dixistadelmann.se

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

Och så skriv lite också emellanåt.