I historierevisionismens tid
Jag sänker min blick och böjer min nacke i sorg och i den djupaste respekt för en extraordinär människa, frihetshjälte och politiker, Nelson Mandela är död. Så långt är allt klart och enkelt.
Men sedan blir det svårare för mig, som har varit historiskt och politiskt intresserad i hela mitt liv. Hur skall jag kunna hantera västerlandets sedvanliga dubbelmoral? Det var ju faktiskt Olof Palmes Sverige, Sovjetunionen, Fidel Castros Kuba och Muammar Gadaffis Libyen som stödde Nelson Mandelas ANC i frihetskampen mot Sydafrikas apartheidregim. På apartheidregimens sida stod USA, Storbritannien och Israel. För USA var Mandela en simpel terrorist och ANC var en terroristorganisation ända fram till i början av tjugohundratalet. I Ronald Reagans och Margaret Thatchers arsenal av invektiv mot Mandela ingick kommunist, sovjetagent och terrorist. Det skall man minnas i dessa dagar, när man hör gråtarna och gråterskorna från höger översvämma media. Nu när vårt eget högerparti håller på att skriva om sin historia dröjer det väl inte länge för än man får höra att Carl Bildt var hemlig medlem i ANC:s högsta ledning.
I samma stund som ANC segrade och vann den politiska makten, men lät den gamla ekonomiska makten i Sydafrika förbli intakt, kanoniserades Mandela även av högerkrafterna i världen. Den USA-ledda västvärlden skriver nu om historien och litar på att det åter igen skall fungera genom vanligt folks närmast totala historielöshet. Glöm Olof Palmes Sverige, Sovjetunionen, Castros Kuba och Muammar Gadaffis Libyen, nu är det USA och västvärlden som var Mandelas och ANC:s bästa och trognaste vänner.
Visar bilderna nedan Nelson Mandela, Fidel Castro och Muammar Gadaffi, eller är det vår statsminister Fredrik Reinfeldt, när han fortfarande hade hår och skägg, Mandela träffar? Och Carl Bildt förklädd som beduin… Det är svårt att riktigt veta vad som är rätt och riktigt i historierevisionismens tid.
Bilderna från belfasttelegraph.co.uk och politicalscrapbook.net.
