Till dem som tänkte tanken om borgargardet
Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.
Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.
Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.
Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.
Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.
Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.
Dan Anderssons (1888 – 1920) satiriska dikt ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet”, från revolutionsåret 1917.
