Kanske finns det ett litet hopp
Det är svårt att hitta ny musik som man står ut med, eller ännu hellre kan uppskatta, när man blir äldre. All min favoritmusik är som yngst från 1970-talet, ja kanske från 1981 eller 1982 som senast, om jag skall vara exakt. Undantaget som bekräftar regeln är ”ungdomen” Lars Winnerbäck. Honom har jag lyckats tillägna mig, även om det tog några år av intensiva försök. Men nu är han en klar favorit som jag brukar dra till med när jag blir anklagad för att vara en gammal surgubbe vars musiksmak är mer stelnad än alltför långkokt hemkola.
Mitt musikintresse väcktes i början av 1970-talet, då jag var strax över tio. Musikinspirationen kom väl ofta från kompisar, men framför allt från dåtidens Sveriges Radio. Den var en guldgruva med sina initierade musikprogram. Uj, uj, uj vad mycket ny och gammal bra musik man hittade och vilken musikalisk allmänbildning man fick. Det gick knappast att undvika.
Idag har vi en public-service-radio helt förstörd av kommersiella krafter, dock ännu inte riktigt lika dålig som den riktiga kommers-radion, men mycket sämre än forntidens, den radio jag lyssnade på. I vilken samhällssektor man än släpper in kommersen så påverkas allting; det finns ett före och ett efter. Även om SR:s spellista inte är riktigt lika begränsad som den i kommersradio, ännu, så undrar jag varför vår gemensamma radio över huvud taget har ett så begränsat låtutbud. Ett alltför litet antal, företrädelsevis av typen ”kommersmusik”, barnramsor till elektronisk rytm, går runt, runt, runt. Vad jag saknar min ungdoms radio med sin mångfald och sin kunskap!
Nej, vill man få ny musikalisk inspiration idag får man söka sig andra vägar. Och som vanligt är gamle Uffe Lundell en säker guide. I en av hans Vardagar läste jag om en ung engelsk rockmusiker, Sam Fender. Rekommenderar Uffe, så måste man ge grabben en chans, tänkte jag och började lyssna. Och som jag fastnade för honom. Det kan väl aldrig bli som när man var ung när man nu är vuxen. Man får ett annat förhållningssätt till artisten, men med Sam Fender är det bra nära. Han har allt jag har saknat hos dagens artister. Om Bruce Springsteen var rockens framtid i början av sjuttiotalet så är Fender samtidens hopp. Ta en del Springsteen, en gnutta U2 i ljudbilden (kan gärna hoppas över om jag får bestämma) och ett kryddmått hederlig gammal punk tillsammans med Fenders egen arbetarklassvrede så uppstår potent rock med vassa och ibland nästan ursinniga texter. Vem är jag att ge Fender råd? Men vore jag grabbens manager hade jag gett honom rådet att lyssna på Springsteens råd: Rockgitarr lär man sig spela framför spegeln. Det ser för töntigt ut när Fender hänger gitarren långt upp på bröstet. På höften Sam, på höften!
Jag lyssnar ännu efter Fender på radion men har ännu inte hört honom. Varför? Dock såg jag på Sportspegeln på Tv och där hade man använt en av hans låtar som bakgrundsmusik i ett reportage om Everton i Liverpool. Undrar vad grabben säger om det att han får illustrera Liverpool när han själv är från Newcastle och stödjer stadens fotbollslag, The Magpies.
Till sist bara: Sam fender, vilket fantastiskt namn på en rockmusiker, slås väl bara av Martin Gibson Fender. Finns det nu någon med det namnet? Annars är ju namnet ledigt.
Den rasande texten till Sam Fenders ursinniga låt ”Aye” nedan:
They don't act up for the camera
They just sit back and command them
And collect and deflect and abandon
They even wrote all the Ten Commandments
They watched Jesus get nailed at the cross
In real time and in their heads
They watched Boudica fall to the Romans
They watched Lennon as they shot him dead
They watched Jackie pick up Kennedy's head
They watched kids go to Epstein's bed
They watched Hollywood whitewash remake movies
Of napalm falling like water on rock
They watched the atom bomb reduce two cities to dust
And paint the whole narrative as totally just
They fly drones above our heads
That paint the ground black and red
Children's eyes clasped in dread
They all knew where it led
Trade ties steeped in guile
They knew the fall was coming all the while
And they double down on misery
The age-old blatant mystery
Subterfuge in synergy
Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
It's a blame game
It's a fame trap
It's the martyrdom of the spoken
It's the last breath of the awoken
And the woke kids are just dickheads
And the dickheads are all ages
And everybody's pointing at somebody's sweetheart
I'm a scumbag
Making my peace with the internal drag
Making my thesis on the faceless man
He's got the whole world in his fucking hands
I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I'm not a fucking patriot anymore
I'm not a fucking singer anymore
I'm not a fucking liberal anymore
I'm not a fucking anything or anyone
I'm not a fucking anything or
I'm not a fucking anything
I'm not a fucking—
I'm not a—
I'm not—
Aye
Bild, Sam Fender, wikipedia.org
