Den lille språkpolisen har vaknat
Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.
Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!
Exempel 1:
”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”
Exempel 2:
”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”
Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.
