dixistadelmann.se

 

Den stekta rödspättan serverad med kokt fast gul dillpotatis, smält smör och lingon, smakade perfekt, men när han hade svalt den sista tuggan kunde han inte längre ignorera det faktum att det låg ett vykort tillsammans med en kulspetspenna på den vita bordsduken vid sidan av tallriken. I ett försök att förlänga tidsfristen ytterligare, drack han sakta och eftertänksamt upp det sista mineralvattnet, sedan sköt han undan tallriken och glaset och fattade försiktigt pennan som om han hade misstänkt att den kunde vara smärtsamt het. Han satt med blicken stelt fäst på kortets vita baksida, med pennan i den oförmögna högerhanden, innan han insåg det för stunden omöjliga att fästa något på pränt. Hade det bara varit fråga om att skriva några rader till någon bekant, skulle det ha fungerat, men vad han sökte var den familjära känslan av intimitet mellan två av blodet förenade. Insikten om hans främlingsskap gentemot systern närmast förlamade honom. Han sökte en förklaring i att hon var fem år äldre än honom och detta faktum kanske var en av orsakarna till att de aldrig egentligen hade kommit varandra nära, men han förkastade snabbt den tanken.

 

     Det första året efter moderns död, han hade varit sexton år då, i faderns förlamade frånvända tysta sorg, hade hon fått ta ansvaret för det som var kvar av familjen. Hon bodde inte längre kvar hemma och arbetade sedan några år tillbaka på kontor, vilket hon fortfarande gjorde, numera visserligen bara på deltid, men i denna kaotiska första tid efter katastrofen, tog hon på sig ansvaret för att sköta om dem och hemmet. Hon hade varje eftermiddag efter arbetet kommit hem till dem och lagat mat, städat och tvättat. På mornarna hade hon ringt och sett till att han kom till skolan. Tack vare henne, hade de inte gått under. För detta var han henne evigt tacksam, men riktigt nära stod de inte varandra.

 

     Han tittade ut på gatan genom det spröjsade fönstret, en ensam cyklist for förbi i den tidiga eftermiddagen. En sanddyn skymde utsikten mot havet, men ljuset avslöjade ändå närheten. Återigen kastade han en blick på det tomma kortet. För att försöka bryta dödläget skrev han i alla fall ner adressen. Att han kunde den utantill, kändes i ögonblicket som en förmildrande omständighet.

 

     Servitrisen som hade suttit ett tag bakom bardisken och varit sysselsatt med kassaapparaten reste sig och kom fram och frågade med en vänligt leende röst om han önskade någon efterrätt. Han släppte tacksamt pennan, tänkte efter ett ögonblick, men avböjde förslaget i ett försök till botgöring.

- Nej bara en kopp kaffe, tack.

- Kanske kan vi få fresta med något att dricka till?

Visst kunde hon få fresta!

- Ett glas konjak, kanske inte hade varit så dumt.

- Som min herre önskar, sade hon med vad som han tydde till ett lite ironiskt leende.

Hon vände på klacken och gick mot dörren till köket som var placerad bakom bardisken. Hon var ung, kanske strax över tjugo, ganska lång, men stadigt byggd och det blonda raka håret hängde tungt ner över axlarna. Den korta svarta kjolen spände aningen över höfterna när hon gick.

 

     Pennan avbröt honom i hans tankar. Han fattade den igen och skrev ”Hej” med ett utropstecken efter. Isen är bruten tänkte han med ett snett leende, nu är det bara resten kvar. Lena hade två flickor. Hur gamla var de nu? Båda gick på gymnasiet och efter lite dividerande fram och tillbaka kom han fram till att den yngsta, Johanna, var femton år och den äldre, Klara, var sjutton. Herre Gud vad tiden hade gått. I hans tankar var de fortfarande småflickor som vinglade fram på sina första riktiga cyklar. Flickorna var hennes allt, visserligen var hon gift och till synes ganska lyckligt också, men flickorna var det som hennes liv kretsade kring. Och det var väl så livet skulle vara. Barnen var väl det viktigaste i ens liv, men kunde barnen vara allt? Han försökte tänka sig hur det skulle vara att ha egna barn. Tanken kändes overklig. Skulle han vara en bra pappa? När han träffade Lena i situationer där de var ensamma och verkligen hade tid att tala med varandra, hade de mycket att tala om så länge det handlade om barnen, men sedan blev det ofta tyst. De hade ju växt upp tillsammans, även om hon var äldre än honom, men detta faktum genererade bara tystnad och en slags blygsel hos dem båda. Han var intresserad av politik, musik, film, litteratur, konst, historia, mat, idrott, bilar, ja i stort sett allt som fanns i livet, men hur han än hade försökt, så var alla dessa samtalsämnen i de flesta fall som att kasta vatten på en gås, ingenting fäste.

 

     Han fick in en kanna kaffe med sockerskål och gräddsnipa, tillsammans med konjaken. Det faktum att han beställt in konjak, trots att han körde bil irriterade honom först, men sedan tänkte han på att det skulle dröja en bra stund innan han skulle köra igen, så det var nog inte så dumt i alla fall. Servitrisen hann knappt servera honom innan hon blev kallad till de enda gästerna som var kvar förutom han själv. Det var ett sällskap bestående av ett äldre och ett medelålders par som nu ville betala sin söndagsmiddag.

 

     Lokalen var ljus och trevlig i all sin strama enkelhet, men gav kanske ett litet kyligt intryck. På de vitkalkade väggarna i hängde grafiska blad. Han satt dock för långt ifrån för att kunna se vad de föreställde. Gästernas stolar skrapade mot det ljusa trägolvet när de reste sig. Det förargade honom lite att rottingstolarna var så obekväma.

 

     Han smakade på sin konjak och njöt av den välbekanta värmen som sakta spred sig i kroppen. Kaffet smakade lite blaskigt, men gick att dricka. Gästerna passerade hans bord och den äldste av männen hälsade artigt med en nickning.

 

     När de hade gått blev tyst. Servitrisen hade gått ut i köket igen. En bil körde förbi på gatan utanför. Det var lugnt i Hornbäck. Den pinniga rottingstolen knarrade lite i protest när han ändrade ställning på den, men ljudet sögs snabbt upp av tystnaden.

 

     Nu fattade han mod igen och grep pennan. Han brydde sig inte längre om att försöka uppnå någon speciell ton av närhet i kortets text, utan skrev helt enkelt att han var på väg ut i Europa på en senkommen bilsemester och att han skulle vara borta ungefär en månad. Han hoppades att familjen hade det bra och han lovade att höra av sig igen senare på resan. Blotta tanken på att ensam behöva fara runt på kontinentens mörka höstvägar fick honom att rysa. Inte sjutton lämnar jag Danmark, tänkte han medan han undertecknade kortet. Vad som saknades nu var bara ett frimärke.

 

     Han fyllde på kaffe i koppen och drack upp konjaken. Efter en stund kom servitrisen in från köket och satte sig på en stol bakom bardisken och började gå igenom en hög med vad som för honom såg ut som kvitton. Han frågade henne var man kunde få tag på frimärken. Ur en liten cigarrlåda som stod bakom kassaapparaten fiskade hon upp ett som hon kom fram med tillsammans med notan. Han betalade notan, gav rejält med dricks och tackade för frimärket, som han ville betala för sig. Hon nekade skrattande att ta emot pengar för märket. Frimärket stod huset för, menade hon. Han tackade lite generat ytterligare en gång.

 

     Medan han hängde på sig rocken hade hon talat om att det var sista veckan krogen hade öppet för säsongen. Nästa söndag var sista dagen. Hon önskade honom välkommen tillbaka. Han tackade för sig, stängde dörren och gick.

 

     Han gick förbi sjukhuset och hamnen, stannade i vindskydd bakom en husknut, slickade på frimärket och läste det kort igen, som han hade lyckats åstadkomma. Texten ekade tomt. På kortets framsida var en bild över hamnen i Gilleleje. Han stoppade ner det i rockfickan igen.

 

     På hörnet strax innan han kom upp till genomfartsgatan med affärerna gick han förbi en öppen krog, vars inglasade veranda såg inbjudande ut. Där satt gäster och fördrev eftermiddagen med några Hof. Hans fösta impuls var att gå in, men han ångrade sig och gick istället vidare. Vid Brugsen hittade han en röd brevlåda och blev obeslutsamt stående en stund med kortet i handen, innan han till slut släppte ner det i lådan.

 

     Han fullföljde sedan det varv som bildade det centrala stråket genom Hornbäck, efter att först ha stannat till och tittat lite i skyltfönstret till en antikaffär. Cirkeln var fullbordad när han återigen gick förbi krogen där han hade ätit. Han kunde varken se servitrisen eller några gäster genom fönstren.

 

     Bilen stod parkerad på grusplanen framför sjukhuset nere vid hamnen. Konjaken och den friska luften, tillsammans med föregående sena natt, gjorde att han kände sig trött, så istället för att starta bilen och köra mot Köpenhamn igen, lutade han ryggstödet tillbaka, sträckte sig efter kudden som låg i bakfönstret och makade sig tillrätta så bekvämt som möjligt och slöt ögonen. Det dröjde inte länge förrän han sov tungt och drömlöst.

 

     Han vaknade sakta av att han frös. Rutorna hade immat igen av fukten, så han kunde inte se ut, men han hörde att det regnade på biltaket. Hur länge hade han sovit? Han tittade på klockan och konstaterade till sin förskräckelse att han hade sovit ganska precis tre timmar. Klockan var strax efter åtta nu. Han torkade sidorutan ren från imma med rockärmen och tittade ut. Det var mörkt. Kylan fick honom att rysa och han längtade efter att få upp värmen i bilen, men blåsan gjorde sig påmind. Det fanns inget annat råd än att ge sig ut i regnet för att tömma den.

 

     Han gick in mellan två sanddyner och strax öppnade sig stranden. Dagens blåst hade lagt sig, men vågorna rullade fortfarande tungt in. I skydd av en sanddyn vände han ryggen mot vinden och pissade. Magen kändes lugn.

 

     Han startade motorn och medan han körde ut från parkeringen funderade han på vilken väg han skulle välja till Köpenhamn. Han hade velat köra Strandvägen, men eftersom det var mörkt och han ändå inte skulle se så mycket av vägens vackra omgivningar, bestämde han sig för att köra samma väg tillbaka som han hade kommit. I korsningen svängde han av mot Gilleleje.

 

     Vägen var smal och kantades av träd och häckar, bakom vilka sommarhusen låg skyddade. Det var alltifrån sommarstugor till villor och enstaka byggnader som i det närmaste skulle kunna beskrivas som riktiga slott. Mörkret, regnet och hastighetsbegränsningen gjorde att han körde ganska sakta. Det passade honom bra, eftersom han fortfarande var lite däven efter sin tupplur. Han tryckte ut CD:n med Van Morrison ur stereon, placerade den i sitt fodral och sträckte sig bort mot handskfacket för att lägga tillbaka den. Han försökte hitta något annat att spela bland skivorna för att pigga upp sig, men ångrade sig strax. Istället slog han på radion. Mottagningen fungerade bra och han kunde få in svensk P4.

 

     Då, när han tittade ut genom vindrutan igen, dök det plötsligt upp en mörk figur framför bilen. Han försökte väja ut mot mitten av vägen, men hindrades av en mötande lastbil. Vägen var så smal att det inte fanns plats för dem båda. Han ställde sig på bromsen och den låga hastigheten gjorde att bilen strax stannade. Den tunga lastbilen for vidare bakom honom och själv tittade han ut i strålkastarljuset och såg en kvinna som stod i regnrock och höll i en cykel på vägen. Hon stirrade förskräckt på honom rakt in genom vindrutan. Under själva inbromsningen hade hon rest sig från en hukande ställning. Han antog att hon hade suttit på huk och inspekterat cykeln.

 

     Hans första impuls var att svänga ut mot vägens mitt igen och bara köra vidare, men något fick honom att ångra sig. Han körde upp med det högra hjulparet på den smala trottoaren och steg ur bilen, fortfarande med adrenalinet pumpande i blodet.

- Vad gör du på vägen? Du höll ju på att bli påkörd! Du måste ha reflexer i det här mörkret, sa han mycket upprört.

- Jag tror att jag har fått punktering, hennes röst darrade en aning.

- Va glad för det du, det kunde ha gått mycket värre. Hade jag inte tvärbromsat hade det kunnat gått helt åt helvete!

Han ångrade i samma stund sitt utbrott. Hon stod nu tyst och tittade ner på sitt platta bakdäck i det strilande regnet. Han ställde sig bredvid med ryggen ut mot vägen. Nu när adrenalinet hade börjat lägga sig kände han sig lite tafatt och förlägen.

- Hur långt har du hem, frågade han henne, i betydligt mildare ton än tidigare.

- Ungefär tre kilometer, svarade hon och mötte hans blick.

Han tyckte sig ana en antydan till ett leende i hennes ögon, vilket förvånade honom, men eftersom det var mörkt och svårt att se, antog han att det var bara var inbillning.

 

     De stod i regnet och mörkret och när som helst kunde en bil dyka upp och de riskerade att bli påkörda. Här kan vi inte stå kvar, tänkte han.

- Här kan vi inte stå i regnet. Jag tar cykeln i bagageluckan och kör dig hem, så slipper du gå i vätan.

Att hon omedelbart accepterade erbjudandet förvånade honom. Han var ju dock en okänd man, men samtidigt gladde det honom att hon visade ett sådant förtroende. Han tog hennes cykel och medan han ledde den mot bilen kände han hur vattnet hade börjat leta sig innanför rockkragen ner mot ryggen. Han rös.

- Jag bor i Munkerup, framme längs vägen. Hoppas det inte blir någon omväg för dig.

Han hörde hennes röst bakifrån och utan att vända sig om svarade han ivrigt:

- Nej inte alls! Jag är på väg mot Gilleleje, så det passar bra.

Han öppnade bagageluckan.

- Får du plats med cykeln, frågade hon lite oroligt.

- Ingen fara, jag får fälla baksätet så går den in.

 

     I bilen fällde hon ner regnkappans kapuschong och då kände han omedelbart igen henne.

- Men herre Gud det är ju du, sade han helt avväpnad.

Men som om detta påstående inte riktigt räckte till, upprepade han sig.

- Du är ju servitrisen på krogen i Hornbäck!

Hon skrattade.

- Ja det var en överraskning att vi skulle mötas igen. Först serverar jag dig mat och sen blir jag utskälld av dig.

Hon skrattade igen.

- Jag skällde inte på dig. Jag blev bara rädd. Jag kunde ju kört på dig i mörkret. Förbannade lastbil!

Han försökte urskulda sig, så gott det gick.

- Vi glömmer det. Du kör ju mig hem nu. Hade inte du kommit hade jag fått släpa på cykeln i regnet.

 

     Vädret och mörkret krävde en viss uppmärksamhet, så han var tyst en stund. I ögonvrån såg han regnvatten droppa från hennes lugg ner över näsan. Hon torkade bort vattnet med högerhanden, som hon sedan strök över låret. Han såg att det blev en blöt fläck kvar på byxbenet.

Hon bröt tystnaden.

- Är du här som turist?

Hon hade givetvis hört att han var svensk.

- Nej jag är tillfälligt här och arbetar, ljög han så obesvärat som möjligt, för att slippa förklara så mycket.

- Jag bor på hotell i Köpenhamn och har gjort en avstickare upp hit över dagen. Tidigare om åren brukade jag och min fru hyra hus här uppe över somrarna och jag har alltid älskat kuststräckan här, så eftersom det var söndag och jag hade en dag ledigt ville jag titta till ställena här.

- Du är lätt att förstå trots att du är svensk, sa hon, samtidigt som hon återigen torkade bort en droppe som rann ner över näsbenet.

- Ja, jag har varit ganska mycket i Danmark, så jag har försökt lägga mig till med något slags skandinaviska. Det brukar fungera bra.

- Många svenskar har ju problem med att förstå danska.

Han avbröt henne utan att egentligen vilja det. Det var bara så härligt att få samtala med någon.

- Nej det är inga problem för mig, sa han och sköt in ett ”tror jag” med ett skratt.

- Vad jobbar du med då?

Frågan gjorde honom först tveksam, varför visste han inte riktigt, men då han var rädd för att denna tvekan skulle märkas, kom det som den naturligaste sak i världen.

- Jag är datakonsult.

- Ja då förstår jag varför du kör en ny BMW, replikerade hon snabbt.

Han kunde inte annat än att skratta.

- Vänster, sa hon plötsligt.

- Vadå vänster?

- Ja, jag bor här in till vänster.

 

     Han bromsade in hårt, blinkade och svängde vänster. Det var ett villaområde de kom in i, med hus för permanentboende omväxlande med sommarhus. Hon lotsade honom till huset där hon bodde. Det låg avsides, nästan helt skymt av växtlighet i mörkret. Han svängde upp på garageuppfarten och bromsade in. Med tillfredställelse noterade han att det var mörkt i huset. Han slog av motorn.

- Jag kan väl få bjuda på en kopp kaffe som tack, sa hon genast.

Han blev förvånad.

- Nej jag vet inte...

Hon hörde hans tvekan och bröt in.

- Kom igen nu, var inte så svensk. Klockan är ju inte mycket och du kan väl behöva en kopp kaffe på vägen. Det är väl inte så roligt att sitta på ett hotellrum ändå.

Hon var så avväpnande att det inte gick att säga emot.

- Visst, jag tackar för erbjudandet.

 

     De steg ur bilen och han lyfte ut cykeln ur bagageluckan. Medan hon ställde den i skydd av garagetaket fällde han upp baksätet igen och låste. När han var klar med detta såg han att hon redan hade öppnat ytterdörren.

- Skynda dig innan du blir genomvåt, ropade hon och skrattade högt när han låtsades vara en hinderlöpare som forcerade trappan i grässlänten upp mot huset.

- Fy sjutton, jag behöver träna, pustade han fram när han kom in i hallen.

Han blev stående framåtlutad med händerna på knäna och andades tungt.

- Stäng dörren! Det regnar ju in. Du får pusta sen.

Han drog igen ytterdörren.

Hon hade redan fått av sig regnrocken, som nu hängde på en galge. Under hade det bildats en liten vattenpöl.

- Hinderlöpning är nog inte din gren. Du kan ta en öl ur kylen så länge, jag skall bara in i badrummet och torka håret lite.

Hon hade bytt sina stora stövlar mot tofflor och lämnade honom i hallen.

Han hängde av sig rocken, tog av sig skorna och steg in.

 

     Rummet var stort, klätt med ljus träpanel och vette mot husets baksida där några utelampor lyste upp ett trädäck som han såg genom stora panoramafönster. Trägolvet var kallt noterade han i förbigående, när han gick mot köket. Hon hade försvunnit in genom en dörr, omedelbart till höger från hallen och stängt efter sig. Köket som var avdelat från en matplats och rummet med en vit halvvägg låg till vänster. På ena sidan halvväggen stod ett vitt köksbord med blå myranstolar runt omkring. Han räknade till åtta stolar runt det stora bordet. Han hade hört någon gång vem som hade formgivit bordet, men hittade inte namnet. Formen hade i alla fall fått namnet superellips om han mindes rätt.

 

     Från köket såg han nu den upplysta garageuppfarten genom ett stort fönster som gick från diskbänken ända upp i taket. Hon måste ha tänt utelamporna från hallen En del av taket i köket bestod alltså av glas och gav nästan känslan av att han fortfarande stod ute i regnet. En sådan lösning hade han aldrig sett tidigare. På diskbänken stod en odiskad tallrik med bestick och en tekopp. Att öppna kylskåpet bar honom emot. Det var ju en främmande människas kök han befann sig i, men han tog mod till sig. Kylskåpet var halvtomt, men det fanns både Tuborg och Hof att välja mellan. Han överraskade sig själv genom att välja en Hof. Med flaskan i handen blev han stående villrådig. Var fanns en öppnare? Han hade en själv i rockfickan, men valde ändå att öppna den översta av de närmaste kökslådorna och till hans stora förvåning låg där faktiskt en. Han borde nog ha köpt en lott idag.

 

     Han satte sig i en fåtölj av ljust böjträ i rummet, vars möblemang i övrigt bestod av en stram kornblå soffgrupp i tyg med synliga ljusa trädetaljer. Den kylskåpskalla ölen fick det att spränga i pannan, men den smakade ändå ljuvligt. Han tog ytterligare en klunk, innan han ställde flaskan på soffbordet av bok. Hur gärna hade han inte druckit ur flaskan, men han ville inte framstå som alltför törstig. Han satt med ryggen mot altanen och tittade ut i köket. Hon var fortfarande i badrummet. I bokhyllan fanns inga böcker, bara några turistbroschyrer och instruktionsböcker till stereon, TV:n och videon. Att på det avståndet han satt kunna läsa detta ansträngde synen så att han var tvungen att blinka några gånger för att ögonen skulle komma i fas igen. Huset var stort och stramt elegant, men lite opersonligt. Han fick känslan av att det var ett hus för uthyrning, inte alltför olikt de hus som han och Karin hade hyrt tidigare.

 

     Han reste sig, stod stilla en stund och lyssnade och öppnade sedan dörren som fanns precis till vänster om honom, mycket försiktigt och tyst. Han hade ju redan varit i kylskåpet, så varför inte. Rummet hade samma träpanel som vardagsrummet och fungerade tydligen som extra sovrum eftersom det stod två sängar utan sängkläder längs väggarna. Han stängde dörren lika försiktigt som han hade öppnat den och satte sig igen. Vad han kunde se fanns det inga spår av att det bodde någon annan här.

 

     Dörren vid hallen öppnades och hon steg in i rummet. Det långa blonda håret var rufsigt. Hon hade väl inte kammat sig efter att ha torkat håret med handduken.

- Bra att du hittade en öl.

- Det var gott. Det var inget dåligt hus du har, fortsatte han medan hon gick mot köket, antagligen för att göra i ordning kaffe.

- Det är inte mitt. Det är min farbrors hus. Jag bara bor här under vintern. Gubben tyckte väl det var bra om någon såg till huset. Det passade mig perfekt eftersom jag har varit ute och rest under nästan ett års tid och egentligen inte hade någonstans att bo.

- Var bor han själv då?

- Han bor och har sin firma i Schweiz. Ibland är han här på somrarna, men för det mesta hyr han ut huset till turister.

- Vad gör du då när turisterna kommer till sommaren?

- Jag skall börja studera i höst på universitetet i Köpenhamn och håller på att leta lägenhet där. Restaurangjobbet är bara tillfälligt för att tjäna lite pengar. Den stänger för säsongen nästa helg och då får jag se vad jag skall göra.

Hon satte på kaffekokaren och började duka fram på köksbordet.

- Usch, jag tycker det är kallt här inne, kan inte du tända i kaminen, så vi får upp lite värme här, sa hon plötsligt, samtidigt som hon stannade upp och låtsades rysa.

- Visst, svarade han tjänstvilligt och sträckte sig samtidigt efter flaskan för att tömma den, som om han var rädd att den inte skulle stå kvar när han var klar.

Han reste sig och gick fram till den svarta järnkaminen som stod längs långväggen bredvid bokhyllan. Björkved låg i en korg som stod på golvet vid sidan av kaminen och en ask tändstickor tornade på toppen.

- Vad skall du läsa då, sa han samtidigt som han förberedde för att tända elden.

- Litteraturhistoria.

- Då blir jag avundsjuk. Det har alltid varit min dröm.

Hon skrattade.

- Inte visste jag att datakonsulter hade såna intressen.

Hon blev tyst som om hon hade blivit avbruten, men fortsatte att stöka i köket. Han kände inte att han ville tala om sitt yrke och tog tacksamt emot tystnaden. Han tände på lite tidningspapper som han hade kilat in bakom några vedklabbar som stod lutade mot kaminväggen i det bakre hörnet. Han reste sig upp igen, beskådade verket och hoppades  intensivt att det skulle ta sig. Av någon anledning tog han uppgiften på yttersta allvar och det skulle vara pinsamt att misslyckas.

 

     Nöjt konstaterade han att det såg ut att ta sig bra. Han flyttade fåtöljen en aning så att han kunde sitta och titta på elden och satte sig sedan igen.

- Tycker du om wienerbröd, kom det från köket.

- Alltför mycket som du ser.

- Man skall unna sig av livets goda.

Han lyssnade efter spår av sarkastisk underton, men lyckades inte upptäcka någon, vilket värmde honom.

- Nu är kaffet klart.

Han reste sig och gick ut i köket. På bordet stod en kanna kaffe, två muggar, en mjölkanna och sockerskål och mitt på bordet tronade ett fat med wienerbröd av den sort som man annars sällan ser i Danmark. Den med det gula i mitten, som vanvördigt benämndes ”mormors snuva”. Att bara tänka tanken var på gränsen vad hans mage klarade av, men ändå gick den inte att undvika. Den poppade alltid upp som gubben i lådan så fort tillfälle gavs.

 

     Hon hade redan satt sig med ryggen mot fönstret. Han satte sig på andra sidan bordet, sträckte ut sin hand mot henne och sa:

- Jag har glömt att presentera mig. Jag heter Tommy Ek.

Hon fattade leende hans hand och svarade:

- Dorthe Jensen.

Han släppte hennes varma mjuka hand och fortsatte:

- Inte hade du behövt ta fram wienerbröd för min skull.

- Nu ska vi dricka lite varmt kaffe och äta wienerbröd och  vara glada för att vi slipper vara ute i regnet, svarade hon och log mot honom.

Och vad kunde han invända mot detta?