Gengångare
Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben -
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.
Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.
Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.
Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli -
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.
Dan Anderssons (1888 – 1920) dikt ”Gengångare” ur diktsamlingen ”Kolvaktarens visor” från 1915.
Att proletärförfattaren Dan Andersson är riktigt folkkär det märker jag som är läsare av Dalademokraten. Det är inte många nummer av denna morgontidning där inte Dan Andersson omnämns. Det kan ju bero på att författaren föddes i Dalarna (ena kuula med bara Dalarna på…). Gammal hann han aldrig bli då han alltför tidigt omkom i en tragisk olycka på ett hotell i Stockholm. Men som poet lever Dan Andersson kvar i folkdjupet för alltid.
