Säldagar
Bland det bästa med att bo i Sannegårdshamnen är att man då och då får se en säl komma uppdykandes i hamnbassängen, inte ofta utan tvärt om väldigt sällan, men jag blir lika glad varje gång. Varför? Jag vet inte riktigt, men mustaschprydda sälansikten jagar bort mörkret en stund, så är det bara. Därför är det väl symptomatiskt att detta förbannade pandemiår har jag inte sett en enda säl i hamnbassängen. Till och med dessa djur tycks hålla sig borta i det kompakta mörkret.
När jag letade igenom ett skåp i bokhyllan råkade jag hitta en gammal uppsats från första året i gymnasiet som jag av någon anledning har sparat. Jag tog mig tid och satte mig ner och läste igenom den. Jag var beredd på det värsta, men jag behövde ingen skämskudde, den yngre versionen av mig var tydligen inte helt dum i huvudet. Historien innehöll en säl och jag blev glad för en stund. Uppsatsen kommer här nedan, läs om ni har lust.
I väntan på uppsatsen presenterar jag en säldikt.
Sälar har en märklig inverkan
Idag såg jag en säl sticka upp sin nos i hamnbassängen utanför mitt fönster. Det är inte ofta det händer: tredje gången på sex år.
Säldagar är bra dagar.
Livet och världen blir liksom lite lättare att fördra.
Säldagar är bra dagar.
Idag såg jag en säl.
