Kolskjutaren
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.
Dikten ”Kolskjutaren” ur diktsamlingen ”Sotfragment” från 1949 av proletärförfatten Stig Sjödin (1917-1993).
När jag läser ovanstående dikt kommer jag att tänka på Ulf Lundells låt ”Folket bygger landet”. Samma tema som hos Sjödin men lite mer nutida. Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!
- Dixi, varje gång du hoppar över dina tabletter är du tillbaka på 1970-talet.
- ”Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!” Om du visste hur skönt det var att skriva dessa ord. Länge leve 70-talet!
- Glöm nu inte bettskenan, Dixi.
