Kap 4. Kraftsamling
Han vaknade innan klockan ens hade ringt, men låg kvar med slutna ögon, helt stilla och lyssnade på tystnaden. Ett undertryckt obehag fanns kvar i kroppen efter nattens mardröm, som han mindes i alla detaljer. Till slut öppnade han ögonen och såg ut i mörkret. Klockan var snart halv sju lördag morgon och genom fönstret lyste staden väntande på honom. Den fick honom att tänka på en tänd julgran i ett ännu mörkt vardagsrum en tidig juldagsmorgon. Tröttheten, bakfyllan och allt annat djävulskap vek för en opassande känsla av glädje och han kände en barnslig förväntan. Klockans ringsignal ställde emellertid allt till rätta igen, ruelsen vaknade, en ny dag att besegra låg framför honom.
Nyduschad, nyrakad, nykammad, med rena kläder och med tandkrämssmaken fortfarande kvar i munnen betraktade han morgonens skådespel utanför fönstret. Ur tornets förgyllda spiral steg ljuset, hämtade kraft i stadsgravens silver, förstärktes av Öresunds spegel och via guldkulan i toppen på Vor Frelsers kirke tändes Christiansborgs ärgade koppar. Drakstjärtarna på börshuset spelade solkulan vidare och ett efter ett tändes sedan stadens torn. Det var bara Marmorkirkens svarta kupol som till en början vägrade att låta sig tändas, men snart strålade även det svarta tänt av guld. Staden lyste i en gnistrande klar höstmorgon.
Matsalen var fortfarande tom på gäster, säkert beroende på att det var helgmorgon, när han kom. Personalen höll på med den sista finslipningen av frukostbordet när han steg in med förväntansfulla steg. De stora fönsterna mot Amager Boulevard och bastionerna släppte in ett klart ljus och höstens färger brann i lönnarna som stod parad utanför. Med en stilla glädje tog han frukostbordet i besittning.
Även om han visste vad han skulle börja med gick han ett varv kring det magnifika bordet bara för att njuta av anblicken. I sitt inre hälsade han på de små köttstinna prinskorvarna, han saluterade den gyllenbruna stekpotatisen som kamperade vid sidan av champinjonhattarna, han nickade omärkligt åt den gyllengula, sidenmjuka äggröran, samtidigt som den knaperstekta danska baconen pockade på hans uppmärksamhet. Visst hade han även kunnat tänka sig lite svenska köttbullar, men det hade aldrig funnits på bordet och hans saknad blev kort, annars fanns ju nästan allt man kunde önska sig. Här fanns jordgubbar, ananas, meloner, apelsiner, flingor, yoghurt, pannkakor med lönnsirap, vilket var nytt, pålägg i form av ost, korv och skinka och inte minst ägg och sill. Osten blev han lite besviken på när han så diskret som möjligt böjde sig en aning framåt för att fånga doften. En bra dansk ost doftade inte, den skulle lukta som ett riktigt dåligt bensår ansåg han. Ostarna på bordet var väl en anpassning till turisternas smak och man kan inte få allt tänkte han nöjt. Nu började han bli mätt på syn- och doftintryck och uppmärksamheten slappade lite, men när hans varv runt bordet avslutades med wienerbröden var anrättningen komplett. Medan han hade botaniserat hade spridda gäster börjat komma och han insåg att hans upptäcktsfärd i frukostmatens rike var slut.
Han tog en tallrik och lade upp äggröra tillsammans med baconskivor och en brödbulle. Han valde ut ett bord för två vid jalusin som avgränsade matsalen. Visst hade det varit fint att sitta vid fönsterna, men där fanns bara större bord och han visste att där skulle han inte få sitta i fred. Han tyckte inte om att ha okänt folk nära inpå sig och även där han nu satt kunde han se ut. Äggröran var perfekt utan klumpar och baconen var precis så knapriga som de skulle vara och med den sälta som han förknippade med danska bacon. Matsalen var fortfarande inte ens halvfull, men det började ändå byggas upp det stilla sorl av människoröster i bakgrunden som han tyckte var så vilsamt. Han hörde danska, svenska, norska, tyska och engelska blandas till en ljudtapet.
Medan han åt upp den sista biten bacon kom han att tänka på vad han hade hört om djurhanteringen i Danmark. Han var inte på något sätt expert utan hade bara den vanliga mediabilden som underlag. Grisar skulle vara intelligenta djur hade han hört, ungefär som hundar. För många år sedan hade han och Karin varit på Bornholm och av en händelse hade de hamnat på en stor boskapsmarknad mitt på ön. Om han mindes rätt låg det även en travbana på platsen. Medan Karin hade varit på toaletten hade han stått och betraktat tre grisar som var inhysta i burar bredvid varandra. Speciellt en av dem hade varit stressad och nervös. Den försökte hela tiden komma åt att bita sin granne, samtidigt som den snärjde runt i buren. Efter en stund hade den börjat att tugga på gallret. Det hade sett otäckt ut. Grisen tuggade så hårt att Tommy hade kunnat känna smärtan i sina egna tänder. Grisens saliv rann från gallret ner på marken. Samtidigt skrek grisen med ett gällt genomträngande läte. En man hade kommit fram och gett den ett rapp med käpp över ryggen. Grisen hade då sjunkit ihop och hamnat på sidan i buren och hela kroppen hade kommit i våldsam skakning. Då hade han inte orkat se på längre utan varit tvungen att gå därifrån.
- Sitt för fan inte här och hyckla. Hade det varit något lite krut i dig skulle du inte alls äta kött, hånade han sig själv.
Han slog ifrån sig dessa tankar och fick även den sista biten bacon att smaka bra.
Medan han drack kaffe med mjölk och socker betraktade han människorna. Där fanns allt från träningsoveraller till kostymer och det var en blandning han kände sig hemma i. I Danmark fanns en avslappnad och opretentiös känsla som han djupt saknade i Sverige.
Nu var det dags för den stekta potatisen, de likaledes stekta champinjonerna och de gudomliga prinskorvarna. Han åkte runt ett varv med tåget kring frukostbordet och kom ut med vad han skulle. Korven var lika utsökt som vanligt och den danska senapen hade han med tiden lärt sig att uppskatta allt mer. Efter detta lugnade han ner sig med en ostmacka och en brioch med honung och ytterligare en kopp kaffe.
En behaglig mättnad spred sig i kroppen. Nu började det verkligen bli fullt i matsalen och medan han satt där och funderade på om han skulle resa sig fick han se tysken från gårdagskvällens uppträde på parkeringen komma in. Detta avgjorde snabbt saken. Så diskret som möjligt smet han iväg.
När han kom upp på rummet igen hade han köpt en fickplunta för sina sista danska kronor i en av hotellets affärer. Nästan tusen spänn hade han lagt för en liten flaska i plåt (eller silver?). Man får ta det som en försäkring, tänkte han. Han sköljde ur pluntan på toaletten och fyllde den sedan med det sista ur gårdagens Gammeldansk. Pluntan stoppade han i rockens innerficka, där han upptäckte att han hade en karta med smärtstillande (Citodon) liggande. Förbandslådan är på plats, ironiserade han med sig själv. Vänsterbenet och magen kändes bra och efter ett toalettbesök var han redo att ge sig ut på stan.
