dixistadelmann.se

--- Hur min lekamen speglar sig i din pupill är ointressant. Min existens i en förvriden samtid kan bara återges av tysk expressionism, från en tid då mänskligheten trodde att man redan hade upplevt den värsta ondskan. Men ännu värre tider väntade. Var det dessa tider han såg, Stadelmann, målad av Otto Dix 1922. --- ”Att mitt förnuft fortfarande bekänner sig till den idag så hånade demokratin, medan mitt hjärta oemotståndligt följer de proletära massornas marsch, inte det slutmål som ligger inkapslat i doktriner, utan arbetarrörelsens levande kött och blod, dess människor och deras själar som brinner av längtan efter rättfärdighet”. Carl von Ossietzky ur Räkenskap 1932. --- Dixi Stadelmann finns på nätet sedan sommaren 2009. Epost: dixi.stadelmann@hotmail

Köpenhamnsminnen

Jag har varit sängliggande några dagar på grund av en skada, men även om kroppen är fjättrad så är tanken fri och den fria tanken hamnar alltsomoftast i Köpenhamn och om dagen någon gång blir lång kan man alltid sysselsätta sig med gamla köpenhamnsminnen.

Det var på tiden att man fick påfyllning av mentalt bränsle, gick mest på tomgång på slutet. Köpenhamn, den staden kan inte ens Pansar-Pia förstöra. Köpenhamn, Köpenhamn, Köpenhamn…

Började med Arken, konstmuseet strax söder om Köpenhamn, främst för att beskåda tillbyggnaden, en ny entré. I utställningsväg var det annars inget speciellt som intresserade. Det tycks vara en oändlig diskussion om vad som är konst i det samtida. Redan Duchamp och de andra dadaisterna vid nittonhundratalets början, svarade väl på den frågan. Svaret? Flasktorkaren eller kanske pissoaren om den nu ligger närmare hjärtat. Eller om man vill utveckla svaret lite, vad som är konst avgörs vid varje givet tillfälle av de inblandade. Några har större påverkan genom sakkunskap, inflytande etc, andra har mindre, som den ”vanliga” publiken. Men det finns inga objektiva kriterier. Det var väl Zola som sade: konsten är världen sedd genom ett temperament. Jag ser världen på mitt sätt, andra ser den på sitt, där av följer att det konstnärliga verket kan se ut i stort sett hur som helst. Det avgörande är inte den ofta så tramsiga debatten om det är konst eller inte, utan den intressanta debatten borde röra verkets eventuella kvalitet.

Nu kom jag visst bort från ämnet. Arken har vuxet rejält de senaste åren, snart får man akta sig för att inte drabbas av grannmuseet Louisianas storlek och den där av följande andtrutna oöverskådligheten. Även utrymmet för museibutiken hade blivit större. När blir konsten ett bihang till försäljningen? Det som jag inte tycker om är att man har börjat tumma på båt/fartygs –metaforen. Jag älskade bilden av Arken som ett jättelikt strandat fartyg på stranden, fyllt med samtida konstskatter i lastrummen. Ingenting emotsade den känslan när man kom in i byggnaden. Det var som att gå omkring i ett fartyg med däck, lejdare, relingar och lastrum. Denna bild håller man på att bygga bort. Synd!

Och var fanns min favorit, Bill Violas videoverk, Unspoken, silver and gold? Med så mycket nytt utrymme på Arken borde det väl finnas plats för detta.

Sedan tog vi M/S Amerika på kajen i besittning. Ut på det spegelblanka havet, med stekt sill, rödlök, kapris och classic i glasen. Hur det gick till? Ja inte vet jag, det gamla hamnmagasinet borde ju ha sjunkit till havets botten, efter att ha legat på fast grund i så många år. Men i Absalons stad tycks allt vara möjligt.

Tivoli, Zoo, Ströget, steaks, pizza, ”ät så mycket du vill”-buffeer och annan trängsel hoppade vi över. Där var det fullt ändå.

Lade ett nytt hotell i Frederiksberg till min samling, kan nog bli ett nytt besök. Utsikten, med fönster från tak till golv, över takåsarna gav nästan lite Paris-känsla. Säger han som aldrig har varit i Paris ens.

Och det bästa av allt, sommaren har bara börjat!