dixistadelmann.se

Det primära i mitt litteraturintresse är att jag ser det som ett bildningsprojekt. Läsning som nöje och avkoppling kommer först i andra hand. Därför kan jag inte skriva under på att ”höglitterära” författare, som väl de flesta nobelpristagare får betecknas som, skulle vara ”svåra” eller oläsbara för vanligt folk. Ger man bara litteraturen tid och engagemang så brukar den alltid öppna sig även om den i enstaka fall kan vara väldigt ”snårig”. Det tog till exempel ett år av mitt liv att läsa James Joyces Odysseus, men då läste jag den två gånger. Denna modernistiska roman brukar jag betrakta som mitt ”mästarprov”. Den var svår men jag gick i mål till slut och nu betraktar jag Odysseus som en av mina största läsupplevelser.

Nog med förklaringar nu; varför skriver jag detta? Jo, jag har läst Lars Mikael Raatamaas diktsamling ”Kommunismen”. Jag börjar med att säga att boken är väldigt vacker till utseendet (vit och röd). Tjockt papper och tyngd ger något av manifestkänsla, även om jag tvivlar på att den om hundra år kommer att finnas i så många bokhyllor. Den blir inget kommunistiskt manifest, här är Karl Marx överlägsen.

Det som gör mig lite ledsen är att jag trots ambition, engagemang och vilja och en satans massa grå hårstrån helt har gått bet på innehållet. Varje dikt i boken är knuten till en person som på något sätt är associerad med kommunismen/socialismen och flera av dessa personer är i det närmaste mytiska, även om det var många andra som jag inte ens hade hört talas om. Bara att läsa namn som Rosa Luxemburg, Aleksandra Kollontaj, Leo Trotskij och Che Guevara kan ge mig rysningar, men när sedan dikten som är knuten till personerna bara lämnar mig helt oförstående blir inte läsupplevelsen värd så mycket. Jag tvingas helt enkelt skriva de förhatliga orden: ”läst men inte förstått”. Det känns inte bra, bara tungt.

Men som alltid lämnar dikten något kvar i läsaren. Vissa rader fastnar, vissa rader slår i takt med ens eget hjärta. Följande strof är ur Raatamaas dikt ”Fusako Shigenobu”.

”Det var en månad sen börjar hon berätta orden suger in oss in i hennes ögon.

Musiken är högre det är fullt runt alla bord glas flaskor eld.

Men vid vårt bord är alla tysta nu som om musiken tagit slut utan att vi märkte något.

Det var för en månad sedan börjar hon när den första snön fallit på natten.

Jag vaknade på morgonen och märkte att jag var död.

I bokhyllan stod böckerna i ordning på fönsterbrädan hade pelargonerna ännu blad.

Jag vaknade men det fanns inget liv kvar i mina armar och min kropp och mitt ben.

När jag tog av mig täcket för att resa mig upp föll det utan att frasa som det brukade.

Den sista dagen i mitt liv hade passerat som en tidning där det inte fanns något att läsa.”

Bild, diktsamlingen ”Kommunismen” av Lars Mikael Raatamaa, adlibris.com

Det är väl inte alltid så tätt mellan inläggen hos Dixi Stadelmann, men nu har det gått för lång tid. Anledningen är tekniska problem. Det fungerar inte just nu att ladda upp bilder till bloggen. Jag hoppas att det löser sig snart.

Jag återkommer.