dixistadelmann.se

 

Nu när han var ute ur staden slappnade han av och lät bilen sträcka ut på motorvägen. Det hade blivit en fin höstdag, solig men blåsig, med små jagande vita moln på himlen. Luften kändes krispigt kylig och klar, men det var ingen frost. Väderförändringen gjorde honom gott. Ren luft vädrade lungorna och det klara ljuset som fann väg in genom ögonen, städade upp i hjärnans vindlingar. Han kände sig lugnare och det berodde säkert inte bara på tabletternas verkan.

 

     Han körde väg nitton norr ut. Trafiken var gles på nittiosträckan, men trots att han körde i hundratio blev han hela tiden omkörd. Det lugnade honom att andra hade bråttom.

 

     På väg mot Hilleröd tog motorvägen slut och istället tog en smalare tvåfilig väg vid. Landskapet var ett öppet, böljande jordbrukslandskap. Höstbruket var klart och naturen förberedde sig för vinterns vila. Vinden klädde med fumlande fingrar av träden, som nu hade gett upp och lät löven, nästan utan motstånd, färga först himlen, sedan den bruna jorden. Vägen följde som en lugnt ringlande å naturens topografi, ner i sänkor, upp mellan mjuka kullar. I den här hastigheten var det en total avslappning att föra bilen framåt. Det kändes som om asfalten hade fattat tag i framdäcken och upp genom bilens styrning, sedan genom händerna och armarna, förde ett lågt samtal direkt med hjärnan. Han bröt denna trans först när han på ett ögonblick bestämde sig för att köra in i Hilleröd.

 

     Efter en del letande hittade han vägen mot centrum och kunde parkera vid ett litet torg, där han steg ur, för att beundra den härliga utsikten över sjön mot Frederiksborgs slott. Slottet steg som en sagolik teaterkuliss, rakt upp ur vattnet. Han och Karin hade varit där många gånger som turister, när de hade haft vänner med sig som skulle förevisas norra Själland. Först slottet, sedan lunch på Slottskroen, hade varit det stående schemat.

 

     Vinden från sjön letade sig in under rocken och han rös. För att få upp värmen igen, promenerade han längs den stängda affärsgatan i hopp om att finna en öppen affär. Söndagar i Danmark, var oftast fortfarande verkligen stängda dagar, dagar för vila och rekreation utan den sedvanliga distraherande kommersen.

 

     Han hittade efter en stunds långsam promenad en öppen affär, där han köpte lite salt lakrits, som han sedan gick och sög på, innan han återigen satte sig i bilen. Fick han leta sig in i staden, så var det samma visa på utvägen. Staden med sitt centrala läge på norra Själland, med alla vägar som där möttes, var en trafikmässig labyrint, en vacker sådan, men dock fortfarande en labyrint.

 

     Han hittade den eftersökta vägen, väg tvåtvåsju rakt norrut mot Gilleleje, genom den på sommaren så vackra Gribskov. Det sades att skogen var den största på Själland. Påståendet fick honom alltid på gott humör. Hade man någon gång sett de tunga mörka sjumilastora granskogarna i Småland, tedde sig Gribskov som den leende sommarljuva lövskogsdunge den nu en gång var, även om bokarna så gott de kunde, försökte skapa trollskogstämning genom att sila det förtrollade gröna ljuset genom sitt lövverk.

 

     Nästan ingen trafik, solen i motorhuvens silverlack, den vackra smala vägen med sina svepande linjer genom landskapet gick inte att motstå. Han höjde värmen i kupe’n, öppnade takluckan, satte på bilstereon, lade i växellådans sportprogram och sköt iväg den tunga silverkulan.

     På stereon, Van:

 

from the dark end of street

to the bright side of the road

we’ll be lovers once again

on the bright side of the road

 

little darlin’ come with me

won’t you help me share my load

from the dark end of the street

to the bright side of the road

 

 

     Varje kurvas ingång var slutet på en tunnel och centrum på en piltavla, mot vilken bågens spända sträng skickade pilen med självklar kraft och precision; hela tiden träff mitt i, ständigt nya kurvor. Han körde som i trans, snabbare, snabbare, närmre, närmre, den välbekanta kylan längs ryggraden, en blandning av upphetsning, koncentration och rädsla.

 

     Han upplevde några minuters djupt koncentrerad livskänsla innan han slog av på farten. Motorns varvtal och hans puls var som siamesiska tvillingar, alltid förenade och snart hade upphetsningen lagt sig. Innan han slog av stereon och stängde takluckan lyssnade han på vad ”Jackie Wilson said”.

 

     Han blev tvungen att stanna på en rastplats, eftersom morgonens dricka trängde på. Vid sidan av vägen, några meter in i skogen, stod en stubbe, om man nu kan kalla något som var högre än manshöjd en stubbe. Kanske var det blixten som hade kapat trädet. Den övre delen måste ha forslats bort, kvar stod bara trädets nedre del, fortfarande djupt förankrad i jorden.

 

     Han stod med ryggen lutad mot trädet, fötterna nersjunkna till anklarna i höstens löv och pissade med en kraftig, frisk, ljus stråle. Marken sög upp hans vatten utan att lämna spår och när han var klar, vände han sig om utan att tänka, famnade trädet med armar som inte ens räckte halvvägs runt och lät sig känna den släta grå barken mot kindens hud. Så blev han stående. Marken doftade jord och var mjuk som en brottarmatta under honom, vinden talade i trädens kronor, men ”hans” träd förblev tyst.

 

     Han vägde från den ena foten till den andra med sina lätt böjda ben, sänkte armgreppet en aning för att få bättre balans och drog till med full kraft, vilket underströks av ett tungt stönande. Trädet rubbades naturligtvis inte en millimeter av detta försök till livtag, men det kändes härligt att maximalt anstränga alla kroppens muskler för en stund.

 

     Han släppte trädet, sträckte på sig och skrattade högt medan han borstade av sig.

- Jävla träd till att vara tungt, konstaterade han, medan han gick till bilen.

 

     Efter Esrum Sö öppnade sig landskapet i en nedförsbacke mot kusten. Han kom in mot Gilleleje söderifrån. Greppet hårdnade kring ratten för ett ögonblick. I bröstet slog hjärtat som i en tom katedral. Här hade han upplevt sitt livs lyckligaste tid.

 

     De första åren hade han och Karin tillbringat semestrarna här i ett hyrt sommarhus. Nyförälskade och lyckliga i detta ljusa landskap med havet, solen, den böljande naturen, krogarna, byarna, den ständigt närvarande historien, allt framstod som i ett avlägset skimmer, så långt från den tid han nu befann sig i. Sedan när pengarna hade börjat flyta in, hade andra resmål hamnat i fokus. Han hade då fått stå tillbaka med sitt eviga Danmark.

 

     Då gällde plötsligt andra ställen som Bali, Seychellerna, Maldiverna och Thailand; han kunde inte minnas alla platser de hade besökt, ju avlägsnare desto bättre (å guuud, såååå exotiskt!). Det hade ändå inte resulterat i någon större succe i den sociala påfågeldansen. När Karin talade om att de hade varit på Maldiverna, så var det genast ett annat par som hade fotvandrat i Burmas djungler, vilket hade varit ”ETT SÅNT ÄVENTYR”.  Att det hade varit gerillakrig i området i decennier hade de aldrig hört talas om och senare kröp det fram att upplevelsen inskränkte sig till att det var ”hett och fuktigt som fan och hela vandringen var ett jävla skoskav”. Om det var sådana krav som ställdes, för att ha något att tala om efter semestern fick det vara. Någon asiatisk fotvandrare var definitivt inte Karin (och inte han heller för den delen). Nej, en viss standard skulle det vara ansåg hon.

 

     När han passerade OK och Brugsen på vänster sida om vägen, fösökte han med viss självironi konstatera att varken OK eller Konsum fanns på Bali. Kanske var det sant som Karin brukade skrika anklagande, när deras gräl hade gått för långt, att ”han alltid hade varit, var, och alltid skulle förbli en jävla gubbjävel”. Han hade i och för sig aldrig förstått att det skulle ligga en djup förolämpning i att bli kallad gubbe och detta faktum hade alltid bara ökat hennes vrede.

 

     I korsningen vid servicebutiken och turistbyrån, svängde han ner mot centrum och körde mot hamnen. Han hittade en parkering på kajen och steg ur bilen. Medan han låste tog han några djupa andetag i blåsten. Den syrerika havsluften piggade upp honom. Kanske kunde vinden blåsa bort hans bakfylla också.

 

     Det fanns ett torg med affärer, torghandel och enklare matställen i byn, men centrum låg i hamnen. Den var en stor fiskhamn och på sommaren även turisthamn, där det alltid var ett livligt folkliv. Här fanns fiskaffärer med det mesta från havet, ett snabbmatsställe, också med råvaror ur havet, ett rökeri, ett galleri för danskt konstglas, en dyr affär med kläder och andra varor kopplat till båtliv.

 

     Han gick upp mot Havnekroen. Solhaven var stängd för året. Det var en trädgårdsservering, där man om sommaren kunde äta en sillunch med öl och snaps i det skyddande suset av bergsbambu. De gula husen med röda tegeltak och vita skorstenar, lyste som varma välkomnande småsolar i den klara höstdagen.

 

     Krukmakaren på hörnet hade öppet. På den vita husväggen simmade hans fiskar gröna, bruna eller blå. Vad gjorde den gröna gäddan här? En klarblå piggvar gick väl an, men gäddan fick honom att tänka på en sommar då han och Karin hade stått i hamnen och tittat på, när en av de ljusblå fiskebåtarna hade tömt sin last. En skäggig fiskare hade stått på kajen med en grov slang på axeln, en slags omvänd dammsugare som sög upp fisk ur lastrummet och spottade ut den i en stor container, varur fisken fraktades på band in i fiskberedningsfabriken. Lasten bestod mest av sill. Det hade för den oinvigde sett lite lustigt ut med den grova slangen som på kort tid spottade ut väldiga mängder silvrig fisk.

 

     Då trippade en liten blond medelålders elegant blå kvinna fram och frågade med diskret stockholmsdialekt om hon kunde få köpa några abborrar, samtidigt som hon ur sin axelremsväska av krokodilskinn plockade fram sin plastpåse, som härstammade från Magasin Du Nord i Köpenhamn. Fiskaren som inte fattade vad hon var ute efter, bara skakade på huvudet och fortsatte att bredbent kämpa med den tunga slangens innehåll. Damen var ihärdig med sin fråga och Tommy hade till sist känt sig skyldig som svensk och gått fram till kvinnan och försökt förklara att de nog inte hade fått någon abborre idag och skulle de (vilket väl i och för sig väl hade varit en zoologisk sensation) ha fått någon, var det nog närmast ogörligt att hitta den i containern. Hon fick nog istället gå in i fiskaffären och handla. De har fin rödspätta idag hade han försökt med, innan kvinnan med en förnärmad snörpning på den lilla röda östermalmsmunnen, hade trippat iväg med den tomma plastpåsen i handen.

 

     Han såg att krukmakeriet var tomt på människor när han gick förbi. Över gatan låg Havnekroen, en solgul kåk med stora fönster på markplanet och med utsikt ner över hamnen. Utanför vid dörren fanns menyn uppsatt. Det var alltså fortfarande öppet. Ett handskrivet anslag vid sidan av, annonserade emellertid att det under veckorna var stängt och att nästa helg skulle vara den sista öppna för säsongen. Han kände efter, men det gick inte att uppbåda någon hunger för tillfället. Krostuen, i det lägre vita huset bredvid, lockade i och för sig med något att dricka, men han led fortfarande av gårdagen och ville hålla kroppen ren från alkohol så länge det gick.

 

     Han vände sig om och gick över gatan igen och satte sig där på en vitmålad bänk på den mot hamnen svagt sluttande gräsängen. Den kalla bänken kylde under honom innan han hade värmt upp den. Han slöt ögonen och försökte med ansiktet suga upp den lilla rest av solvärme som fanns kvar.

 

     I sitt inre återsåg han det bröllop han hade sett utspelas på samma äng som gäst på kroen. En ung kvinna och man, brud och brudgum, hade firat bröllop på ängen en varm och solig försommardag. Prästen hade vigt dem. Han hade alltid tyckt att det vilade något hotfullt över präster, men frånvaron av det kalla kyrkorummet och den därmed förknippade speciella luften, som bar fram en antydan av doft från bar lerjord, desarmerade helt denna känsla. Den gröna ljusa ängen med bruden i vitt, lik en prästkrage, det var fortfarande något rörande i denna scen trots att så många år hade gått. Efter vigselakten hade brudparet med gäster ätit medhavd matsäck på filtar i solen.

 

     Han mindes med en rysning sitt eget bröllop. Kyrkan, teatern, pengarna, högfärden, pretentionerna, falskheten, allt så långt ifrån bröllopet på ängen. Obehaget fick honom att resa sig och gå tillbaka mot bilen.

 

      Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

 

     Synden hade varit hans livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Han mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

 

     Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

 

     När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

 

     Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

 

     Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

 

     Återigen i bilen på väg längs kusten mot Rågeleje, med ljuset, luften och horisonten, som enda reskamrater, kände han att detta var vad han behövde just nu. Det öppna kuperade landskapet övergick i en tallskog som kantade vägen. Sommarhusen låg på rad längs vägens sidor, skyddade av plank, häckar eller annan växtlighet. Det var för en stund som att köra i en alle´, eller snarare en grön tunnel. Han körde mjukt och eftertänksamt, tog till vara varje minut. Landskapet öppnade sig snart i en magnifik utsikt över havet när han närmade sig Rågeleje. I nedförsbacken mot byn, låg en osannolik surrealistisk rosa-vit gräddbakelse till sommarchateau, med obruten havsutsikt, som fick honom på gott humör.

 

     Vågorna rullade in mot den steniga kilometerlånga stranden. Längre ut syntes de knappast, de liksom smög sig in hukandes, för att plötsligt resa sig upp och med full kraft snabbt närma sig fast land. Det slutade dock alltid med att även den högsta vågen, ödmjukt fick kyssa land liggandes framstupa i sanden. Striden tog aldrig slut, land - hav, hav - land. Han öppnade takluckan en kort stund bara för att få höra ljudet av vågor mot strand.

 

     På landsidan av vägen i en lång brant backe, klädd med låg vindpinad tall och nyponros, låg små sommarhus liksom nedstuckna i sanden, medan de stora sommarvillorna självsäkert visade upp sig med himlen som bakgrund längs hela krönet. Han kunde inte undvika att tänka på sig själv ensam i torpet i Dalslands skogar. Vad hade han gjort där? Det var här, han och Karin skulle ha ett sommarhus att återvända till, sommar efter sommar. Återigen tomheten i bröstet som hotade att implodera.

 

     Han noterade att hotellet såg mörkt och tillbommat ut, innan han lämnade byn i en smal slingrande uppförsbacke. Det bar snart av inåt landet igen, i ett jordbrukslandskap. Känslan av närhet till havet lämnade dock honom inte helt. Det var som om havet bakom kullarna fortfarande speglades i himlen, på marken - jorden, i himlen - havet. Havet och horisonten lockade och han ökade farten och körde snabbt och koncentrerat tills han närmade sig Tisvildeleje.

 

     Om sommaren var det som att komma till en badort vid Medelhavet, med folklivet, den anarkistiska parkeringen längs den smala backen ner mot stranden, som kantades av hotell, restauranger och barer, överallt solbrända semesterfirare, cyklisternas dödsförakt, bilarnas signalhorn, de gåendes picknickorgar, allt och alla på väg mot stranden. Nu var det så tyst och stilla att det nästan blev overkligt. Husen låg visserligen kvar, men vart hade människorna tagit vägen?

 

     Han körde ner till stranden. Den stora parkeringsplatsen var inte helt tom. Enstaka strandvandrare, företrädelsevis hundägare, hade parkerat här. Bilen parkerade han mellan två sanddyner så att han kunde se havet. Då ringde det.

 

     Han hörde signalen från handskfacket. Först förstod han inte vad det var, men snart mindes han att det var hans mobiltelefon som låg där. Han måste ha glömt den på. Han satt och lyssnade, räknade signalerna, väntade på tystnaden, som inte kom tillbaka. Telefonen fortsatte att ringa uppfordrande. Till slut slet han upp handskfacket, fick tag i telefonen, lyckades få loss batteriet och först då tystnade den. Trots detta fortsatte det att i intervall ringa i hans öron. De återkommande signalerna tvingade honom att snabbt ta sig ur bilen, småspringa ner på stranden och med ett långt kast med mobiltelefon placerade han tingesten bland fiskarna i havet. Sedan stod han kvar på stranden en lång stund, beskådandes horisonten med tom blick, innan lugnet sakta återkom.

 

     Innan han startade återresan mot Gilleleje, lade han tillbaka telefonens batteri i handskfacket. Sedan kopplade han ur bilens antispinnsystem, backade ut på den jättelika, i stort sett fortfarande tomma parkeringen, lade växellådan i manuellt läge, gav full gas och styrde upp bilen i en mjuk båge, balanserade den vilt sladdande runt i en fullbordad cirkel, samtidigt som adrenalinkicken fick honom att skrika rakt ut som en galning.