Kap 3. Varsel
Ännu är inte medvetande och kropp, men en vag smärta tar sakta form, svävar runt i något som inte är rum. En smärta söker sin existens, sitt medvetande. Han är. Samtidigt som smärtan blir mer och mer reell i hans medvetande tar rummet form. Han är smärta.
Ett barn gråter, kvider och gnäller tyst. Han är törst, tunga, tänder och mun. Tyngd. Han är armar och bål. Ljus. Han är ögon.
När han till slut vågar slå upp sina ögon fylls han av det kalla klara ljuset. Lysrör i det vita taket kastar vitt ljus mot de vita väggarna. När han försöker lyfta huvudet från kudden för att se var han är, drabbas han av ett våldsamt illamående. Det känns som om han är sjösjuk. Han är ensam i salen. Han sänker huvudet mot kudden. Händerna ligger på det gula täcket. Den högra armen är fjättrad av slangar som är fästa vid en maskin. Han gråter. Han är rädd. När han försöker lyfta den högra handen går ett larm. En röd lampa på maskinen börjar blinka.
Salsdörren öppnas och en sköterska i vitt kommer ljudlöst fram. Han försöker säga något utan att lyckas. Det kommer bara meningslösa ljud ur hans mun. När hon mjukt lägger sin hand på hans högra hand, sluter han ögonen och tystnar. För ett ögonblick viker rädslan. Han sjunker sakta ner mot vilan i mörkret, men innan han når dit känner han hur handen på hans hand lyfter och försvinner. Salsdörren stängs och han är ensam igen.
