Överdådet hos företagsledarna är skandalöst
”Överdådet hos företagsledarna är skandalöst. Vi ska undersöka vad som kan göras både vad gäller etiska regler i näringslivet och vad gäller beskattning för att kunna bekämpa dessa omåttliga ersättningar”. Dessa ord läser jag i tidningen. Är det Flamman, tänker jag lite tankspritt och tittar på första sidan igen. Nej, det är ur Jusek-Tidningen 05/2008. Det är eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker som kräver att företagens direktörer skall avstå från de enorma bonusar som betalas ut i flertalet länder och branscher. Detta sade Juncker vid ett möte med Euroländernas finansministrar i mitten av maj. Så långt har det alltså gått att även i stabilt borgerliga kretsar börjar insikten sprida sig om att de skamlöst giriga direktörerna håller på att gå för långt.
Annars brukar det vara så att de ständigt återkommande borgerliga debattörerna, med sitt prat om att stora löneskillnader skulle vara en förutsättning för välstånd i ett samhälle, bara vill legitimera en borgerlig livssyn och i detta syfte hänvisar de till förmenta nationalekonomiska modeller. Själv söker jag mig till den moderna nationalekonomins störste, Keynes, som med sina teorier visade att jämt fördelade inkomster i ett samhälle, inte bara ger människorna livskvalitet, utan är en förutsättning för en långsiktig och uthållig välståndsutveckling i ett samhälle.
Den inom nationalekonomin klassiska teorin, som var förhärskande fram till den stora depressionen på 1930-talet, är återigen på väg att återta (eller har återtagit, i alla fall i vårt land) sin position som den teori, efter vilken de nationalekonomiska tankesätten formuleras. Staten skall bedriva en “laissez-faire-politik” som lämnar marknaden i fred. Detta skall medföra att samhällsekonomin hamnar i ett jämviktsläge, där det totala utbudet är lika med den totala efterfrågan. Några långvariga ekonomiska kriser med arbetslöshet, kan enligt detta synsätt inte uppkomma. Arbetslösheten antas bero på att lönerna är för höga, vilket leder till ett utbudsöverskott av arbetskraft. På lite sikt skall detta överskott pressa priset på arbetskraft och jämvikt på arbetsmarknaden skall bli resultatet. Marknadens osynliga hand ger på sikt det bästa ekonomiska resultatet för människorna enligt detta synsätt. Förklaringsmodellen borde ha torpederats för gott av verkligheten, i form av den stora depressionen.
Även dagens kris är ett bevis på hur det går när de demokratiska instanserna abdikerar från den ekonomiska sektorn, men det vi ser i dag av samhällelig intervention på finansmarknaden, vill jag påstå är ett tillfälligt fenomen. Trenden är trots allt en politisk utveckling som överensstämmer med den klassiska liberala teorin kring nationalekonomin.
En ny förklaringsmodell lanserades av Keynes. Modellen, en revolution i sig, skulle sedan utgöra grunden för en exempellös ekonomisk och demokratisk expansion under hela efterkrigstiden. Modellen visar att det är orealistiskt att tänka sig att priser och löner är så flexibelt lättrörliga att de skulle återställa en situation med full sysselsättning. Men framför allt sätter modellen sökljuset på efterfrågesidan i ekonomin. Sänkta löner leder till minskad köpkraft, vilket i sin tur medför minskat efterfrågetryck i ekonomin och detta minskar företagens försäljning. Den neråtgående spiralen är etablerad.
Kontentan av Keynes teorier blir att samhällsekonomin, om den lämnas att sköta sig själv enligt vad den klassiska teorin förordar, antingen hamnar i arbetslöshet eller inflation och att den inte utan samhälleligt ingripande kan ta sig ur denna situation. Det är intressant att se att svenska ekonomer som Myrdal och Olin (Stockholmsskolan), spelade en viktig roll i detta paradigmskifte.
Keynes teorier legitimerar blandekonomin med ett demokratiskt inflytande på delar av ekonomin. Skatter, offentlig sektor och relativt jämt fördelade inkomster är inte en broms för samhällsekonomin, utan snarare en förutsättning för en långvarig och jämn tillväxt.
”Men se hur mycket Zlatan tjänar”, brukar vara försvaret, när någon bodknodd till halvdirektör syns i media. Inför alla fotbollsintresserade står direktören där med byxorna nere, utan att han ens märker det. Zlatan har ”examen” varje vecka när han inför 80 000 ”examinatörer” träder in på den gröna mattan. Fotbollspubliken i gemen är mycket kunnig, minst hälften av ”gubbarna” på läktaren har vigt så mycket av sitt liv till fotbollen att de utan att blinka skulle ta över förbundskaptensrollen, om de nu bara blev erbjudna jobbet! Det är annat det, än den genomsnittliga kunskapsnivån hos de pensionärer som springer på bolagsstämmorna för att få äta gratis och sola sig i glansen från de stora kapitalägarna. Jag har personligen hört hur en något avdankad före detta stjärna som bestämt sig för att varva ner i en sydsvensk klubb, säkert med en bra lön, blev behandlad av fotbollspubliken, när de tyckte att han inte gjorde sig förtjänt av lönen. Av hänsyn till spelaren och klubben, nämner jag här inga namn. När spelaren halvjoggar förbi ståplats, springer en fly förbannad man fram till räcket vid sidlinjen och skriker:
- Din överbetalda jävla klumpröv!
Ja visst, inte speciellt finstämd prosa, men direkt från hjärtat kom det.
Tänk om Skandia-direktören Lars-Erik Pettersson hade mötts av en fly förbannad bolagsstämma när det visade sig att han och några av kollegerna hade tillskansat sig ersättningar och förmåner av astronomiska storlekar. Små aktieägare som skrålar i kör:
- Din överbetalda jävla klumpröv!
Nej, något sådant riskerar givetvis inte direktörerna. De arbetar i en betydligt mer skyddad miljö och därför borde de inte relatera sina löner till de största fotbollsartisternas inkomster.
