Kap 16. Stadsvandring
Gå eller åka taxi? Han vinkade avvärjande åt en sugen taxichaufför som körde fram bilen i samma stund han steg ut genom hotellets port. Frågan var därmed avgjord. Han var trött, bakfull och frös redan, trots att han hade tagit en extra tröja på sig under rocken. I magsäcken låg frukosten osmält kvar, som en ljummen tyngande klump. Han kände oro för hur magen skulle reagera.
Ur bagageutrymmet på sin bil hämtade han så diskret som möjligt fram två flaskor öl, som han stoppade ner, en i var rockficka, men hotellets trehundrafemtiosju (ett snabbt överslag) fönsterögon hade redan sett allt. Han sneddade över den stora, nu ödsliga parkeringen ut mot Amager Boulevard. Det var måndag morgon och vädret liknade tunn kall havregrynsvälling och han gick inte till något arbete.
Han lyckades korsa gatan utan att bli överkörd. Till höger blinkade stadsgravens vattenöga åt honom. Han rös och stoppade händerna i rockfickorna, men där kylde ölflaskorna, så att han var tvungen att ta upp dem igen, istället drog han upp axlarna så att han fick upp händerna i rockärmarna. Det värmde för stunden, även om det skulle bli omöjligt att gå så någon längre tid. Det började redan värka mellan skulderbladen av ansträngningen. Kanske skulle han köpa sig ett par handskar? Han tröstade sig med att vänsterbenet kändes bra, än så länge. Man får vara glad för det lilla, tänkte han.
På Langebro hade han fått upp kroppsvärmen, så den fuktiga vinden från Öresund var uthärdlig. Han kostade till och med på sig att stanna en stund ute på bron och lutande sig mot broräcket tittade han ut över vattnet. Han kunde se en av flygbåtarna stäva in mot Nyhamn i diset.
Då kom tankarna över honom; någonstans därborta ligger Malmö. Trettio mil norr om Malmö ligger Göteborg, sju kilometer utanför Göteborg ligger.... Där fanns... Där bodde... Han uppfattade en rörelse i ögonvrån. I det kopparklädda ärgade tornets fönster, som användes av den som öppnade broklaffen, såg han en äldre man som tittade tillbaka ut mot honom och för ett ögonblick möttes deras blickar innan han återigen började att gå.
Det var vardag, med en annan aktivitet, en högre puls än på lediga dagar. Människorna han mötte var upptagna med sitt dagliga slit för brödfödan. Det fanns ingen tid för att se en främling. Det kändes skönt att bara kunna smälta in, att ges möjligheten att försvinna i massan. Söndagens lite i smyg seende, frågande, fantiserande blickar mellan flanörer som möttes, var ingenting han saknade, tvärt om. Han var nöjd med att vara en obetydlig anonym cell i den gigantiska organism som var staden.
Cyklister for fram i en väldig fart runt omkring honom. Tillsammans med fotgängarna, mopedisterna och bilisterna ingick han i en helt vanlig lite stökig måndagsmorgon. Hans steg kändes plötsligt lite lättare. I nedförsbacken på andra sidan krönet fick han svikt i stegen. Han var på väg mot centrum.
Han tänkte på gårdagskvällen och mindes utan problem hennes namn, Dorthe Jensen. Hur fullkomligt osannolikt var det inte att han hade mött denna unga vackra kvinna, bara för att hennes cykel hade gått sönder i regnet. Två för varandra helt okända människor hade av ödet förts samman till ett kort möte. En sådan avspänd angenäm samvaro kunde han inte minnas att han någonsin tidigare hade haft med någon för honom okänd. Han hade fått vara med om ett samspel mellan två människor, till synes utan baktankar och utan krav, där de hade hållit varandra sällskap en stund, innan de skulle skiljas åt för att troligen aldrig träffas igen. Detta var en mycket ovanlig händelse i hans liv.
Skällsord utslungade från en mötande cyklist, som höll på att köra på honom, fick honom tillbaka till verkligheten igen. Han svängde in på gatan mot Nationalmuseum. Trafiken var här så tät att avgaserna kändes som ett tryck i bröstet. Han såg sig själv upphängd, som ett stycke kött, i byggnadens pelargång, kallrökt av dieselavgaser. Bara för något år sedan hade man tvättat av den imposanta byggnaden dess impregnering av kolväten, men nu stod den redan lika skitig igen. Det var med lättnad han kom ut i ljuset, det ljus som fanns en gråmulen höstdag, och återigen kunde han andas. Kanalen runt Christiansborg lättade den klaustrofobiska känslan av att ha varit instängd i ett rökeri bland bilar, bussar och lastbilar.
Den naiva skaparglädjen, manifesterad i de fyra drakarnas tvinnade stjärtar på börshusets tak, gladde honom som alltid. Han undrade om huset verkligen innehöll någon börsverksamhet längre. Han kunde se börsmäklarna framför sig, som vilande ödlor på golvet därinne, för utomstående tillsynes döda, inga rörelser, inga blinkningar, då helt överraskande, slängs en kräldjurstunga ut bärande på en köp- eller säljsignal. Varför röra sig i onödan när maten kommer serverad, reptilsnabba inkomster utan ansträngning. Stillheten lägger sig igen på marknadsgolvet och han tröttnar efter en stund på skådespelet. Han ser istället de tvinnade drakstjärtarna som uppvridna gummiband. Det hade bara varit att sätta en propeller i änden och sedan släppa loss den ackumulerade kraften, så hade börshuset med innehåll kunnat segla iväg till varmare trakter. Se upp här kommer ett börshus flygande! Han tog ett snabbt danssteg åt sidan och duckade nästan omärkligt med huvudet åt höger, som en boxare som låter motståndarens stenhårda höger bara nudda sin vänstra kind.
Han gick över kanalen och såg så småningom Amagertorv med sin Storkfontän och sina gatumusikanter framför sig. På Ströget var det som vanligt ett livligt folkliv, men han gick mot Kongens Nytorv sluten inom sig själv. Trots detta så stannade han en stund för att beskåda ljudkonstverken i Bang Olufsens fönster.
Kongens Nytorv sneddade han över som om han hade ett mål och han fann sig snart vara på Bredgade i Frederiksstaden. Här var det som om livet hade stannat av och kontrasten mot Ströget var slående. Ett lugn och en tystnad bara störd av någon enstaka bilist rådde. Till och med cyklisterna lät bli sina ringklockor som av hänsyn till friden. Den breda gatan tillät att han tog plats. Här slapp han att vara på spänn hela tiden, för att undvika pilsnabba, dödsföraktande cyklister, hänsynslösa bilister och massan av gående.
Han försökte absorbera lugnet och låtsades också att han hade lyckats, men snart var det som om de stora tunga byggnaderna började flytta sig ut mot gatan. De stora palatsen rörde sig sakta och nästan omärkligt mot varandra. Själva tyngden av all denna historiska rikedom minskade hans möjligheter att andas fritt. Han ökade takten, men började känna av den tyngd och kraftlöshet som sakta spred sig i hans vänsterben. Gatan blev till ett djupt schackt, där varken syre eller ljus trängde ner i tillräcklig mängd. Krampkänslan tilltog och han var tvungen att gå allt långsammare och det dröjde inte länge förrän han blev tvingad att då och då stanna till, för att värken i benet skulle lätta något. Som om han inte ville erkänna detta faktum för sig själv och andra, såg han till att det alltid fanns en till synes oskyldig anledning till pausen. En speciellt utsmyckad husfasad, en exklusiv antikaffär, eller en internationell auktionsfirmas fönsterskyltning fick fungera som kamouflage.
Höstdagens grå gryniga vällingsljus, liksom kom rinnande över taken och sjönk sedan sakta ner längs husfasaderna i tunna rännilar, som gradvis förlorade sin kraft, innan de åts upp av den svarta asfalten, men en bit fram såg han ett klarare ljus komma in från höger sida. Han bet ihop igen och ökade takten och när han kom dit, såg han att solen hade lyckats bryta fram i en blekgul strimma mellan två moln.
De svaga strålarna fick energi ur havets spegel och sökte sig sedan in i byggnadernas cirkelform. Amalienborg låg helt plötsligt tyngdlöst i det tillfälliga ljuset som om det vilken sekund som helst skulle kunna lösas upp och bara försvinna, men monarkins räddning blev Marmorkyrkans svarta tyngd, som trots att kupolens förgyllning för ett ögonblick tycktes börja glöda, absorberade allt ljus och förankrade dagen i verklighetens massa igen, (kyrkan och monarkin i samarbete, som i gamla tider). Allt återgick då plötsligt till det normala och han fortsatte att gå fram mot Churchillparken.
Här hittade han en parkbänk att slå sig ner på. Han öppnade en av sina två flaskor öl och drack den sakta och njutningsfullt. Det var lugnt omkring honom. Vilka andra än hundägare hade ärenden till parken vid denna tid på året? Han hittade i alla fall inget svar på den frågan och verkligheten motsade honom inte i hans antagande. Han fick vara för sig själv. Även den andra flaskan drack han ur medan han vilade. En angenäm tyngd bemäktigade sig hans kropp. Magen störde honom inte och han lät tankarna fara.
Det var måndag förmiddag och alla möjligheter låg öppna, men vad skulle han göra? Han kunde göra precis vad som föll honom in. Han kunde flanera vidare, flanera var förresten ett bra ord, det lät så oskyldigt lustfyllt, eller så kunde han kanske se någon utställning. Vad visades på Statens Museum för konst just nu? Han hade ingen aning.
Det var ännu lite tidigt att äta. Han var fortfarande mätt efter frukosten, men om ett par timmar kunde han äta lunch någonstans. Det svindlade plötsligt till; vad gjorde han här? Varför satt han på en parkbänk i Köpenhamn? Dessa tankar som hade legat i bakhåll och bara väntat på att han för ett ögonblick skulle slappna av, bröt nu fram med full kraft. Han reste sig och började gå igen, som för att söka en ny försvarslinje när den gamla hade blivit genombruten. Där bakom svaga befästningar låg svaret, för ögonblicket starkt hotat av ett fientligt genombrott.
Han gick utan mål, men hamnade utåt Langelinie. Trots att det var ruggigt vid vattnet fanns det gott om parkerade turistbussar och en aldrig sinande ström av människor som skulle se den lilla sjöjungfrun. Det slog honom att han aldrig hade sett henne i verkligheten, trots alla gånger han hade varit i Köpenhamn, så varför skulle han inte ta chansen nu. Han följde en japansk grupp och fann sig snart stående vid en låg stenmur och tittade som alla andra på den lilla jungfrun som satt på sin sten i vattenbrynet. Det såg oerhört kallt ut
Det var turist han var, eller i alla fall försökte vara. Han fick inte tvivla på detta.
