Kap 11. Lågvatten
Var befann han sig? För ett ögonblick var han helt desorienterad. Tystnaden gav inte några ledtrådar.
Svaret kom snart. Han kunde höra ett maskinellt ljud genom väggen. Det var hissarna som lät. Han var på hotellet i Köpenhamn. Han öppnade med viss bävan ögonen. En ny dag låg och väntade, med allt vad det kunde innebära.
Vilken skrämmande mardröm han hade haft i natt. För att undvika att växla in på det tankespåret, vände han sig med möda på sidan, så att han kunde titta ut över den fortfarande nattmörka staden. Asfalten lyste gul i skenet från gatljuset under honom. Han gjorde ett fruktlöst försök att somna om. Det värkte och det kröp obehagligt i kroppen. Han mådde illa och hade samtidigt ett fruktansvärt tungt huvud. Släggan träffade städet i pannan tungt och regelbundet. I munnen hade återigen den stora stinkande paddan flyttat in och nu var de två som kämpade om den knappa luften i rummet. På nattduksbordet kunde han se en halvt urdrucken Gammeldansk stå kvar. Han hade fortsatt att dricka sent igår natt efter att han hade kommit tillbaka från sin nattvandring. Det fick han nu betala dyrt för.
Minnet från gårdagsnatten av de i dimman vandrande bröt fram. Hans tankar var opålitliga och trolösa som legosoldater, när som helst kunde de vända sig mot honom om han inte ständigt kontrollerade dem.
Vad skulle han göra idag? Han bestämde sig snabbt för att ta sig bort från staden och för att försöka hålla sig nykter. Just nu mådde han fruktansvärt dåligt och kände att han behövde se horisonten och andas frisk havsluft. En biltur upp till norra Själland, till kusten runt Gilleleje och Hornbäck, var vad han behövde.
Här låg han i sin hotellsäng och kunde dag för dag, helt på egen hand bestämma vad han skulle göra. Inga plikter eller förväntningar tyngde honom. I detta tillstånd var han så tyngdlös att om han tvingades gå över verklighetens leriga fält, undrade han om han överhuvudtaget skulle lämna några fotspår efter sig.
Fanns han då? Frågan tycktes först absurd, men var den det egentligen? Om inte annat var det ju ovedersägligen så att han för tillfället var ett registrerat namn i hotellets datasystem. Han var registrerad som gäst, därmed fanns han i alla fall i form av en ekonomisk transaktion. Kanske är det allt som återstår av livet, att lämna spår efter sig i form av ekonomiska transaktioner, transaktionsögonblicket som livets höjdpunkt; just i det ögonblicket fanns man, blev bekräftad och lämnade även en historia efter sig. Att gång på gång återskapa detta ögonblick, kanske var det livets mening, det som fanns kvar när allt annat var dött. Tanken fick honom att rysa.
Men för övrigt var han en medelålders man utan barn, utan kvinna, utan jobb, med en pappa som i sitt mörker oftast inte ens kände igen honom, med en syster i vars liv han spelade en alltmer perifer roll. Vilken var hans plats på jorden? Vänner? Han flydde frågan, som han så ofta gjorde.
Han blundade, slutade andas och försökte känna efter hur det skulle vara att inte existera (känna efter hur det skulle vara att inte existera, vilken idioti!), men hur han än försökte fanns det något inom honom som inte gick att släcka; livet, existensen var ett faktum, vad han än tyckte om det. Så länge han andades kunde han ej komma undan. Livet kräver alltid sitt. Bröstet höll på att sprängas och han var tvungen att ta ett nytt andetag. Han tittade på klockan. Klockan var bara sju och han levde.
Han steg upp ur sängen och kände för ett ögonblick hur det snurrade till i huvudet, han blev plötsligt svimfärdig. Kallsvetten bröt fram i pannan och han raglade fram mot toaletten. Han satte sig tungt med armbågarna mot knäna som stöd för det tunga huvudet och gjorde vad han skulle. För ett ögonblick trodde han sig behöva kräkas och provade om hans huvud nådde över badkarskanten där han satt på toalettstolen. Det faktum att han kunde spy i badkaret, utan att behöva resa sig från toalettstolen lugnade honom och efter en stund lade sig illamåendet igen. Han torkade sig och spolade.
Trots att han var klar blev han sittande kvar. Att resa sig och gå tillbaka till sängen kändes oöverstigligt tungt. Det var då han kände lukten eller snarare stanken. Hans näsa fylldes av en stank som äcklade honom. Först trodde han att den kom ur toalettstolen eller avloppet, men som av en händelse luktade han på sina fingrar och händer. Han tyckte sig känna hur stanken kom ur händernas porer trots att händerna såg rena ut. Han reste sig närmast panikslagen och började skrubba händerna så gott han kunde i tvättfatet. Trots detta fanns stanken kvar i hans näsborrar. Han drog händerna genom håret och luktade. Stank! Han tvättade händerna igen. Han fattade sitt kön och luktade sedan på handen; även här samma stank. Han luktade på armarna, han böjde sig framåt och luktade på knäna, han sniffade var han kom åt. Hela han luktade! Hela hans kropp producerade en äcklig odör. Tanken gjorde honom än mer panikslagen.
Han tog tvål och schampo och ställde sig i duschen. Den för varma och hårda vattenstrålen fick honom nästan att skrika, men han måste bli ren. Han skrubbade, han tvättade, han sköljde. Trots detta försvann inte den vidriga lukten. Det varma vattnet smärtade, ångan steg och gjorde snart hela badrummet till en ångbastu. Efter en stund, trots att han ansträngde sig att härda ut, att orka, gjorde den fysiska tröttheten, ja utmattningen att paniken tvingades lägga sig. Då kunde han känna hur stanken sakta lade sig och strax försvann. Han stängde av duschen och sjönk ner i badkaret, sträckte ut sig så gott det gick och lät den gradvis svalare luften svalka kroppen. Han återvände sedan sakta till sitt normala jag. Det som återstod var en skam inför sig själv och en fråga; höll han på att bli galen?
Efteråt satt han på sängkanten med en stor flaska mineralvatten som han drack ur med stora klunkar. Vatten renar kroppen, tänkte han. Under honom höll staden på att vakna till liv i det bleka morgonljuset. Han satt där, drack utan att tänka på annat än att vattnet skulle drickas ur. När flaskan var nästan tom kändes magen full och tung. Han lade sig på sängen i väntan på att ”God morgon världen” skulle börja på radion. Söndagsmorgon, klockan nio, på program ett, då lyssnade han alltid. Det hade blivit en vana genom åren. När det gällde etermedia, tyckte han att radion var överlägsen i att spegla samtiden. Radions kanal ett, sände program för vuxna människor, medan televisionen alltför ofta gjorde barnprogram (barnprogram i ordets dåliga betydelse) för barn i alla åldrar.
Kroppen kändes mörbultad och den smärtade, framförallt vänsterbenet värkte med en ihärdig dov smärta. Han reste sig, gick ut i hallen och tog fram fyra smärtstillande tabletter ur rockfickan. När han gick förbi spegeln såg han att rummet hade noterat hans nakenhet. Han sköljde ner tabletterna med det sista ur vattenflaskan, sedan lade han sig igen för att invänta lugnet som han visste att tabletterna skulle ge; fyra tabletter som skulle fungera som ett skyddande kyller närmast kroppen. Efter ungefär trettio minuter blev han lugn och det kändes plötsligt bra. Han tittade på klockan, som visade att han hade trettiofem minuter kvar tills programmet började. Han slog på radions kanal ett och ställde in lagom volym och tillät sig sedan att domna bort. Utan att lyssna låg han som larven i sin kokong.
Han måste ha somnat. Programmet hade redan börjat när han vaknade med ett ryck, men eftersom han bara hade missat inledningen blev han snabbt lugn igen. Man talade om Perssons generösa erbjudande till svenska folket om att få säga ”ja nu” eller ”ja senare” till EMU. Han kunde inte annat än att fnysa högt för sig själv. Vilket problem den styrande eliten hade med det svenska folket; hur slog de inte knut på sig själva i sina försök att styra röstboskapen in i rätt fålla, utan att för den skull folket fick upptäcka att dess roll numera var att fungera som just röstboskap.
Den politiska och ekonomiska aristokratin höll sedan länge på att urvattna demokratibegreppet. Det var bra att ha i högtidstal och att slå andra länder som inte tillhörde de så kallade västliga demokratierna i huvudet med. Men demokratins djupare mening, folkstyret var livsfarligt. Därför var man mitt uppe i en process, där det demokratiska inflytandet urholkades, både till innehållet och områdesmässigt. Allt mindre delar av samhället var numera ens till namnet demokratiskt styrda.
- Demokratin har gjort sitt, demokratin kan gå, sade han med ironi till taket ovanför sängen.
Den hade varit priset de styrande hade fått betala för att kunna behålla kärnan, den privata äganderätten till produktionsmedlen, i den ideologiska kamp som hade utspelat sig under nittonhundratalet. Nu var kampen vunnen och därmed kunde man börja ta tillbaka de eftergifter man hade tvingats att göra. Redan var tanken på ekonomisk demokrati så gott som amputerad i människornas medvetande. Vad man nu höll på med var att desarmera det folkliga inflytandet i den politiska sektorn.
Tankarna fick illamåendet att återigen krusa ytan och trots att han hade tagit tabletterna började det krypa i kroppen igen. Det gick inte att ligga still och lyssna på diskussionen, så han steg upp och började klä på sig. Han tog på sig rena kläder från topp till tå. Vad han skulle göra när de rena kläderna var slut, fick bli en senare fråga.
Han var inte det minsta sugen på frukost, men förstod att han behövde en sådan och gick därför nyskrubbad ner till matsalen för att äta.
