dixistadelmann.se

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…