dixistadelmann.se

Han kände den kritiskt granskande blicken, först svepa över dem båda, innan den stannade till ett extra ögonblick på Jonas. Den var visserligen bara aningen för lång, men den skapade ändå en stark obehagskänsla hos honom.

     Hotellets restaurang var en skapelse i fluffig nyrokoko, stor och luftig med mycket gott om rum mellan borden och denna kväll var det glest besatt med gäster, vilket gjorde att rummet nästan gav ett ödsligt intryck. Fönstrens råglas ut mot gatan, gav varken möjlighet till inblick utifrån för förbipasserande, eller utblick mot gatan för restaurangens gäster. Här satt de bara några få steg in från den kring centralstationen slamrande verkligheten, i en ombonad omgivning som präglades av diskreta blickar, lågmäld konversation och någon tunnhårig försiktig nick, vars betydelse bara stod att läsa för de invigda.

     Han satt vänd från rummet i en generös sittmöbel med armstöd, vars stoppning i sits och rygg fick hans marterade kropp att sväva inbäddad i moln. Bristen på utsikt kompenserades av att han hade kontroll på Jonas, som satt i en soffa med ryggen mot väggen. Trots att Jonas satt där till synes avslappnad och tyst, spred han en oroskänsla omkring sig, en otålighet som Tommy kände påverkade honom, ja till och med retade honom, men som han bestämde sig för att ignorera. Han skulle minsann äta middag nu i lugn och ro och denna stund skulle Jonas inte få förstöra. Han hade minsann haft sin stund på countreystället, tänkte Tommy grinigt. Förövrigt var han var så hungrig att det nästan flimrade för ögonen.

     Borsjtj med smetana för honom själv och räkcocktail till Jonas serverades och därtill mineralvatten att dricka. Vattnet framkallade visst missnöje hos Jonas, men han var också hungrig och tystnade snart. Tommy kände, vilket han antog att också Jonas gjorde, med tanke på vilken förvånande foglighet han reagerade med, att han hade ett mentalt övertag på Jonas efter det som hade hänt tidigare på kvällen.

     Medan han åt den röda soppan slog frågan honom, vad var det som utspelades dem emellan. Här bröt tankar om ”mentalt övertag” fram hos honom, som om han och Jonas var inblandade i något slag av tvekamp. Jonas råkade bara vara hans frus bror, mer komplicerat än så var det inte. Det var bara omständigheternas spel, som tvingade dem att en tid umgås närmare med varandra än vad de hade gjort tidigare. Några tankegångar som kunde leda längre än så, tillät han sig inte, utan han bestämde sig snabbt för att han just nu kanske var lite mentalt överspänd, vilket inte var så konstigt, med tanke på att han bara för ett dygn sedan bokstavligt talat hade slagits för sitt liv. Han måste bara slappna av.

     De åt under tystnad. Soppan var god och stillade den absolut värsta hungern. Medan de väntade på huvudrätterna försökte Tommy hitta ofarliga samtalsämnen, alltför mycket dem emellan kände han vilade på instabil grund. De rörde sig på vad som skulle kunna liknas vid ett minfält, där orden var steg och där nästa steg kunde leda till att foten sattes ner på en trampmina. Hur många gånger, under den senaste tiden, hade inte livet kastat ut honom på detta fält, tänkte Tommy, samtidigt som han försökte undvika att ömka sig själv.

     Det dukades ut och huvudrätterna kom in tillsammans med en flaska rödvin (franskt), som hade valts på rekommendation och som om den smakade som den kostade måste vara gudomlig att dricka. Under avsmakningen tyckte han visserligen bara att det var strävt i munnen, men hur mycket om vin kunde han?

     Han serverades kalvlever provencale med tomat och lök sauterad i olja, smaksatt med vitlök och det bästa av allt, råstekt potatis kryddad med timjan. På Jonas tallrik låg grillad tournedos med grönsaker, bakad potatis och bearnaisesås. Levern var perfekt, nästan smältande, utan att ha kvar något av den råa känsla som han tyckte så illa om.

     De smakade allvarliga av vinet, men brast snart ut i skratt tillsammans, ett skratt som hade sin orsak i de mycket speciella nyupptäckta munrörelser som de båda tyckte stunden krävde, för att detta enligt utsago utsökta vins smak skulle komma till sin fulla rätt, men inte att förglömma, även deras senare försök att med pretentiösa beskrivningar ge det vin rättvisa, som visst smakade gott, men som de inte ansåg sig kunna närma på annat sätt än med ironi, bidrog lika mycket till att den lika plötsliga som oväntade munterheten uppstod. Hur enkelt var det inte att dricka öl! Visserligen blev man pissnödig av öl, men den pissnödiga attityden slapp man i alla fall, tänkte Tommy.

     Isen var nu bruten igen, tack vare vinet och de kunde återigen umgås på en mer avslappnad nivå, även om minorna låg kvar och väntade i jorden på oförsiktiga fötter.

     Efter maten kände han hur innehållet i blåsan tryckte på och han blev tvungen att resa sig för att gå på toaletten. Toaletten låg en trappa ner. Trappan var smal och brant och först gick han enligt det normala mönstret, höger ben före vänster ben och höger igen och så vidare, men efter att ha sett sig om och konstaterat att han var ensam, bytte han till en försiktigare taktik, höger hand på ledstången och sedan höger ben som följs upp av vänster, sedan höger igen och återigen vänster, på samma sätt som små barn och försiktiga gamla besegrar en trappa. Han hoppades att anledningen var att han var så full.

     När han kom tillbaka hade Jonas beställt kaffe och konjak. Han hade gärna velat ha efterrätt också, eftersom han ansåg att det inte var någon riktig middag om den inte hade en söt avslutning, men eftersom kaffet redan var beställt av Jonas, bet han i det sura äpplet och svalde förtreten utan att knota utåt. Kaffet och konjaken serverades och det som de båda behövde mest, med tanke på deras alkoholkonsumtion, var nog utan tvekan kaffet.

- Är det så här du har dragit dig fram under tiden i Köpenhamn, frågade Jonas plötsligt i pausen mellan två kaffeklunkar.

- Vad menar du, svarade han oförstående.

- Ja som en löjlig gåsleverradikal, flykting från tidens ondska, tröstande sig på den ena guldkrogen efter den andra, för om allt annat är åt helvete så är i alla fall maten god och alkoholen lindrande.

Jonas flinade till synes nöjd med sig själv.

Han är full, var Tommys första tanke, eller kanske mindre full än vad jag har trott. Det senare var definitivt ett värre scenario. För att hindra att Jonas kom med en eventuell fortsättning bröt han in.

- Ge fan i att kalla mig gåsleverradikal.

Men det var ingen riktig hetta i hans ord, snarare en road nyfikenhet, som lyste igenom och som överraskade även honom själv.

- Jag är snarare som en trädgårdssnigel som släpar mig runt på gatorna, efterlämnande en sträng av glidslem och vart jag än går i den här stan finns redan en slemrand där. Jag har varit överallt. En trädgårdssnigel i kökslandet finns det ingen som orkar bry sig om, men om man ändå hade varit en mördarsnigel på spenaten, då kanske någon hade haft engagemang nog att avsluta ett snigelliv.

Tommy tystnade ett ögonblick innan han fortsatte:

- Se upp så att du inte halkar på gatorna här.

- Vadå halkar?

- På snigelslem, svarade han med ett torrt ögonblickskort leende.

Om det var menat som en lustighet, tycktes den ha gått Jonas helt förbi att döma av hans förbittrade ansiktsuttryck, när han sa:

- Hur fan kunde min syster hamna i klorna på en sån patetisk figur som du.

Frågan klingade ut till synes ohörd, men hörd var den och likafullt fick den sjunka undan obesvarad. Något i min person och i det liv jag för är tydligen oerhört provocerande för Jonas, tänkte Tommy med en kylighet som han hoppades inte var alltför tillkämpad, men som så ofta grep självbevarelsedriften in och gjorde att han för stunden inte ville fördjupa sig vidare i saken, istället tänkte han med ett inre svart leende, att svaret kanske är att hon har överseende med sniglar.

     Även om han gärna hade suttit kvar en stund till, förstörde den otålighet och aggressivitet som han märkte hos Jonas nöjet för honom och han begärde in notan.

     Först trodde han att den var felräknad. Den måste vara felräknad, 3900 danska kronor! Han sträckte sig över bordet efter menyn, som låg bredvid Jonas.

- Det är konjaken som kostar, sa Jonas som i förbigående.

Tommy sa ingenting, men letade upp rubriken ”spiritus” och där under ”cognac - eau de vie” i menyn och hans ögon föll nästan omgående på raden med Remy Martin, Louis XIII, 3cl, 1200,00, alltså tre centiliter cognac för tolvhundra kronor! Han och Jonas hade druckit var sin cognac för tillsammans tvåtusenfyrahundrakronor och nu kunde han inte ens minnas hur den hade smakat. Han gav Jonas en lång blick, men sa ingenting. Inuti kokade det i honom, men nöjet att se honom tappa fattningen ville han inte ge Jonas, utan istället lade han till rejält med dricks och betalade utan att röra en min.

     Jonas reste sig upp, men han satt kvar ett ögonblick, som för att suga ut den sista möjligheten till vila. Jonas tittade frågande på honom, men innan han reste sig upp sa han bara helt kort i den neutralaste ton han kunde uppbåda:

- Tacka inte, bjud igen när du kan.

Jonas tycktes inte ha hört vad han sagt, utan han var redan på väg ut. Tommy fick ta rejäl fart för att hinna ikapp hans rygg som försvann mot garderoben.

     Utanför var det kallt. En taxi stannade på gatan bredvid dem efter bara några få steg. Tommy såg frågande på Jonas, som skakade på huvudet:

- Klockan är ju bara barnet, nu får du visa mig ett ställe med lite drag.

Tommy vinkade avvärjande mot taxichauffören, som körde vidare. Han lyfte sedan på handleden och såg att klockan var halv tolv, körde ner händerna i rockfickorna och tog sats.