Den excentriske Lorden
Det var den excentriska lorden
som bodde på Midnight Hill,
- om så att du känner den gården
åt norr eller söder till.
I Afrika - Indien - Kina
han dröjde rätt många år,
och när han kom hem till de sina.
var det frostens färg i hans hår.
En sökare var han, som letat
all jorden kanter omkring
att finna - vad förr man vetat,
att allting är ingenting.
Han gick med en blick som kändes
så tröstlöst däven och ljum;
men ofta om nätterna tändes
en pipa med opium.
Det var den excentriska lorden,
en morgon, förrn tuppen väckt,
i vårdträdets skugga på gården
han släckt sin andedräkt.
Om våren, när sipporna vakna
och ungdomen glammar i byn,
om våren det hände - men nakna
stod trädets armar mot skyn.
Det var den excentriska lorden,
han mättes i fot och tum
och fördes till kyrkogården
att få sej ett vilorum.
I jordens ruvande lera
där ligger han stel och stum,
nu tänder han aldrig mera
en pipa med opium.
Han bor som ett ben i mullen
djupt under den blanka skyn,
och solen lyser på kullen
och solen lyser i byn.
Och svalor och måsar susa
som fordom kring Englands strand,
och bambustänglarna brusa
där borta i Österland.
Det var den excentriska lorden
som bodde på Midnight Hill.
En slaktare köpte gården
och byggde en våning till.
Dikt av Nils Ferlin (1898 – 1961), ur diktsamlingen ”En döddansares visor”, från 1930.
Jag går omkring med tuppeskinn fortfarande, nu många dagar efter att ha hört Lars Ekborg (1926 – 1969) i Dagens dikt på P1, läsa ovanstående dikt. Jag får väl se Cyklopernas land på SVT som botemedel. Det finns inget program jag vet som gör en så blank på utsidan och så tom inuti. Vad skall man annars göra? Man kan väl inte leva med kroniskt tuppeskinn-syndrom?
