna klädseln gav han ett ganska beklämmande intryck.

     Han väcktes ur sin försjunkenhet av ett kraftigt signalhorn. När han tittade upp fick han se en taxibil som var på väg rakt mot honom. Med viss möda lämnade han snabbt körbanan och tog sig upp på trottoaren.

- Skärp till dig för fan, du är ju i Köpenhamn nu, sa han till sig själv i ett försök att liva upp sig.

     I entren till hotellet rådde en febril aktivitet. Folk kom och gick i en ständig ström. Utanför stod en rad med taxibilar. Bilar stannade, tog upp eller släppte av folk och åkte vidare. Tommy tog ett djupt andetag, slöt sig i sin kropps pansar och tog sikte på det som var viktigast just nu; han måste komma upp till sitt rum, få låsa om sig och vila ut. I morgon trodde han att han skulle vara redo att möta livet igen, men just nu sökte han bara en skyddande grotta.

     Trots sin målmedvetenhet ville han inte skärma av sig helt. På detta hotell hade han upplevt några av sitt livs lyckligaste stunder. Hur än livet skiftade, hade han alltid återkommit hit. Att tillbringa någon vecka per år här, hade blivit en tradition som han inte ville bryta. I ögonvrån noterade han att skyltningen i entren var sig lik, exklusiva smycken och klockor, företrädelsevis i Dansk design låg i sina upplysta montrar längs väggarna. Den röda mattan låg som vanligt på golvet. När det andra paret av automatiska dörrar öppnade sig, steg han in i den stora hallen. För en sekund stannade han upp och liksom en radaranläggning svepte han av situationen där. Till höger låg entren till casinot. Rakt fram fanns baren med det lilla dansgolvet under den stora trappan som gick upp till andra våningen. Snett till vänster fanns diskarna med personal. Längs väggarna runt om, låg små affärer som sålde smycken, klockor, souvenirer och kioskvaror. Hallen var stor och luftig och trots att det bara var tidig kväll var det full aktivitet överallt. De flesta sittplatser i baren var upptagna och ljudet av musik låg som en bakgrund i hela hallen.

     Det är fredag idag, tänkte han osäkert. Jo visst är det fredag och med ens ökade hans obehag. Han tyckte numera inte om fredagkvällar och lördagkvällar. Det låg för mycket förväntningar, för mycket jagande, för mycket glädje, för mycket sorg i dessa kvällar. Uppklädda, glada, förväntansfulla, unga, oförstörda, vackra människor skulle befolka dessa kvällar. Själv ville han inte skämma allt med sin närvaro.

     Han tog ut kursen mot diskarna till vänster för att checka in. Redan när han började gå spanade han efter rätt modell. Han ville prova hur nära döden han var genom att se om han fortfarande kunde beröras. Längst bort såg han henne. Hon var inte perfekt, inte tillräckligt kylig, hade inte samma utstrålning som kolsyresnö, men hon dög för testet. Han försökte dra sig till minnes en av Eldkvarns texter. Det var någonting om att hon var lång, blond och kylig, som en glass.

     Hon var aningen kort och lite för tanig, men vacker ändå, tänkte han medan han ställde ner väskan framför henne. Han tittade upp och försökte möta blicken, men innan hennes blick vek undan, såg han ett stråk av medlidande i hennes ansikte. Det var bara en aning, en antydan och bråkdelen av en sekund senare tog hennes professionalism åter över. Tommy kände ett lätt illamående. Fy fan vad pinsamt, tänkte han. Han ville inte känna illamående, förr om åren, det kändes som i ett annat liv, hade han fått en smak av vanilj i munnen i samma situation.

- Välkommen

- Tommy Ek. Jag har bokat dubbelrum för en vecka. Jag ringde igår kväll.

- Ja, svarade hon kort och började söka i datorn.

     Han stod så till att han kunde studera skärmen. Det kändes skönt när han såg att de hade samma teckenbaserade system som de hade haft första gången han var här. Han undrade hur det skulle kännas att sluta hennes nakna kropp i sin famn. Han försökte, det kändes främmande. Kvinnokroppen var nu ett avlägset landskap, som han hade förlorat kartan till, men så hade det inte alltid varit. Hon skylde sin nakenhet och kastade ”jävla snuskgubbe” i ansiktet på honom. Hur kunde han vara en gubbe, han som skulle fylla trettionio nästa år?

- Betalar ni med kort eller kontant, frågade hon.

Hon tvingades upprepa frågan innan Tommy kom till sans igen.

- Ursäkta, sa han.

- Mår ni bra?

Hon tittade oroligt på honom.

- Jag betalar kontant, nu direkt. Jag är bara lite trött, fortsatte han med en grimas, som skulle vara ett leende.

Han grävde i sin plånbok och tömde den på danska pengar, förutom några hundralappar. Hon gav honom kortet, som fungerade som nyckel. Han hörde inte vilket rumsnummer hon sa, men lyckades han bara få ner sin plånbok i rocken tillsammans med kortet, skulle det ordna sig. När han böjde sig ner för att ta väskan hörde han henne igen.

- Ni måste fylla i blanketten också.

Det låg en penna på disken, som han använde och till slut var han äntligen klar och kom iväg. Han var nog nästan död, konstaterade han på väg till hissarna. Hon talade ingen riktig danska utan körde med den mer anpassade skandinaviskan, tänkte han besviket. Han hade behövt lite riktig danska nu.

     Utanför hissarna bekräftade han snabbt innan han steg in i en tom hiss, att den orientaliska restaurangen låg kvar en våning ner. Den italienska med ingång rakt utanför hissarna fanns också på sin plats och till höger såg han den i hörnet diskret inklämda japanska. Allt var som vanligt här, även om hans eget liv just nu var i totalt kaos.

     Att döma av rumsnumret måste hans rum ligga på våning femton. När hissen susade uppåt kände han att det ilade i magen. Det var längesedan han åt. På våning femton hittade han sitt rum, låste upp och steg in. Han ställde ner väskan på bänken alldeles till höger om dörren, tände ljuset och tog av sig rocken, som han slängde bredvid väskan. Det första han sedan gjorde var att gå fram till det stora fönstret och dra undan gardinerna. Med stor tillfredsställelse tittade han ut över den upplysta staden. Han hade fått ett rum med utsikt över centrum och för ögonblicket kändes det som om han befann sig i säkerhet.

Jag kommer här att publicera en roman som en följetong med ett kapitel i veckan. Romanen heter ”Desertör” och är skriven runt millennieskiftet.

1992 utkom en bok av den amerikanske professorn och författaren Francis Fukuyama som blev mycket omtalad. Författaren hävdade att vi nu levde vid ”historiens slut”. Den privatkapitalistiska marknadsekonomin med en liberal politisk överbyggnad hade definitivt segrat och skulle i framtiden bestå som överordnad ideologi. Min roman ”Desertör” är en reaktion på Fukuyamas tes och ett försök att sätta sig in i hur det vore, eller kanske hur det var, att leva i ”historiens slut”.

Jag publicerar romanen här i bloggen (tillsammans med de vanliga inläggen) eftersom såväl Bonniers som Norstedts tackade nej till att ge ut den. Anledningen till detta beslut kan jag ha (och har) många teorier om. Den troligaste anledningen, även om det svider att erkänna, är väl att förlagen inte tyckte att den höll kvalitetsmässigt. Det är märkligt att jag som har läst så länge och ofta litteratur av god kvalitet, inte kan se att min roman inte håller måttet, men det kanske ligger i sakens natur.

Så håll till godo, ni som är intresserade och som orkar läsa. Det är ju ingen som tvingar er att läsa hela. Tröttnar ni är det bara att hoppa av.

Här kommer romanen ”Desertör”.