Kap 14. Nedstigning
Det gick inte att somna, trots att han hade förberett sig så noggrant. När han lade sig, kände han sig något så när avslappnad och han hade en hel grupp goda tankar förberedda. Med goda, menades tankar som inte upprörde, utan som kunde användas för att sakta försänka honom i ett tillstånd, varifrån han kunde somna in.
Han ledde in dem en efter en, vände och vred på dem, smakade av dem, men bara tills smaken började falna. Det var farligt att suga för länge på var och en, för i kärnan fanns alltid en giftig smak dold, som av bittermandel.
Han betade av dem, till en början vid gott mod, men allteftersom tiden gick, smög en osäkerhet sig på honom. Mellan två goda, nästlade sig allt oftare en dålig in, som lämnade ett stänk av rädsla kvar och bara det faktum att han långt därborta kunde skönja ett slut på de förberedda och ofarliga tankarna, gjorde honom till slut nästan skräckslagen.
Han hade inte givit upp utan kamp, men till slut hade han varit tvungen att stiga upp. Han hade ställt sig att titta ut i natten, ut över den nattmörka staden, men han hade vetat att det var lönlöst. Det var bara att förlänga plågan.
Nu satt han där i fåtöljen, som var framdragen till fönstret, med fötterna på det låga soffbordet. Han satt ihopsjunken med slutna ögon och huvudet slappt bakåtlutat mot fåtöljens ryggstöd. På bordet, till höger om hans ben, stod den tomma fickpluntan med påskruvad kapsyl. Mängden sprit hade inte varit tillräcklig för att försänka honom i djup drömlös sömn, utan han hade fastnat halvvägs i ett farligt ingenmansland och bakom ögonlocken vandrade de seende ögonen oroligt.
