Kap 18. Förvirring
Han stängde dörren till krogen och drog i samma stund ett djupt andetag i ett försök att rensa lungorna från cigarettrök. Ren luft var en bristvara i Köpenhamns lokaler. Vinden som låg i bakhåll kastade sig omedelbart över honom och innan han hann skydda sig hade den runnit innanför rockkragen och ner längs ryggen. Han rös och knäppte igen rocken ända upp i halsen, samtidigt som han drog upp axlarna i en stel pose.
En mössa var vad han behövde, kanske en sådan som han hade sett i en antikaffär tidigare idag. Den skulle i alla fall väcka uppmärksamhet. En av högvaktens mössor i björnskinn hade varit till salu i skyltfönstret. Hette det förresten mössa, eller var det en hatt det var frågan om? Han enades snabbt med sig själv om att mössa var den adekvata termen i detta fall. Tanken på att komma gående med en sådan skapelse på huvudet roade honom. Hur tog man sig in i en taxi, utan att stuka den? Man var nog tvungen att åla sig in och sedan åka liggande i framsätet. Kanske krävdes det en färdtjänstbuss istället, de var ju högre i tak. Han skrev snabbt en ansökan om färdtjänst, med motiveringen att han en morgon hade vaknat med en hårig utväxt på huvudet, som luktade brunstig björn, vilket i fortsättningen skulle omöjliggöra hans arbetsresor i personbil.
Och framför allt, vilken känsla det måste vara att få lämna in en två våningar hög ”björnfetta” i restauranggarderoben, eller skulle han som gamla tanter ha på sig mössan inomhus? Han kunde se sig själv vid bordet med mössan på och hur han försöker få ögonkontakt med kyparen för att få in menyn. Det var nog i alla fall bättre att ha den i garderoben. Mellan huvudrätten och efterrätten kunde han ju gå ut och kamma till den. Räckte stålkam eller krävdes det borste?
Han genade över Kongens Nytorv och kände sig som pucken i en hockeymatch bland bilarna, men kom levande över. Redan i början av Ströget mötte honom en strategiskt placerad vinhandel, som i kort kjol och rödmålade läppar stod och blinkade åt de män som törstiga kom från flygbåtarna. Han hade inte kraft att motstå ett sådant erbjudande, utan gick in och handlade två helor av den gamla vanliga gammeldansken och en plastpåse att bära dem i.
Som omväxling undvek han Ströget och sökte sig istället till sidogatorna vid Nikolajkyrkan på sin väg mot.... Ja vart var han på väg egentligen? Tidig måndag kväll, redan mörkt, förbannat kallt och ingen som väntade på honom. Mätt och berusad med ytterligare bensin i plastpåsen drogs han sakta och på omvägar mot den enda fasta punkten i tillvaron just nu, hotellrummet.
Rummet var betalt till torsdag. Den fristen gav han sig, sedan visste han inte vad han skulle ta sig för. Efter ett tag kom han på sig själv med att leta i de mäns ansikten som han mötte, efter likheter med det fotografi han nu bar i plånboken. Pelle, före detta byggnadssnickare, några år yngre än han själv, försvunnen sedan ett halvår, troligen i Köpenhamn; vad hade han med den saken att göra? Det gick inte att lura sig själv, mannens och hans sons öde berörde honom, oavsett vad han tyckte om det. Trots att han försökte rensa minnet, var det hela tiden någon grund till vidare association som blev kvar. Han tänkte på systerns man, Olle, också före detta byggnadsarbetare. Arbetslös i den stora nittiotalskraschen, men numera aktiesparare, riskkapitalist av det mycket lilla slaget, även om han kunde försörja familjen på det, med det svenska företagsklimatet som främsta huvudbry. Det fanns flaskor i glasskåp, men inga böcker i bokhyllan i villan. Dock hävdade han att han ändå fortfarande var sosse, så vad hade egentligen hänt med de gamla idealen, annat än att de hade vridits till ytterligare ett varv, för att anpassas till den nya tidens krav.
Han hade kommit in på en mörk gata som endast lystes upp av en stor hängande lykta, som såg ut som om den hade hängt där sedan artonhundratalet, visserligen var den elektrifierad, men gatan vilade ändå i ett sällsamt halvmörker. Det var hus på båda sidor, med portar som satt högt upp på fasaden, vilket fick till följd att framför varje dörr fanns det trappor med tre riktigt höga trappsteg, utan räcke. Han tänkte på att det inte skulle vara lätt att vara gammal här och släpa matkassar uppför dessa trappor.
I samma stund öppnades en av dörrarna och tre snaggade unga män med gröna midjelånga jackor och kraftiga kängor, steg ut på gatan. Två av dem bar på ölflaskor, som de halsade ur, medan den tredje talade högljutt i en mobiltelefon. Spontant vred han på huvudet för att se om han var ensam på gatan, vilket han noterade att han var. Inga andra fotgängare eller ens någon bil kom körande. För ett ögonblick kom han på sig själv med att fundera på om han skulle vända och gå tillbaka samma väg som han hade kommit, allt för att undvika de tre unga männen som stod en bit framför honom. De hade ställt sig nedanför dörren på trottoaren och talade och skrattade nu högljutt, samtidigt som de då och då lekfullt knuffade på varandra. Han tog ett hårdare tag i plastkassen med flaskorna och såg för sitt inre sig själv svinga kassen med flaskorna som ett dödligt vapen mot de anfallande unga männen. Han steg ut i gatan för att komma förbi gruppen som knappast tycktes ha noterat honom och gick förbi utan att väcka den minsta uppmärksamhet. Vilken tur att han inte hade köpt mössan!
Hela tiden lyssnade han emellertid uppmärksamt bakom sig för att höra om någon kom upp bakom hans rygg och han var tvungen att stålsätta sig för att inte vända sig om. Ryggen kändes naken, oskyddad och sårbar.
Men ingenting hände och när han rundade hörnet och borde ha känt en lättnad, skämdes han bara inför sig själv. Hade han verkligen blivit så gammal, rädd som en gammal tant, som läste om de farliga ungdomarna i tidningen och sedan inte vågade gå ut.
Allt sedan vändningen i hans liv hade det varit som att börja leva på nytt. Det skal av normalitet, konventioner och roller, som hade byggt upp hans liv, hade brutalt krossats och varje ny dag innebar nu att den nya relation han hade fått till livet måste utforskas, ofta med smärtsamma insikter som följd. Hur ofta saknade inte hans oskyddade tunna hud normalitetens pansarskjorta, men han hade gjort sitt val och det fanns ingen väg tillbaka; han kunde i alla fall inte se någon.
Han skakade av sig dessa tankar genom att bestämma sig för att ta en taxi till hotellet. Idag hade han redan gått tillräckligt långt. Klockan var bara sju och han visste att det skulle bli en lång kväll och natt ensam på hotellrummet, men tyngden från plastkassen i högerhanden gav en viss trygghet och han var så trött.
