Kap 5. Stad
Han gled fram i bilen med Bob Dylan på stereon.
it’s getting dark
too dark to see
feel I’m knocking on heavens door
Gud talade genom högtalarna. Rummet slöt sig kring honom och tiden upphörde att existera. En total känsla av existens fyllde honom. Han körde med slutna ögon trots att ögonlocken var öppna.
Vid Rådhusplatsen väcktes han abrupt av ett signalhorn. Signalen var inte ämnad åt honom, men den fick honom att samla ihop sig och återta kontrollen igen. Han stängde av stereon. Staden krävde hans koncentration.
Rådhusplatsen, för honom var denna plats stadens hjärta, pumpen som skapade pulsen som slog ända ut i minsta gränd. Minnen stod på kö och väntade på att ta hans medvetande i besittning. Minnen i vilka Karin alltid spelade en självklar roll. Han tog fram dem ett efter ett och smakade av dem, läppjade på dem som om det vore ett Sauternesvin han njöt. Han visste att den djupaste smärta låg klar till språng, endast hindrad av en tunn hinna av motståndskraft, men han tog risken, för just nu smakade det sött att minnas.
Till vänster om honom låg Copenhagen Corner, krogen som var den perfekta platsen att avnjuta stadens skådespel från. Han svängde vänster in på Vesterbrogade. Termometern på husfasaden visade fem grader varmt. Trafiken var intensiv och pockade på uppmärksamhet. Han njöt. På höger sida gled Scala med alla sina restauranger förbi. Där hade han och Karin en kväll för många år sedan, av nyfikenhet besökt en japansk restaurang.
När de kom in var restaurangen tom och de hade börjat ana oråd, men innan de hann vända gled kyparn snabbt fram, utan att de uppfattade varifrån han kom. Han hade varit en riktig Doktor No typ, med en lätt hotfull utstrålning och utan att de egentligen ville, satt de snart på plats vid ett anvisat fönsterbord. Kyparn lämnade dem inte medan de läste menyn, utan stod kvar och iakttog dem på ett närmast utstuderat sätt. Ingen av dem hade ro nog att riktigt läsa igenom menyn och som ett halmstrå grep de samma färdigställda trerättersmeny. Kyparen tog upp beställningen utan att röra en min och gick.
- Tror du han är farlig, frågade Karin konspiratoriskt och försökte se allvarlig ut, men hennes ögon förrådde henne.
Nu kunde de inte hålla sig allvarliga längre, utan de brast ut i ett våldsamt skrattanfall. Kropparna skakade som av konvulsioner och tårarna sprutade. Han försökte få luft och lyckades till slut.
- Farlig, fick han fram mellan konvulsionerna, vi är Hans och Greta på japanska. Nu är Doktor No ute i köket och värmer upp ugnen.
Karin fick ny kraft och hennes återhållna staccatoskratt förändrades. Hon tjöt nu mer eller mindre helt okontrollerat, men krafterna tog slut efter en stund hos dem båda och de försökte att samla sig. Karin torkade tårarna med baksidan av handen medan han använde kavajärmen. Svängdörren till köket öppnades.
- Doktor No är på gång, viskade Karin, med en blick av samförstånd.
De satt allvarliga med raka ryggar, bara deras blanka ögon förrådde deras nyss uppblossade glädje. Soppan serverades i två små skålar under tystnad och med allvarlig min. Bordet täcktes av en solkig vit pappersduk och han satt och tänkte på hur äckligt det var att lägga skedarna direkt på den smutsiga duken. Kyparen lämnade dem och de smakade på soppan. Den var ljummen, sojafärgad och smakade bara salt. I botten låg några grönsaksbitar av obestämt ursprung. Betyget blev ”hoppas huvudrätten är bättre”.
De satt och tittade ut över gatan och diskuterade vad de skulle göra efteråt. Att gå på Tivoli var ett av alternativen. Hela tiden låg skrattet och bubblade under ytan. De hade roligt och njöt av att vara i staden.
Doktor No dukade ut förrätten under tystnad. De var fortfarande ensamma i den ganska stora och sparsamt utsmyckade salen. De hade mycket att tala om och tiden gick. Återigen slogs dörren upp till köket och Doktorn trädde in med huvudrätten. De blev båda mållösa och vågade inte titta på varandra medan rätten serverades. Rädda för att den vulkan av återhållet skratt de hade inom sig, skulle få ett utbrott. När de återigen var ensamma började de undersöka vad de hade blivit serverade. Framför dem på varsin platta av trä låg två fiskar. Fiskarna var hela med huvud, ögon, fjäll och fenor. De var bara beströdda med grovt havssalt, annars syntes inte på något sätt att de var tillagade. Bredvid träplattorna med fiskarna låg ätpinnar. En känsla av overklighet uppstod. Var de utsatta för ett absurt skämt? Stod Doktor No gömd någonstans och filmade dem? Handlade det om dolda kameran? Eller var detta kanske japansk mat? De hade ju inget att jämföra med. Detta var debuten för dem båda.
- Är din död, frågade Karin, med ett spefullt drag spelande kring munnen.
Innan han hann svara fortsatte hon:
- Min är nog bara sjuk. Jag tyckte precis att han blinkade.
- Jag tror inte fiskar blinkar, svarade han.
Han petade på sin med en av pinnarna. Fiskkroppen kändes stumt rå.
- Min är död och det är din med, fastslog han innan han fortsatte. Jag tror att det är sill. Japansk sillinläggning, mycket sparsmakad, säkert delikat..
Han försökte hålla god min.
- Du tänker väl inte äta det där, frågade hon misstroget.
I själva verket var det en uppmaning att låta bli.
I viskande ton gjorde de upp en flyktplan, medan de drack upp sina Tuborg. Det gällde bara att ta sig förbi Doktor No och det var säkert bråttom. Kanske hade han fått upp rätt temperatur i ugnen. Karin reste på sig som för att gå på toaletten, men istället för att vika av till vänster strax innan utgången där toaletterna låg, gick hon bara rakt ut. Han lade betalningen på bordet (utan dricks), reste sig snabbt och satte kurs mot utgången. Bakom sig hörde han dörren till köket öppnas, men han vände sig inte om utan gick bara rakt ut. De hade undkommit Doktor No.
Sedan hade de sprungit skrattande hela vägen till Rådhusplatsen. Där hade de ätit sig mätta på korv och bröd och släckt törsten med öl. Deras vådliga japanska äventyr hade slutat lyckligt.
Han försökte spana efter en bankomat och hittade en ganska direkt. Efter lite snurrande med bilen fann han också en parkeringsplats. Det distinkta ljudet från bildörren när den slogs igen, fyllde honom fortfarande med tillfredställelse, trots att han hade hört det hundratals gånger. Medan han tog ut pengar beskådade han SAS Royal, Arne Jacobsens vackra byggnad. Minnen, episoder, han och Karin, han avväpnades snabbt och lät sig svepas med medan han promenerade mot bilen. Han hade börjat arbeta och pengarna rullade in, vilket var en ny erfarenhet. De hade kommit till Köpenhamn efter att ha kört runt på Jylland någon vecka. Karin hade kört de senaste timmarna och han hade suttit bredvid och spelat munspel, eller spelat var väl att ta i, han försökte lära sig att spela på ett munspel som han hade köpt på impuls bara några dagar tidigare. Att lära sig spela blues på munspel skulle väl inte vara omöjligt, trodde han. Nu kunde han redan nästan inledningen på Den sommartid nu kommer och solot i John Lennons Jelous Guy. Den sommartid var väl inte blues precis, men man fick börja någonstans resonerade han. Ur en pärm, från musiken på mellanstadiet, som han hade hittat vid den senaste flytten hade han fått tag på tonerna till den gamla psalmen och nu kunde han faktiskt nästan spela inledningen. Lennons låt hade han hört på bilradion utanför Århus. Karin hade hjälpt honom att ta ut tonerna. Hur ska du kunna lära dig att spela munspel, du som är tondöv, hade hon retats med honom. Det handlar om vilja, attityd och Grön Tuborg i skön förening blev hans svar.
När Karin svängde in med bilen framför SAS Royal hade hans vilja att spela blues på munspel börjat falna (i alla fall för dagen). Hennes vilja att lyssna på honom var definitivt över för dagen, men det gjorde honom ingenting. Danmark och Grön Tuborg var grunden till att han var på ett härligt humör. I riktning mot bilen rörde sig en man iklädd stora blanka svarta skor, svarta byxor med röda revärer, lång rock och som pricken över i, hade han en hög hatt på huvudet. De tänkte samma tanke. Karin trampade på gasen och de lämnade mannens mot bilens dörrhandtag tomt utsträckta hand efter sig. Förekom sånt fortfarande, uniformerade män som tog hand om bagage och parkerade bilar? Det verkade ju vara rena artonhundratalet. Som om man var oförmögen att parkera sin bil eller bära sin väska själv. Man drar in på hjälpen åt gamla och sjuka, men överklassen vill fortfarande ha sina väskor burna och sina bilar parkerade, tänkte han högt för sig själv och blev riktigt upprörd.
De hittade ner till hotellets garage där de parkerade bilen, lyfte ut sina väskor och tog sedan hissen upp till receptionen. En smakfull elegans mötte dem. Det är väl detta som brukar beskrivas som skandinavisk design, tänkte han medan han tittade sig omkring. Det han såg gjorde honom på gott humör igen. Vad allt kändes lätt med pengar i plånboken. På väg upp i hissen upptäckte de att dagens namn fanns på en platta i hissens golv. Idag är det torsdag citerade han golvet. Anledningen till denna hjälp åt de hissåkande förblev en hemlighet för dem, trots vilda försök att knäcka gåtan under resten av hissresan. Kanske var den enkla anledningen att det var så vanligt med dry martini-impregnerade hjärnor i byggnaden att det var påkallat med en sådan service.
Rummet var härligt och bestod mest av stora fönster i alla riktningar. De huserade nästan högst upp i byggnaden och hade följaktligen en magnifik utsikt. De var som barn på årets första Lisebergsbesök och sprang runt i rummet, talande i munnen på varandra, när de skulle beskriva alla nya upptäckter. Han var mest fascinerad över att man från toalettstolen, genom badrummets stora fönster, kunde studera staden samtidigt som man uträttade sina behov.
- Undrar om man syns nerifrån Tivoli, frågade han.
- Ja jag tänker ha ljuset släckt, var Karins omedelbara reaktion. Tänk om man öppnar fönstret och sugs ut, fantiserade hon vidare längs ett nytt spår.
Hans åsikt var klar. Han reste sig från den nyss provsuttna toalettstolen och medan han snabbt rörde sig mot fönstret förklarade han förnumstigt för henne att fönstrena i rummet givetvis inte var öppningsbara. Han fick tag i handtaget på fönstret och vred till. Kroppen var på väg framåt och väntade bara på att bli stoppad av högerarmen som tog spjärn mot fönstret. Det var bara det att fönstret verkligen var öppningsbart och det for upp istället för att hindra kroppen. Överraskningen blev total och skräckfylld, när han fann sig själv med halva överkroppen utanför husväggen, stirrandes ner på gatan, som säkert befann sig minst femton våningar ner. Under en bråkdel av en sekund som kändes som en evighet, sökte han kroppens jämvikt och fann den till slut, men suget från asfalten nedan gjorde att det kändes som om han fick dra sig in. Han vann dragkampen och stängde rejält skakad fönstret. Karin uppfattade inte hur rädd han var, utan frågade bara i retsam ton om han trodde att han var en fågel. På darriga ben sökte han sig till sängen. Rumsbesiktningen var över för hans del. Än idag kunde han känna asfaltens sug i kroppen, långt därnere under honom.
Han hade känt sig som en etnolog under hela vistelsen. Att undersöka livet på ett lyxhotell i Köpenhamn var för honom minst lika exotiskt som att få ta del av livet hos en indianstam i Amazonas.
Den nu lite varmare höstdagen inspirerade honom till att inte ta den närmaste vägen till bilen. Han gick istället från Vesterbrogade upp mot sjöarna. Han kunde inte undvika att småle för sig själv och varför skulle han det, när han tänkte tillbaka på dagarna på SAS Royal. Hur han morgonen efter ankomsten hade vaknat tidigt av att blåsan tryckte på och med knappt öppna ögon och på darriga ben efter en sen natt, hade sökt sig mot toaletten. Ute i hallen hörde han plötsligt hur någon försökte ta sig in genom dörren. Innan han hann bestämma sig för om han skulle försöka gömma sig, stå kvar och bara skyla sin nakenhet, eller förbereda sig på fysiska handgripligheter, (var det en inbrottstjuv?), öppnades dörren. En ung man i uniform hämtade sig snabbt från den överraskande synen och hälsade honom med ett hurtigt ”god morgon” och sträckte sedan fram tidningen. Samtidigt som han med ena handen försökte dölja sina ädlaste delar fick han en tidning i den andra, innan dörren stängdes igen. Hans eget lite lama godmorgonsvar mötte bara en stängd dörr.
När han sedan kom tillbaka till sängen kröp han upp intill Karins varma rygg och hon vaknade bara tillräckligt för att fråga honom varför han var så kall. Han hade tryckt sig intill henne och bett henne värma honom.
En lösspringande strävhårig tax på trottoaren höll på att bli hans öde. Med knapp nöd undgick han att ramla över den. Husse stod längre upp på gatan och ropade på sin hund och som ett jehu for hunden vidare längs trottoaren. Lite vådligt att ha en lös hund här i all biltrafik reflekterade Tommy innan han återigen försjönk i sina tankar.
Han tänkte på den väldiga amerikanska kvinnan på SAS Royal, klädd i ett gult, blått och rött storsegel, som kryssade omkring serveringsbordet vid frukosten och som använde sina fingrar för att plocka åt sig maten, alltså inte bara sånt som var naturligt att ta med handen, som till exempel en brödskiva, utan allting. Den stekta baconen förvarades i något som såg ut som ett stort blankt brödskrin. Här stod kvinnan i sitt eldröda hår, utstyrd i väldiga solglasögon, och petade runt i baconen med ett stelt utspärrat pekfinger. När hon hittade något som såg intressant ut, lyfte hon fläsket mellan tummen och pekfingret och examinerade det på ett närmast vetenskapligt vis. Utföll undersökningen till hennes belåtenhet fick fläsket plats på hennes tallrik, annars åkte det tillbaka ner i skrinet. Nästan all annan aktivitet kring bordet avstannade. Vem kunde plocka åt sig, eller äta frukost, när ett sådant skådespel pågick i närheten. När den amerikanska kvinnan seglade ut från baconen och förberedde ett strandhugg vid prinskorvarna, var han tvungen att vända sig ut mot fönstret och låtsas beundra utsikten över staden, för att inte brista ut i ett gapskratt.
Hur kommer det sig att amerikaner nästan alltid syns undrade han. För visst är det så? När han tänkte på vilka turister man verkligen såg på stan, så var det obestridligen japaner och amerikaner. Japanerna för att de hade ett från europeer avvikande utseende, men kanske framförallt för att de var så talrika och att de alltid verkade uppträda i grupp. En turistbuss stannar och snabbt som sjutton väller en leende organism ut, som vid närmare betraktelse inte är en organism, utan en grupp människor som med en koordinerad effektivitet undersöker och sparar turistupplevelsen genom sina kameror. De är snabba, smidiga och effektiva. Ett dygn i Köpenhamn räcker för att de skall ha sett Skandinavien på sin europaresa. En amerikan däremot, tar lika mycket plats som japaner från tre turistbussar. Amerikaner äger världen; de vet det, vi vet det och kanske är det därför de har en närmast autistisk förmåga att aldrig bara smälta in i omgivningen.
Han stannade när han kom fram till den första av sjöarna. Dessa var en rest av Köpenhamns befästningsverk. Grannfolken hade en våldsam historia tillsammans konstaterade han. Det blåste kallt från vattnet och han knäppte rocken ända upp i halsen. Efter att ha betraktat fågellivet en kort stund, gick han tillbaka mot bilen.
Trafiken, folklivet, färgerna, de olika nationaliteterna, han befann sig mitt i denna exotiska heta gryta som var Vesterbrogade. Detta var nog det närmaste Calcutta han någonsin skulle komma. Folk åker till Indien, de fotvandrar i Himalaya eller i Burmas djungler, de åker transibiriska järnvägen, men jag åker bil på Vesterbrogade. Det skall inte vara för mycket äventyr, lagom med strapatser är bäst. Han skrattade högt och blev så uppspelt att han höll på att missa rödljuset i korsningen, men en hård inbromsning räddade honom från att bli lagöverträdare. Han kände hettan från den dödande blicken i nacken från bilen bakifrån, men försökte neutralisera den genom att lite nonchalant och demonstrativt se sig omkring i väntan på grönt.
Nerifrån vänster på trottoaren, från kvarteren kring Istedgade, kom en hund och inte vilken hund som helst utan en Doberman Pinscher promenerande. Hunden var ensam, men trots den stolta gången och det högburna huvudet, avslöjade det breda nitade läderhalsbandet att den var tuktad av människohand, eller i alla fall hade den någon gång varit det. Den blanka smidiga, men samtidigt muskulösa kroppen, fick honom att rysa bakom ratten. Var det någon hundras han hade respekt för så var det Doberman. Hunden tycktes inte ta notis om folklivet runt omkring, utan närmade sig med målmedvetna steg en liten elegant boutique, som låg på hörnet i det vita sandstenshuset ut mot korsningen. Affären var lite för elegant för att riktigt passa in här med sina två stora terrakottakrukor med cypresser som inramade ingången. Hunden valde den vänstra krukan, vände sig om och placerade baken i cypressen. Tommy såg med misstrogna ögon hur den böjde kroppen i en båge och la en kraftig kabel på jorden. När den var klar promenerade den lugnt tillbaka ner mot Istedgade. Detta är vardagslivets teater i Köpenhamn, inte skulle man kunna få se det här hemma, tänkte han.
Trafikljuset slog om till grönt och han accelererade hårt för att på något sätt försöka kompensera den hårda inbromsningen tidigare. Gatan ändrade nu karaktär från trång affärs- och stadsgata till en bredare och lugnare väg kantad av parklandskap, vilket bekräftades av namnbytet till Roskildevej. I uppförsbacken upp mot Fredriksbergs slott kände han hur kroppens adrenalin sjönk undan. Solen avslöjade de nakna träden vars tidigare gröna kläde nu brann i alla färger på de vida gräsmattorna som omgav vägen. Ett flödande impressionistiskt landskap hade under en period av några veckor erhållit tuschteckningens stränga pregnans i årstidens metamorfos.
Han passerade Zoo och kunde inte undgå att minnas hur det hade sett ut när han och Karin var nya besökare i staden. Med frenesi hade de betat av de vanliga turistfällorna, egentligen hade han redan då tyckt att zoologiska trädgårdar var ganska deprimerande platser, men att det skulle se ut som här hade han inte väntat sig. De vilda djuren i vars ögon och rörelser tristessen visades, i sina oftast små och kala betongbunkrar, hade gjort ett fruktansvärt deprimerande intryck och de hade båda varit glada att komma därifrån. De hade kunnat pricka av Zoo på listan och de skulle aldrig visa sig där igen. Tragiskt nog kunde inte invånarna där, det vill säga djuren, göra samma val. Som för att bekräfta minnet av stämningen från Zoo passerade han Solbjerg kyrkogård innan han svängde in på parkeringen utanför Domus Vista där han skulle handla.
Som vanligt kunde han inte motstå anblicken av Bang Olufsen-utställningen i radioaffärens fönster som låg i hans väg, innan han gick in i livsmedelsaffären. Detta var för honom en essens av dansk formgivning och han kunde stå länge och bara njuta, men nu tvingade han sig vidare.
Han botaniserade bland hyllorna bara för att han tyckte det var roligt, trots att det egentligen inte fanns någon anledning för honom att handla. Till slut kom han i alla fall ut med en back grön Tuborg, två flaskor Gammeldansk, fyra stora flaskor mineralvatten och lite godis. Det salta fläsket från morgonens frukost gjorde sitt och när han hade packat in det han hade handlat, tömde han en hel flaska vatten innan han startade bilen.
Han körde samma väg tillbaka som han hade kommit. Nu när han redan hade sett det mesta kunde han slappna av och få mer tid till att sitta i tankar. Han tänkte på vad han hade hört på radion tidigare i veckan. Hur Mogens Glistrup hade uttalat sig om muslimska invandrare. Norden var inte en idyll längre. Det hade det nog inte varit tidigare heller, men här hade kanske den mest civiliserade och demokratiska samhällsmodell historien kände skapats. Det är stora ord, erkände han, men det låg trots detta mycket i det. Det hade inte skett genom någon spektakulär revolution, som på en gång skulle omskapa samhället, utan snarare genom ett hårt, lite gnetigt politiskt arbete i folkrörelser, i partier, i riksdag och regering, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Han hade själv vuxit upp under denna samhällsomdaning. Sjuttiotalet var det decennium som hade format honom. Nya bostadsområden, nya skolor, nya bibliotek, allt hade varit en byggarbetsplats. Här byggdes det nya samhället, här skapades den nya människan. Allt var möjligt, ingenting kändes omöjligt ens för en liten grabb ur arbetarklassen. Det som inte fanns i familjen, hjälpte samhället till med. Barnen var framtiden i verklig mening och inte bara som sliten politisk fras och de fick kosta. Nu måste han nästan skratta åt sig själv.
- Har du gått och blivit sosse på gamla dar?
Det var väl så att först nu när raserandet av välfärdsamhället hade gått så långt, kunde man se tillbaka och förstå hur radikalt det samhälle var som hade byggts. Sedan hör det kanske till att allt får ett lite rosa skimmer i tanken, när bara spillrorna återstår av drömmen som arbetarklassen drömde. De högtravande orden fick honom nästan att rodna trots att han var ensam i bilen. Det är väl sådana som jag som man föraktfullt kallar folkhemsnostalgiker på de borgerliga ledarsidorna, tänkte han och den tanken värmde.
Det var i dessa spillror sådana som Mogens Glistrup kunde sticka upp sina trynen. Men han kom väl fram på ditt lovsjungna sjuttiotal argumenterade Tommy med sig själv. Ja va fan man kan inte förklara allt. Sprickorna hade väl börjat visa sig redan då, men när vi verkligen raserade välfärdssamhället, bröt dessa krafter fram med full styrka. Det var nog inte fel att säga ”vi”, när man talar om raseringen av det som hade byggts. Även arbetarklassen hade varit en aktör, främst genom sin passivitet. Orsakerna till denna kunde kanske sökas i att i samhällets självbild existerade inte klasser och klassmotsättningar. Jämlikheten hade gått så långt att alla i välfärdsstaten hade samma intressen, sades det. I och med detta fanns inget eller mycket litet försvar när angreppen kom. Den naturliga försvararen, arbetarklassen, sades ju inte längre existera och de som tillhörde arbetarklassen såg sig inte ens själva som arbetarklass. Alla var på jakt uppåt, efter ett bättre liv, vilket oftast i grunden egentligen bara var en jakt efter högre materiell standard. Klass och solidaritet var begrepp som, naturligt nog alltmer hamnade i bakgrunden, när alla var på väg mot medelklassen. Det individuella självförverkligandet blev viktigare än det gemensamma ansvaret för det samhälle som hade byggts upp. Aktier och bingolotto blev viktigare än mycket annat, i allas försök att bli rika. Vill man vara elak tänkte Tommy, kanske man kan säga att arbetarklassen spelade bingolotto medan borgarklassen slog sönder välfärdssamhället.
I det nya samhället som kom efter välfärdsamhället, där var och en måste klara sig själv, där arbetslösheten och osäkerheten blev grunden till den nya drivkraften, rädslan; i ett sådant klimat är den naturliga reaktionen ett förakt för allt som är svagt. Man sparkar neråt i en rädsla för att mista det man har uppnått. Det är i detta sammanhang man måste se Glistrups uttalande om att muslimer skall spärras in i läger och att muslimska flickor skall säljas som slavar till utlandet. Vi är alla rädda, fy fan vad vi är rädda, rädda för att bli arbetslösa, rädda för att bli sjuka, rädda för att bli gamla, rädda för att bli svaga, rädda.........
Men du då Tommy Ek, han tilltalades av en anklagande röst, du talar om arbetarklass, när du själv är eller i alla fall har varit delägare i ett företag, du kör BMW, har plånboken full av pengar och tankarna fulla av god mat och allmänt lyxliv. Är du inte ganska patetisk? Den frågan gick inte att undvika, hur gärna han än ville.
Nu var han bara glad att han närmade sig centrum igen och att trafiken krävde hans uppmärksamhet.
