Kap 1. Ankomst
Trots att det ännu bara var tidig kväll hade han letat en lång stund efter en ledig parkeringsplats, när han i backspegeln fick se en bil ge sig iväg. Med en viss desperation kastade han runt BMW:n och accelererade bort mot den nu lediga platsen. Efter att ha krypkört fram och tillbaka längs bilraderna, kändes det nu härligt att få höra den raka sexans diskreta muller igen, när bilen liksom satte sig på bakhjulen, innan den sträckte ut i en kraftig fartökning. Han höll på att missa inbromsningen och fick en framhjulslåsning, men lyckades få stopp på bilen i tid och lät den glida in på den lediga platsen. Han hoppades att ingen hade sett honom i hans terapilek.
När motorn var avslagen och det blev helt tyst, lutade han huvudet tillbaka mot nackstödet, slöt ögonen och tillät sig känna hur oerhört trött han var. Resan från Göteborg hade han gjort i ett tillstånd av koncentration. Hastigheten hade tvingat honom till detta. Han hade velat slippa tänka på annat än att hålla bilen på vägen. På färjan hade han inte ens stigit ur bilen, utan bara försökt att slappna av en stund genom att luta ryggstödet tillbaka.
Så fort han kom iland i Helsingör, hade han letat upp en affär och inhandlat en hela Gammeldansk och ett sexpack med Tuborg, som nu låg i en väska i baksätet. Vänsterbenet värkte, det kändes som om det sov. Han öppnade ögonen igen, sträckte sig mot baksätet och öppnade väskan, stökade runt ett tag innan han hittade Gammeldansken och blev sittande med en Tuborg och spritflaskan i knät. Det stora hotellet på Amager reste sig som en vägg framför honom. Det hade blivit höst och trots att klockan inte var mycket låg parkeringen i mörker. Han hade nu fått upp båda flaskorna och lät den ljumma spriten fylla munnen innan den gled nerför strupen. En lätt kväljning kom över honom, men den sköljde han ner med en klunk Tuborg. Kanske började spänningen han kände lätta lite. En liten Gammeldansk till och sedan skulle han bara tömma ölen och vara redo för att gå vidare. Då knackade det på sidorutan där han satt.
Överraskningen gjorde att han spillde det sista av ölen på rocken. När han efteråt tänkte tillbaka på händelsen och försökte analysera varför han så fullständigt spårade ur, fann han grunden till detta i att han i ögonblicket kände sig så ertappad. Här stod en man utanför bilen, som hade kunnat iaktta hur han hade suttit ensam mitt på blanka eftermiddagen och druckit, precis som om han vore en utslagen alkoholist. Nåja utslagen och utslagen, i den meningen var ju situationen lite absurd, han Tommy Ek, en medelålders systemutvecklare, satt ju dock i en BMW i halvmiljonersklassen, men i detta ögonblick kände han sig ändå smutsig. Inte för att han ansåg att alkoholister på något sätt var ”smutsiga” eller värda att se ner på; han var uppvuxen i en tid och i ett samhälle, där alla enligt den officiella synen skulle vara lika mycket värda och där orsaken till att enskilda människor spårade ur, främst söktes i orsaker utanför individerna. Själv hade han också anammat denna syn, även om han med åren hade insett att det fanns lika många anledningar till att det gick snett som det fanns människor. Men ertappad kände han sig. Det gick inte att förneka.
Elhissen öppnade sidorutan och mannen utanför började tala tyska. Det ena gav det andra; tysken hade missuppfattat situationen och trodde att Tommy skulle åka därifrån och hade väl tyckt att det tog onödigt lång tid. Tillslut hade han stigit ur sin bil och knackat på Tommys sidoruta för att få bekräftat att platsen snart skulle bli ledig. Det låg inget ont i detta, men Tommy med sin knaggliga skoltyska missuppfattade helt situationen. Han trodde tysken var oförskämd och helt burdust ville stjäla hans parkeringsplats och han som normalt var lite distanserad och kylig mot människor han inte kände, tände direkt. På någon sekund hade han slitit upp bildörren och var ute ur bilen. Tysken hade fått bildörren i magen och satt nu omtumlad på asfalten. Tommy skrek, eller i alla fall talade mycket högt, omväxlande på engelska, dålig skoltyska och med enstaka svenska ord instuckna här och där när ordförrådet tröt, samtidigt som han trampade runt för att få vänsterbenet att vakna ur sin slummer. För varje steg han tog haltade han, eller till och med knäade lite på vänster ben. I denna situation gick hans associationsbanor till den av engelsmännen skapade progandafilmen, där Hitler efter att ha fått beskedet att Frankrike kapitulerat 1940, dansade något som kunde liknas vid en löjlig, men samtidigt skrämmande krigsdans. Tommy fick upp vänsterhandens pek och långfinger under näsan, där fingrarna bildade en stiliserad mustasch, samtidigt som han höjde högerhanden i en hitlerhälsning. Han dansade nu omkring eller kanske snarare trampade omkring framför den helt mållöse på asfalten sittande tysken. Tommys ordflöde hade nu mist sin mening och övergick till något slags ramsa på ”tyska”:
- Lebensraum, Deutschland uber alles, ein volk ein fuhrer, Mercedes Benz.
Snart insåg dock Tommy det orimliga i situationen och utan att våga titta på tysken böjde han sig in i BMW:n, fick tag i väskan i baksätet och Gammeldansken som nu stod i framsätet på passagerarsidan och kravlade sig ut ur bilen igen. Fortfarande utan att ens titta på tysken låste han bilen och gick iväg. När han sedan lyfte blicken fick han se en decenniegammal Passat stående i hans gångriktning. Bilens motor var igång, men det satt ingen på förarplatsen. Utanför på passagerarsidan stod en kvinna i femtioårsåldern. Han såg inte förrän han kom närmare att kvinnan grät. Med ens slog insikten honom, att det inte handlade om någon rik, fet mercedestysk som Tommy i självförsvar hade givit sig på, utan att hela den fruktansvärda situationen byggde på att Tommy helt hade tänt snett. Han ställde genast ner sin väska på asfalten och gick de få stegen tillbaka. Den tyske mannen satt fortfarande som förlamad på asfalten. Tommy försökte tafatt be om ursäkt, men insåg snabbt att den språkliga kommunikationen dem emellan totalt hade kollapsat. Varje ord som kom över Tommys läppar ökade bara skräcken som lyste i tyskens ansikte och för att så snabbt som möjligt komma ur situationen tog han tag i tysken och fick honom i alla fall på fötter. Han insåg att han skulle göra minst skada om han istället för att försöka reda upp situationen ytterligare, bara avlägsnade sig. Han gick tillbaka och hämtade upp sin väska och fortsatte att envist stirra i marken när han gick förbi den tyska kvinnan. Hans skam var på gränsen till outhärdlig.
I den lilla backen upp till hotellet kände han att vänsterbenet var bättre. Det var fortfarande tyngre än det högra, men han haltade i alla fall inte längre. Motlutet tillsammans med väskan som nu var ganska tung, gjorde att han fick bita ihop för att motstå impulsen att för några sekunder stanna upp och hämta andan. Han var fortfarande upphetsad och han kände att hjärtat slog våldsamt i bröstet. Svetten kylde längs ryggraden och dropparna som rann från hårfästet ner över ansiktet och som han fångade upp med tungspetsen förde med sig en frisk sälta.
Det senaste halvåret hade slitit oerhört hårt på hans fysik. Han hade visserligen under tio års tid dragits med en ganska rejäl övervikt, men den hade varit av det frodigt friska slaget och fördelad på hans hundranittio cetimeters långa och i grunden kraftiga kropp, hade övervikten gett honom en brottarlik fysionomi. Alkohol, läkemedel, skräpmat, dålig sömn och brist på motion hade förvandlat honom. Hans uppenbarelse karaktäriserades nu av en slags gulblek plufsighet och tillsammans med den slitna, slarvigt ihopkommna klädseln gav han ett ganska beklämmande intryck.
Han väcktes ur sin försjunkenhet av ett kraftigt signalhorn. När han tittade upp fick han se en taxibil som var på väg rakt mot honom. Med viss möda lämnade han snabbt körbanan och tog sig upp på trottoaren.
- Skärp till dig för fan, du är ju i Köpenhamn nu, sa han till sig själv i ett försök att liva upp sig.
I entren till hotellet rådde en febril aktivitet. Folk kom och gick i en ständig ström. Utanför stod en rad med taxibilar. Bilar stannade, tog upp eller släppte av folk och åkte vidare. Tommy tog ett djupt andetag, slöt sig i sin kropps pansar och tog sikte på det som var viktigast just nu; han måste komma upp till sitt rum, få låsa om sig och vila ut. I morgon trodde han att han skulle vara redo att möta livet igen, men just nu sökte han bara en skyddande grotta.
Trots sin målmedvetenhet ville han inte skärma av sig helt. På detta hotell hade han upplevt några av sitt livs lyckligaste stunder. Hur än livet skiftade, hade han alltid återkommit hit. Att tillbringa någon vecka per år här, hade blivit en tradition som han inte ville bryta. I ögonvrån noterade han att skyltningen i entren var sig lik, exklusiva smycken och klockor, företrädelsevis i Dansk design låg i sina upplysta montrar längs väggarna. Den röda mattan låg som vanligt på golvet. När det andra paret av automatiska dörrar öppnade sig, steg han in i den stora hallen. För en sekund stannade han upp och liksom en radaranläggning svepte han av situationen där. Till höger låg entren till casinot. Rakt fram fanns baren med det lilla dansgolvet under den stora trappan som gick upp till andra våningen. Snett till vänster fanns diskarna med personal. Längs väggarna runt om, låg små affärer som sålde smycken, klockor, souvenirer och kioskvaror. Hallen var stor och luftig och trots att det bara var tidig kväll var det full aktivitet överallt. De flesta sittplatser i baren var upptagna och ljudet av musik låg som en bakgrund i hela hallen.
Det är fredag idag, tänkte han osäkert. Jo visst är det fredag och med ens ökade hans obehag. Han tyckte numera inte om fredagkvällar och lördagkvällar. Det låg för mycket förväntningar, för mycket jagande, för mycket glädje, för mycket sorg i dessa kvällar. Uppklädda, glada, förväntansfulla, unga, oförstörda, vackra människor skulle befolka dessa kvällar. Själv ville han inte skämma allt med sin närvaro.
Han tog ut kursen mot diskarna till vänster för att checka in. Redan när han började gå spanade han efter rätt modell. Han ville prova hur nära döden han var genom att se om han fortfarande kunde beröras. Längst bort såg han henne. Hon var inte perfekt, inte tillräckligt kylig, hade inte samma utstrålning som kolsyresnö, men hon dög för testet. Han försökte dra sig till minnes en av Eldkvarns texter. Det var någonting om att hon var lång, blond och kylig, som en glass.
Hon var aningen kort och lite för tanig, men vacker ändå, tänkte han medan han ställde ner väskan framför henne. Han tittade upp och försökte möta blicken, men innan hennes blick vek undan, såg han ett stråk av medlidande i hennes ansikte. Det var bara en aning, en antydan och bråkdelen av en sekund senare tog hennes professionalism åter över. Tommy kände ett lätt illamående. Fy fan vad pinsamt, tänkte han. Han ville inte känna illamående, förr om åren, det kändes som i ett annat liv, hade han fått en smak av vanilj i munnen i samma situation.
- Välkommen
- Tommy Ek. Jag har bokat dubbelrum för en vecka. Jag ringde igår kväll.
- Ja, svarade hon kort och började söka i datorn.
Han stod så till att han kunde studera skärmen. Det kändes skönt när han såg att de hade samma teckenbaserade system som de hade haft första gången han var här. Han undrade hur det skulle kännas att sluta hennes nakna kropp i sin famn. Han försökte, det kändes främmande. Kvinnokroppen var nu ett avlägset landskap, som han hade förlorat kartan till, men så hade det inte alltid varit. Hon skylde sin nakenhet och kastade ”jävla snuskgubbe” i ansiktet på honom. Hur kunde han vara en gubbe, han som skulle fylla trettionio nästa år?
- Betalar ni med kort eller kontant, frågade hon.
Hon tvingades upprepa frågan innan Tommy kom till sans igen.
- Ursäkta, sa han.
- Mår ni bra?
Hon tittade oroligt på honom.
- Jag betalar kontant, nu direkt. Jag är bara lite trött, fortsatte han med en grimas, som skulle vara ett leende.
Han grävde i sin plånbok och tömde den på danska pengar, förutom några hundralappar. Hon gav honom kortet, som fungerade som nyckel. Han hörde inte vilket rumsnummer hon sa, men lyckades han bara få ner sin plånbok i rocken tillsammans med kortet, skulle det ordna sig. När han böjde sig ner för att ta väskan hörde han henne igen.
- Ni måste fylla i blanketten också.
Det låg en penna på disken, som han använde och till slut var han äntligen klar och kom iväg. Han var nog nästan död, konstaterade han på väg till hissarna. Hon talade ingen riktig danska utan körde med den mer anpassade skandinaviskan, tänkte han besviket. Han hade behövt lite riktig danska nu.
Utanför hissarna bekräftade han snabbt innan han steg in i en tom hiss, att den orientaliska restaurangen låg kvar en våning ner. Den italienska med ingång rakt utanför hissarna fanns också på sin plats och till höger såg han den i hörnet diskret inklämda japanska. Allt var som vanligt här, även om hans eget liv just nu var i totalt kaos.
Att döma av rumsnumret måste hans rum ligga på våning femton. När hissen susade uppåt kände han att det ilade i magen. Det var längesedan han åt. På våning femton hittade han sitt rum, låste upp och steg in. Han ställde ner väskan på bänken alldeles till höger om dörren, tände ljuset och tog av sig rocken, som han slängde bredvid väskan. Det första han sedan gjorde var att gå fram till det stora fönstret och dra undan gardinerna. Med stor tillfredsställelse tittade han ut över den upplysta staden. Han hade fått ett rum med utsikt över centrum och för ögonblicket kändes det som om han befann sig i säkerhet.
