De tappra sexhundra
Britternas kavalleri går till anfall mot ryssarna i slaget vid Balaklava, (25/10 1854) i Krimkriget. I rent dödsförakt rider sexhundra kavallerister ( i verkligheten nästan 700 ) in i en dal där ryskt artilleri är grupperat på tre sidor. Målet är att slå ut en rysk artilleriställning längst in i dalen. När det ryska artilleriet har gjort sitt jobb återvänder etthundranitton brittiska kavallerister till anfallets utgångspunkt. Efter sig lämnar de sina döda kamrater längs hela dalens botten. Denna ”bedrift” i krigshistorien har blivit kallad: ”Dödsritten vid Balaklava”. Någonting som egentligen visar den brittiska militärens totala militära inkompetens gjorde makten sedan om till ett lysande exempel på engelskt hjältemod.
Varför skriver jag då om den lätta brigadens anfall vid Balaklava? Jo, min blogg jubilerar med detta inlägg. Jag har nu uppnått sexhundra dödsföraktande inlägg. Sexhundra tappra inlägg till ingen nytta, uppvisande inget annat än min totala inkompetens i ett fåfängt försök att storma övermakten.
Lärde sig då britterna något av detta totala fiasko vid Balaklava? Nej, inte mycket. Det är väl bara att studera vad som sedan hände i slaget vid Somme i det första världskriget. Har Dixi då lärt sig något av sina första sexhundra blogginlägg? Inte ett spån; det blir minst hundra till!
Bild, Lätta brigadens anfall vid Balaklava, konstnär Richard Caton Woodville, wikipedia.org
