HEUCB (2)
Jag gjorde min militärtjänstgöring under 1981 och 1982. Det var minst sagt en chock att efter genomgången grundskola och gymnasium, vilka präglades av kvinnor och deras värderingar, få uppleva en militär utbildning som sköttes av män med tankemönster man inte trodde fanns kvar i ett civiliserat samhälle. I skolan fick man lära sig att ta hand om varandra, vara hygglig i största allmänhet och leva sparsamt med samhällets resurser. I det militära var det andra normer som gällde. Vuxna män kunde skrika könsord rakt upp i ansiktet på en stackars värnpliktig tonåring och samtidigt låta saliven skölja över offrets ansikte. Resurserna var oändliga och befälen hade fria händer att leka bort skattepengarna. Den tröst man hade var vetskapen om att dessa militärer fanns ”inlåsta” på regementena och att deras status i det övriga samhället var extremt låg.
Så kom chocken; det stod plötsligt en sovjetisk gammal dieselubåt på grund utanför Karlskrona. Med ens fick de svenska officerarna svikt i stegen och deras ryggar rätades ut. Med slippriga leenden förkunnade de att nu var det nästan krig, närmare än så här gick det inte att komma. Nationen darrade till. Men det värsta av allt var att de nu fick uttala sig i media och att de dessutom togs på allvar. En hysteri spred sig i samhället. Det gamla rysshatet/rysskräcken blommade upp med förskräckande kraft.
Under en beredskap under denna galna tid gick larmet. Gryningen var kall och vällinggrå och snart fylldes kaserngården av unga rustade män och deras befäl. Var det övning eller allvar, det var frågan som jag tror att de flesta ställde sig. I mitt bröst slog hjärtat som en klocka i en tom och kall katedral innan beskedet kom och allt till slut avblåstes som en övning. Kanske är det minnet av denna känsla som gör att Ubåtsfrågan fortfarande intresserar mig mycket.
Överallt längs våra kuster opererade den lede ryssen i jättelika ubåtsoperationer, enligt militären och Carl Bildt. Trots våra stora militära insatser fick vi aldrig se en fångad eller sänkt sovjetisk ubåt. Den som vågade ifrågasätta militärens bild fördömdes som medlöpare till Sovjetunionen. Galenskapens överstepräst var Carl Bildt som gjorde en snabb karriär på ubåtsvalsen.
I slutet av åttiotalet var jag ute på tjänsteresa på västkusten och längs vägen där jag kom körande i min bil, intet ont anandes, blev jag plötsligt stoppad i en vägspärr. Här i ett sund sade sig militären ha stängt in en sovjetisk miniubåt med ubåtsnät. Det kändes som en film när en officer i full krigsmundering och skarpladdat vapen, först bad mig veva ner rutan och sedan stack in sitt huvud för att kontrollera att ingen hade gömt sig på golvet i bilen. Efter detta krävde han med myndig röst att jag skulle öppna backluckan. Turligt nog hade jag inga sovjetiska soldater med mig den dagen, utan jag kunde faktiskt till slut något obehaglig till mods, åka vidare. Så långt hade hysterin gått!
Nu så här efteråt när Sovjetunionen har fallit hopar sig frågorna: var låg ubåtsbaserna, hur såg miniubåtarna ut, varför har inga av de hundratals sjömän som måste ha varit inblandade i operationerna trätt fram, eller i alla fall någon av de tusentals män som måste ha varit en del av logistiken i dessa operationer. Eller var det så att det bara var minkar som retades med den svenska marinen? Det inspelade ljudet från påstådd sovjetisk Ubåt i färd med att kränka Sverige har ju nu i alla fall visat sig vara ljud från en svensk skuta vid namn Amalia.
Carl Bildt som gjorde karriär med ubåtsvalsen som grund får vi alla fall fortsätta att dras med.
