dixistadelmann.se

De måste ha sett slagna ut där de gick på trottoaren längs muren, som två trötta riddare av den sorgliga skepnaden. Ingen av dem sa något. Tommy gick där och liksom drog de sura trilskande benen efter sig. Om han stannade skulle det omedelbart skjuta rottrådar ur hälarna, som utan problem skulle tränga genom skornas sulor och omedelbart börja penetrera trottoarens asfalt. Sedan skulle han stå där för evigt förvandlad till naken svart hängbok, stilla vajande i höstvinden; alltså fortsatte han att gå.

     De kom till en öppen plats där de återigen fångade Norrebrogade, rundade muren som skar vasst ut i mörkret och svängde ner mot sjöarna. Hela tiden spanade Tommy förgäves efter en Taxi.

- Jävla mur till att vara lång, sa Jonas plötsligt och grinigt.

En ensam bil passerade dem och Tommy kunde för ett ögonblick nästan känna den mjuka kupevärmen smeka vänsterkinden. Det stack i bröstet när han tänkte på den svarta asfalten, nattradion, den bleka instrumentbelysningen, motorns sång och någonstans därframme, det hägrande målet. Fy fan vad han frös! Natten rann som kallt vatten längs kroppen på honom, hur knäppt den översta rockknappen än var. De röda bakljusen bleknade sakta bort framför honom.

- Det är en kyrkogård, fick han ur sig till slut.

- Vadå?

- Bakom muren ligger en kyrkogård, upprepade Tommy överdrivet sakta och tydligt, som om det hade varit någon mindre vetande han hade talat med.

     Just nu var Jonas som ett skavsår på hälsenan. Varför i helvete hade han drabbats av honom? Han förbannade sitt öde. Återigen kände han stelheten i nacken och skräcken från det slutna bagageutrymmet trängde fram på nytt och för ett ögonblick ropade det efter hämnd i honom. Den fräcke lille jäveln! Men han motade bort tankarna och fortsatte i ett helt normalt tonläge:

- Assistenskyrkogården är Köpenhamns största kyrkogård. Här ligger HC Andersen, Kierkegård och Nexö begravda.

- Jaha och......

Han väntade en lång stund på en fortsättning som inte kom. Jonas blanka likgiltiga röst retade honom.

- Örsted också, fyllde han sedan i.

     Han mindes den varma sommareftermiddagen han och Karin hade tillbringat med att vandra omkring därinne bland gravarna, i en bedövande, nästan trolsk grönska, med de stora tunga träden, vars rötter hämtade näring ur den feta myllan, som tak. En makaber bild tog form i honom, av trädrötter som bryter sönder den förmultnade kistväggen i sin jakt efter näring, av kött med konsistens som smör. Han skakade av sig obehaget. De hade inte hittat Nexös grav, men Kierkegård, denne kuf, av sin samtid ofta hånad och förbisedd hade fått en imposant sista boning, som de nästan hade sprungit på direkt. Det hade varit en sällsam upplevelse att få beträda marken som nu var den store filosofens täcke och bli bländad av solkatter från hans pråliga sängstolpars guld.

- Det är en vacker plats, lät han undslippa sig mer eller mindre av misstag.

Jonas högg direkt.

- En vacker semesterdag vallar du runt min syster bland de döda.

Han förstod att Karin hade berättat.

     Det var som om Jonas läste ur en anklagelseakt.

- Så mycket känner jag henne att jag vet att hon hellre hade legat på en badstrand eller shoppat...

Han tystnade, eftersom han höll på att gå på en cykel som stod parkerad på trekvart i mörkret, men efter att ha klarat hindret fortsatte han:

- Att du känner dig hemma på kyrkogårdar kan jag förstå. Det är väl den enda plats där du framstår som levande, men ge fan i att dra med dig Karin i dina idiotier. Hon vill leva ett normalt liv.

Det sista sa han med en röst som nästan var på väg upp i falsett.

- Vad är ett normalt liv?

Tommys fråga måste ha kommit överraskande för Jonas blev tyst.

De fortsatte att gå sida vid sida.

- Tror du på något Jonas, frågade Tommy  plötsligt och fick det att låta som en anklagelse.

Nu behövde han inte vänta på en reaktion, den kom direkt.

- Du kan sluta spela överlägsen, du behöver inte hålla husförhör med mig, men om du känner att du måste veta vad lillebror Jonas tror på, så ska han tala om det för dig. Han tror på sig själv och sin familj. Han tror på att tjäna pengar, på att köpa hus, bil och stereo. Han tror på att knulla, ja just nu tror han jävligt mycket på att knulla. Det räcker för honom.

     Jonas hade nu stannat framför Tommy och stirrade honom anklagande rakt i ansiktet. Tommy nästan kokade av ilska, trött på vad han upplevde som Jonas återkommande provokationer. Inte ens hans gnagande dåliga samvete kunde få honom att orka ta emot hur mycket som helst och ingen vet hur det hade slutat om inte en ledig taxi plötsligt hade bromsat in vid trottoarkanten bredvid dem och avbrutit skeendet.

     Snart satt de båda surmulna men bekvämt tillbakalutade i värmen och susade fram i natten mot hotellet. Radion spelade Kim Larsen, ”Hva gor vi nu lille du”.