dixistadelmann.se

 

Sill, sill, sill, sjöng det i hans inre. Han hade ätit smörrebrödet tidigare, med den skillnaden att då hade rågbrödet serverats med stekflott, istället för som nu bestruket med smör. Sill med lök och kapris, tillsammans med ett par gröna och snaps, gjorde att han nu mådde bra. Han satt och funderade på hur sillen var tillagad. Den måste vara stekt och sedan ha dragit i något slag av ättiksinläggning innan den hade värmts upp igen, för att serveras med bröd. Gott var det i alla fall.

 

     Han beställde in ytterligare en öl och en Gammeldansk. Kyparen dukade av efter måltiden innan han gick och hämtade den nya beställningen. Medan han blev serverad av den äldre kvicka, nästan vesslelika mannen, lutade han sig tillbaka och sjönk långsamt ner i den kroppsvarma oljan igen. Sakta och mjukt tumlade han runt i vätskan bakom det skyddande glaset, för ögonblicket nästan osårbar.

 

     Stället var fortfarande, trots att det började bli lite sent för lunch, nästan fullt av kvardröjande lunchgäster. Kostymer och dräkter från kontoren i centrum blandades med hantverkares blåställ och pensionärernas kepsar och hattar. Affärsdanska, fotbollsdanska och politikdanska tillsammans med inköpssvenska bildade en flerstämmig vaggsång åt honom. Maten och drycken hade gjort honom trött, och det var tur att den pinniga trästolen utan stoppning plågade honom, annars kunde han ha somnat.

 

     Dörren ut mot Nyhavns kalla vatten öppnades igen och en äldre man steg in. Han blev stående tvekande ett ögonblick med den grårutiga kepsen i handen, innan han bestämde sig och med långa steg närmade sig Tommys bord. Tommy studerade honom lugnt. Han var klädd i en tunn grå midjelång sportjacka och hade beiga aningen korta byxor, vilket gjorde att de grova bruna skorna framhävdes. Plötsligt stod han på andra sidan bordet och sträckte fram sin hand. Akvarieglaset sprack med ett ljudlöst brak och han fann sig handlöst sprattlande på det iskalla golvet. Va, menar han mig, tänkte han minst sagt förvånad, samtidigt som det spelades upp en filmscen i hans hjärna; Robert De Niro provande en uppfinning framför spegeln, som får en revolver gömd i kavajärmen att automatiskt åka fram och hamna i högerhanden när han sträcker fram sin egen högerhand. Robban blir tilltalad och svarar med ett förvånat ”talking to me”, samtidigt som han blixtsnabbt drar högerhanden framåt och vips ligger revolvern där skjutklar. Det retade honom att han inte kom på filmnamnet.

 

     Till slut fick han fram sin högerhand och fattade det fasta handslaget från någon som länge har haft ett hårt kroppsarbete.

- Sven Nilsson, kom det med en knarrig låg röst på bredaste skånska.

- Tommy Ek.

- Är det ledigt här?

- Javisst.

Mannen satte sig. Tommy väntade på en förklaring som inte kom. Tystnaden som hunnit bli lite för lång måste brytas.

- Det är mycket folk här idag, sa han mest för att säga något.

- Ja, var mannens lakoniska svar.

 

     Medan mannen beställde in en slät kopp kaffe passade Tommy på att tömma det lilla glaset. Innehållet rev i halsen och ölen fick direkt efteråt fungera som balsam. Han tog ännu en klunk och undrade för sig själv om det var en knäppgök han hade framför sig. Var det inte lite konstigt att välja plats vid hans bord när det fanns andra helt lediga bord i lokalen? Varför sa han inget? Han studerade mannen på andra sidan bordet i smyg. Mannen smuttade på det varma innehållet i koppen, men bestämde sig snart för att vätskan var för varm och ställde ner koppen igen. Efter en stund var temperaturen den rätta och han tömde snabbt koppen innan han ljudligt satte ner den på fatet, vilket fick Tommy att rycka till. Plötsligt sökte mannen ögonkontakt och sa:

- Jag letar efter min pojk.

- Jaså ni har kommit ifrån varandra, konstaterade han och antog att de hade tappat bort varandra i vimlet på Ströget.

- Det har jag hållit på med det senaste halvåret, fortsatte mannen tillsynes utan att ha noterat vad han hade sagt.

Intensiteten i mannens låga röst krävde hans uppmärksamhet och han tvingades att lyssna intensivt.

- Han stack hit till Köpenhamn i våras, sen dess har jag inte hört av honom. Jag är pensionär och har tid att leta, så minst ett par tre gånger i veckan åker jag över hit för att försöka hitta honom.

 

     Mannen blev tyst ett ögonblick och släppte Tommys blick, samtidigt som han ur jackans innerficka tog fram ett fotografi som han sträckte över. Tommy tog emot det och studerade det uppmärksamt. Det visade ansikte och överkropp i närbild på en man i trettioårsåldern, som satt med armbågarna på vad som såg ut att vara ett köksbord och höll en glödande cigarett i högerhanden, samtidigt som han stödde hakan mot båda händernas utsträckta tummar. Det som Tommy först lade märke till var den mörka intensiva blicken riktad rakt in i kameran. Den rena vita väggen i bakgrunden, lyfte fram mannen i sin svarta skjorta och sitt bleka ansikte, inramat av ett kort mörkt skägg och ett välklippt mörkt hår, med grafisk tydlighet.

- Jag har inte sett honom, sa han samtidigt som han lämnade tillbaka fotografiet. Som du hör är jag svensk och bor inte i Köpenhamn, även om jag är här då och då.

Mannen stoppade tillbaka fotografiet i sin innerficka, men tog samtidigt fram en fotostatkopia av fotot, som han sträckte över till Tommy, som tog emot kopian och undersökte den. Den var ganska otydlig, men han sa inget. I bästa fall skulle den kunna fungera som stöd för minnet, eftersom han hade sett fotooriginalet. När han vände på kopian såg han namnet, Per Nilsson och ett telefonnummer. Mannen förekom hans fråga.

- Det är mitt telefonnummer. Om du ser honom vill jag att du hör av dig. Det räcker inte om du ber Per att han skall ringa hem. Jag är inte säker på att han gör det, utan ring mig för säkerhets skull. Han kallas förresten för Pelle.

Tommy stoppade ner kopian av fotografiet i sin plånbok. Mannen fortsatte att tala.

- Även om du inte bor i Köpenhamn, skadar det inte att du får bilden. Det kan ju hända att du ser honom av en slump i alla fall. Jag har lämnat ut bilden till så många under den här tiden så en mer eller mindre spelar ingen roll. Man vet aldrig.

- Har du talat med polisen, frågade han lite tvekande mannen.

Det kändes obehagligt, som att snoka i en annan människas intima privatliv.

- Det är inget brott att bryta med sitt ursprung, svarade mannen aningen kryptiskt.

     Tommy drack upp det sista av ölen. Det var mindre folk i lokalen nu. Han kände ett obehag över att få en annan tragedi så nära inpå sig och han insåg i samma stund vilken den andra var. Han signalerade till sig kyparen och beställde två nya öl, innan han frågade mannen om han fick bjuda på en. Mannen nickade utan
att säga något.

 

     De fick in sina öl som de smakade av under tystnad. Mannens grova händer fick glaset att se bräckligt ut. Det var som om den uppkomna tystnaden krävde att historien skulle berättas och till slut kom den.

 

     Mannen berättade att Pelle var enda barnet. Han hade kommit sent, så sent att de nästan hade trott att de inte skulle få några barn och pojken var med denna bakgrund mer än efterlängtad. Frun som satt i kassan på Konsum, blev hemmafru för att pojken som mannen uttryckte det, skulle slippa vara på dagis. På rasterna, han jobbade på varvet, kunde han berätta för jobbarkompisarna om pojken, hur han lärde sig gå, när han började tala, när han kunde cykla. De arbetskamrater som hade egna barn och som hade fått dem i unga år, förstod väl i och för sig inte det märkvärdiga i det faktum att pojken lärde sig gå, tala, och cykla. För dem var barn något naturligt, men de förstod hans glädje över att han till sist hade fått en pojke, så de lät honom hållas. De yngre som ännu inte hade barn, kunde ibland inte avhålla sig från att nästan driva med honom och lite spefullt fråga honom om vad pojken hade gjort nu då. Visst, han hade fattat att de drev med honom, men ändå kunde han inte motstå chansen att få berätta om allt märkvärdigt som hände, om vad pojken hade sagt och gjort.

 

     Han hade tidigt tagit med pojken på fotboll, köpt honom en himmelsblå tröja med nummer nio på ryggen och sedan hade det inte dröjt länge innan pojken själv hade spelat knattefotboll. På helgerna hade de ibland fiskat tillsammans. Nu i efterhand kunde han säga att de hade haft det bra.

 

     När pojken började skolan förändrades allt. Till en början gick det visserligen bra. Han hade trivts i skolan, bäst på rasterna förstås, då fotbollen härskade, men även lektionerna gick an. Vid middagsbordet på kvällen berättade pojken om vad de hade läst om i skolan, även om den största glädjen för honom låg i att tala om dagens målskörd från rastmatcherna. Men efter ett tag slutade han helt att tala om lektionerna.

 

     På föräldramöten hade de fått höra att det inte gick så bra längre. Där på andra sidan bordet hade en lärarinna suttit i blå kjol och rödmålade naglar och talat om hans pojk, om hans läs- och skrivsvårigheter. Den världen var främmande för honom. Här kunde han plötsligt inte längre hjälpa.

 

     Han tystnade och lyfte ölglaset mot munnen. Tommy undrade hur han själv hade hamnat i den här situationen. Här satt han och tittade rakt in i en för honom okänd människas liv. Han kände djupt för pojken och insåg plötsligt att ”pojken” bara var några år yngre än han själv och uppvuxen i samma värld. Hur ensamma lämnades inte arbetarklassens barn på vandringen in i det liv där medelklassen skrev reglerna. Han såg det rörande i faderns berättelse, i glädjen över pojkens tidiga framsteg, men när de verkligt viktiga stegen in i livet skulle tas, var fanns stödet då? Kanske var han för hård och dömande? Det fanns en anledning till främlingskapet gentemot den världen som skolan representerade. Faderns generation var uppfostrad i den gamla skolan, där de med ”fel” bakgrund främst fick lära sig att vara tysta och visa respekt. Skolan var inte för dem. De behövde bara lära sig de basala färdigheter som dåtidens arbetsliv krävde. När de sedan slutade skolan skulle de aldrig behöva öppna en bok mer. Här kände han återigen det orättvisa i sina tankar. Detta gällde säkert inte alla, men hans egen erfarenhet sa att det gällde många. Han avbröts i sina tankar av att mannen började tala igen med samma låga intensiva röst.

 

     Åren hade gått och lågstadiets naiva glädje övergick i mellanstadiets tysta sorg, som i sin tur försvann in i högstadiets högljudda vrede. I hemmet hade tystnaden spridit sig. Den öppning mellan far och son som fortfarande fanns kvar, vilade på fotbollen. Han berättade hur han brukade gå och titta på matcherna som pojken spelade och att det fanns mycket talang i honom. Han var en bra mittfältare med kondition, styrka och teknik.

 

     På gymnasiet utbildade pojken sig till byggnadssnickare och fick arbete direkt efteråt i åttiotalets högkonjunktur. Han var duktig och pengarna flöt in och snart kunde han flytta hemifrån. Mannen berättade med förtrytelse som kom snabbt och hett, om hur den glädje de som föräldrar kände över att det hade ordnat sig för sonen, med fast arbete och lägenhet, snart övergick till oro, när de upptäckte hur främmande sonens värderingar var för dem. För honom var arbetet i sig själv ingen källa till stolthet eller glädje, det var bara ett medel för att uppnå målet, att tjäna pengar. Pengarna och det man kunde göra för dem blev grundbulten i livet. De förstod inte var pengarna kom ifrån, även om det fanns pengar att göra i byggbranschen kunde väl inte dessa räcka till det liv sonen levde? Han köpte en stor central lägenhet, hade alltid nya lyxiga bilar och åkte utomlands till resmål de knappt hittade på kartan flera gånger per år. Pengarna, sa han kom från affärer vid sidan av.

 

     Mannen sökte hjälplöst Tommys blick.

- Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men nånstans anade vi att det skulle gå åt helvete. Vad skulle vi ha gjort, frågade han.

 

     Tommy tänkte på tystnaden, den tystnad han så djupt hade upplevt i sin egen barndom. Varför talade de inte med sina barn. De värderingar de inte själva förde över och det tomrum det skapade fylldes alltid av någon annan. ”Låt maten tysta mun”, så jävla dumt, tala med dem och lyssna på vad de säger istället. Tala, tala, tala, han kände sorgen välla fram inom honom. Hans egen far tycktes ha levt i den fasta förvissningen om att orden var föremål för ransonering och nu satt fadern där efter hjärnblödningen, verkligen oförmögen att tala, som en på sparade ord rik man. Han visste inte vad han skulle svara eller ens kunde säga, han bara släppte mannens blick och förblev tyst. Då fortsatte han sin berättelse.

 

     Sedan hade pojken slutat att arbeta och levde istället helt på sina så kallade affärer. Han hade druckit länge, men kunnat hålla det på en viss nivå, men nu blev det allt mer. Det gick några år och sedan kom den allmänna kraschen och i den åkte han med.

- Du minns väl ”den enda vägen”, frågade mannen helt överraskande.

Innan Tommy ens hann svara gav han svaret själv.

- Carl Bildts enda vägens politik som åt helvete bar, konstaterade han torrt.

Ännu var han inte klar med sin historia utan fortsatte att tala lika lågt och knarrigt som tidigare. Han blev av med allt, till och med sin lägenhet och blev tvungen att flytta hem till oss sina föräldrar igen. Det är en sak att vara skyldig banken pengar. De skickar kronofogden, men såna som han var skyldig pengar, de skickar torpeder. Han blev tvungen att mer eller mindre gå under jorden i flera år, men på något sätt lyckades han betala sina skulder under denna tid och kunde återigen komma fram. Men livet utanför det vanliga samhället hade satt sina spår och det som vi hoppades, att han skulle kunna leva ett normalt liv med arbete och familj, blev aldrig mer än en fåfäng dröm.

 

     Återigen tystnad medan han samlade sig inför fortsättningen. Nu hade han varit försvunnen i ett halvår. Det enda mannen visste var att han troligen var i Köpenhamn.

- Oavsett vad han har gjort och hur det har gått i livet, så är han min pojk och jag måste hitta honom var mannens avslutningsord.

 

     Sedan blev han tyst igen. Mannen drack upp det sista av ölen och ställde ner glaset. Tommy kände sig tvingad att säga något, vad visste han inte.

- Ja vad ska säga annat än att jag lider med dig och din fru, var det han fick fram.

- Säg inget. Du har mitt telefonnummer, skulle du se honom hör av dig, sa mannen samtidigt som han helt överraskande reste sig, sträckte sig över bordet och klappade Tommy på höger axel och sa:

- Tack för att du lyssnade.

Han gick förbi bardisken och la pengarna för kaffet där och fortsatte sedan ut genom dörren. Tommy blev sittande ensam kvar med porten till sin egen barndom vidöppen.

 

     För något år sedan när Tommy hade letat i gömmorna hemma, efter vad hade han glömt, råkade han hitta vad som måste vara hans första lånekort. Det hade blekts, men man kunde fortfarande se att det en gång hade varit klargult och på den streckade linjen längst ner kunde han läsa sitt med möda textade namn. Ingen stor begynnelsebokstav, utan istället ett med stor ansträngning präntat litet ”t”, som höll på att tappa balansen och ramla baklänges, men som räddades av strecket på stapeln som var längre på framsidan och som därmed trotsigt kunde peka framåt och hindra den fallande rörelsen bakåt, inledde bokstavssekvensen. Nästa bokstav, ”o”, hade inte, trots att den var ifylld flera gånger fått den runda trygga formen som den skulle ha, utan hotade hela tiden att rulla iväg, räddad bara av omgivande bokstavskamrater. De två m:en som skulle vara enäggstvillingar hade inte ens likheten hos två syskon och antagonismen dem emellan tog sig uttryck i avståndet mellan dem. Med tanke på detta kanske det inte var så konstigt att det avslutande y:et hade blivit helt ihoptryckt i sina försök att hålla ihop helheten. Men oavsett detta stod det trotsigt skrivet ”tommy” på raden, som ett bevis på att han knappt hade hunnit lära sig läsa och skriva hjälpligt i första klass, innan han på egen hand hade skaffat sig sitt första bibliotekskort på det nybyggda biblioteket i gult tegel vid torget, som låg bara några minuters gångtid från hemmet.

 

     Här bland böckerna, tidningarna, spelen, skivorna och de barska bibliotekarierna, som alltid var noga med ordningen, hade han tillbringat en stor del av sin barndom.

 

     Ingen lotsade honom in i böckernas värld, han läste det han själv tyckte var spännande. Barnböcker, ungdomslitteratur och vuxenlitteratur, för honom var det ingen skillnad. Han läste allt. När tanterna bakom disken försökte hindra honom att låna böcker från vuxenavdelningen kom det automatiskt ur honom att han lånade böcker till sin mamma som låg sjuk och även om det var en lögn i flera steg (hon läste inga böcker, hade inte skickat honom och låg inte alls sjuk) bekom det honom inte alls. Han hade hittat ingången till en ny värld som ingen skulle kunna hindra honom från att undersöka. ”K” för historia och ”S” för krigsväsen blev hans speciella avdelningar redan från början, även om han läste mycket annat också. Ingen hade lärt honom att läsa Astrid Lindgren, så varför inte. Den engelske fältmarskalken Montgomerys tegelsten om krigskonstens historia, som han läste flera gånger, blev hans Pippi Långstrump.

 

     Ändå kunde man nog inte säga att han hade varit något konstigt barn, hävdade han själv. Han spelade fotboll och lekte på gården som alla andra och biblioteket fungerade ofta som träffpunkt för många av hans jämnåriga, men hans tidiga läsvanor var nog lite aparta, tvingades han erkänna.