Min snackekompis
Jag har just läst Ulf Lundells ”Vardagar 4”, som utspelar sig hösten 2019 till senvintern 2020. I bokserien Vardagar har Uffe verkligen blivit min ”snackekompis”. Typ en gammal kompis man träffar varje dag för en förmiddagsfika och lite snack, högt och lågt, om den nära tillvaron och om hur världen ser ut i stort. En kompis man har känt så länge att man inte behöver förställa sig på något sätt, ingen fasad behöver upprätthållas, det finns ingen anledning att försöka framstå bättre än vad man är. Allt är tillåtet: vrede, småskuren ilska, glädje, skadeglädje, optimism (nej, glöm den förresten), pessimism, gnäll, elakhet, men framför allt massor av riktigt svart humor. Efteråt skiljs man åt med tanken: nu orkar jag en dag till. Så är det för mig att läsa Ulf Lundells Vardagar.
Nu när jag har kommit fyra böcker in i serien tycker jag mig börja känna författaren så bra att jag vet vad jag gillar och vad jag har svårare för i det han skriver. I utrikespolitiken, geopolitiken har jag svårt att förstå hur han tycks acceptera USA:s strävan efter världshegemoni, hans syn på att Sverigedemokraterna skall marginaliseras genom att sossarna anammar stora delar av deras invandringspolitik, hans ibland alltför extrema försök att reta upp vad jag kallar den ”borgerliga dumfeminismen”, en feminism som tycks ha anammat den högerkristna framgångsteologins tankevärld.
Nedan följer ett avsnitt ur ”Vardagar 4”.
Helvetes djävlar vad trött jag är på Carola!
Ingen står mig så upp i halsen som hon
Det kristna mjäkljuset som omger henne
Godheten. Briljantkorset runt halsen. Hennes eviga
frälsningsrus. Och: var kommer alla fula djävla
influencers ifrån? Den ena anskrämligare än den andra
Och alla pod-stars? Var är Stjärnorna idag?
Dom är däruppe på mörka himlapällen
Härnere får vi nöja oss med att det mediokra alltmer
breder ut sig plus förstås den hela tiden
vinnande Skiten
Det författaren senare skriver ligger nästan kusligt nära mig själv. Men det är nog symptomatiskt för vår tid att det tycks finnas så många som är villiga att stiga av maktens framtidståg och som drömmer om en helt annan framtid.
Det känns nästan som att jag måste sluta fylla mitt liv med tidningar
och media. Världen blir alltmer främmande och känslan av att allt
håller på att gå åt helvete växer sej starkare för var dag.
Det är apokalyptiskt
Snart är 5G här också.
Silicon Valley kommer att (om det finns en sån) i framtiden dömas
ut som födelseorten till det robotartade helvetesmaskineri som vi
har att hantera.
Jag känner för att dra mig tillbaka helt och hållet, göra mig en
kokong av vinyl filmrullar och musik och konst och hålla den här
världen borta så mycket som det går.
Nu skall jag låta tiden gå ett tag så att jag kan bygga upp suget igen efter en ny del i Ulf Lundells mastodontprojekt ”Vardagar”. På´t igen!
Bild, adlibris.com
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 3”.
Nästan lika snabb som Lucky Luke.
I min barndom läste jag ibland på biblioteket ett seriealbum med en cowboy i huvudrollen som hette Lucky Luke. Det fantastiska med honom var att han drog sin revolver snabbare än sin egen skugga. Huruvida Ulf Lundell när han hamrar på sin skrivmaskin skriver snabbare än sin egen skugga vet jag inte, men det har jag kanske svårt att tänka mig. Och han skriver kanske inte snabbare än vad jag läser heller, men hans skrivande går i alla fall så snabbt att jag inte hinner smälta vad han åstadkommer i samma takt som den flitige mannen producerar. Nu är jag klar med Vardagar 3 och i min bokhylla står Vardagar 4 samt Vardagar 5 och väntar.
Det kändes faktiskt inte fullt så inspirerande som jag trodde att det skulle göra när jag hämtade Ulf Lundells Vardagar 3 ur bokhyllan. Boken kändes som en riktig tegelsten med sina nästan niohundra sidor. Behöver jag läsa den här? Jag kan väl Uffe nu, efter att ha läst hans två första i serien av vardagar? Känns inte trean som jag håller i mina händer lite lönnfet? Kanske till och med aningen gubbfet? Och efter att ha kommit en kort bit in i boken skaver även språket lite. Är det inte väl mycket rockenroll i språkbehandlingen? Jag kommer på mig själv flera gånger med att behöva läsa meningarna om och om igen för att få ihop det. Men när jag resignerar och börjar tänka: jobbet måste göras, boken skall läsas igenom, då kommer en efter hand växande känsla av tillfredsställelse. De många sidorna är plötsligt inget problem och jag förlikar mig med Uffes språk och tycker till och med att det svänger om det som vanligt. Vad är det då som räddar Vardagar 3?
Ulf Lundell talar en sanning om det Sverige jag ser förfalla runt omkring mig, en sanning som annars är gömd bakom borgerlighetens massiva informationsövertag. Jag och Lundell vandrar gemensamt genom ruinerna av det välfärdssamhälle arbetarrörelsen byggde upp. Det av nyliberalismen terrorbombade öde landskap som blev kvar när avregleringar, privatiseringar, avdemokratiseringar och skattesänkningar hade blåst bort allt det som hade uppnåtts genom decennier av hårt arbete. Tack Uffe för att du vågar tala klartext.
När det gäller det personliga känns det som om man som läsare kommer ännu närmare huvudpersonen än i Vardagar 1 och 2. Ännu mindre känns dolt och förskönat för läsaren. Hur naket det egentligen är kan man som läsare givetvis inte veta, men nog känner man sig ibland som en förtrolig vän.
Så var det det här med humorn. Boken är full av en härligt svart, ibland självironisk humor som är oemotståndlig. Nedanstående är klippt direkt ur boken. Läs!
”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder”
”På väg till frukosten
Camouflageshorts, ryggsäck, midjeväska, solglasögon
En städkille från kanske Pakistan, vi hälsar, han säger:
You look like an one-man-army
Inte bara ser ut, tänker jag, tränger mig in i en hiss”
Ja, ja, Uffe hos frisören och Uffe på hotell i Stockholm. Och när sedan Uffe kallar Blondinbella för Blondinbullen kan jag trots min inledande skepsis inte göra annat än att kapitulera och släppa loss ett gapskratt så att boken guppar tungt på magen. Jag är såld och helt förlorad i Uffe-land igen!
Bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 2”.
Jag läser Ulf Lundell Igen.
Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.
I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.
Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!
Sara Skyttedal, hon är fan som en
ond Pippi Långstrump
Det är nåt fel på damen
80% av all public service ska bort
det ska istället tas om hand av
kommersen
Vad fan är det med dom här idioterna?
Detta larviga högmod på slak lina
Högerns små rebeller
Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och
halsa champ i riksdagen
Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu
när katterna är så slöa, vilsegångna
bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.
Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?
När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.
Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!
Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!
Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.
Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.
Klippte iallafall gräset
Mörsade ner löven
Sen:
Såg alla intron jag kunde hitta på
You Tube
av Stones Midnight Rambler
Hur, jag säjer
HUR
trodde Hitler att han skulle kunna
inta Stor-Britannien?
Det introriffet av Keith Richards
skulle ha sänkt dom som engelsmännen
sänkte spanjorernas
överlägsna flotta under Elisabeth I
När K drar igång det där
sjunger det ta mej fan
i en hel ö-nation
Det är det kukigaste riffet någonsin
När K R dör
slutar jag med allt tänkande om rock
När han dör och Dylan dör
då blir det för mej
TOMT
Ödsligt
på Jorden
Men:
musiken finns ju kvar
bild, adlibris.com
