UHV
I dagarna har katalogerna för de ”moderna” auktionerna på Bukowskis och Stockholms Auktionsverk publicerats och även auktionerna har hunnit avverkas och som den ”auktionsråtta” jag en gång var, har jag inte kunnat avhålla mig från att titta efter vad som bjuds i ”glasväg” i år. Och inte var det så roligt, varken kvantitativt eller kvalitativ, men ”besöket” på auktionsverken förde i alla fall med sig det positiva att några glasfunderingar väcktes till liv. För några år sedan deltog jag, när lusten föll på, i debatter om konstglas på ett annat forum på nätet och vad som aldrig slog fel var att när Ulrica Hydman-Vallien debatterades nådde debattvinden närmast orkanstyrka.
Jag har ingenting av UHV i mitt hem, däremot har jag till exempel Bertil Vallien, Eva Englund och Corneille och intresserar mig även för de andra medlemmarna i Cobragruppen, (UHV sägs ofta vara ”för inspirerad” av Corneille). Trots detta vore det mig mycket främmande att avfärda UHV på det nedlåtande sätt som gjorts i många debatter.
Ett faktum är att inte många är likgiltiga inför det hon skapar och det måste väl ses som en kvalitet i sig att betraktaren aktiveras. Själv har jag varit skeptisk till vad UHV har åstadkommit, framför allt när det gäller hennes glas. Jag har tyckt att hon behandlar glaset på ett okänsligt sätt och inte tagit hänsyn till materialets speciella kvaliteter, utan använt det som om det vore tyg eller duk. För några år sedan besökte jag emellertid Vida museum och konsthall på Öland och kunde där se ett stort urval av vad makarna Vallien har åstadkommit. Framför allt min syn på UHV förändrades efter detta besök. När jag fick se henne som målare, textilkonstnär och glaskonstnär, slogs jag av med vilken konsekvens hon redan från början har drivit sin konstnärliga linje och vilken säkerhet hon har i sitt uttryck. Bertil som är en av mina stora favoriter tycker jag faktisk efter detta besök var svagare i sitt uttryck i de tidiga verken än Ulrica.
Ibland undrar jag om inte detta nedlåtande avfärdande av UHV bara är ett exempel på hur man vill definiera sig själv i förhållande till den så kallade ”folkliga” smaken. För det är ovedersägligen så att UHV är mycket populär som formgivare och konstnär i breda folklager. Och en sak tror jag alla kan skriva under på, oavsett hur man rankar kvaliteten på det hon gör, hon har gjort oerhört mycket för att popularisera svensk glaskultur. Säga vad man vill, men hennes sätt att avdramatisera synen på glaset är frigörande för många. Att göra ett unikat i glas med stora råttor som dekoration är väl så långt man kan komma från den stela finkulturella syn som ofta tycks prägla synen på svenskt glas. Denna närmast dadaistiska uppenbarelse var i alla fall förlösande för min syn på UHV.
Jag kan inte riktigt släppa det här med den i mitt tycke överdrivna negativa kritik som UHV ofta drabbas av. En viktig källa till denna kritik tror jag är könsaspekten. Framför allt en grupp av äldre män verkar ha svårt att hantera framgångsrika yrkeskvinnor. Är det en tillfällighet att under rubriken ”Keramik” tycks Lisa Larson ha samma funktion av ”spottkopp” som UHV har. Jag tror inte det.
Under en glasauktion för några år sedan satt jag bredvid en grupp av manliga handlare. Under auktionens gång förde de en livlig diskussion om priser, kvalitet, design mm, men när avdelningen infann sig då UHV:s objekt skulle avhandlas, kommenterades detta av en äldre herre i gruppen på följande sätt: ”nä nu kommer fruntimret, då går vi och fikar”. Sedan reste sig gruppen och gick. Efter att UHV:s glas var sålt kom de tillbaka.
Alltså UHV, som benämndes ”fruntimret”, hennes glas var så ointressant för dessa män att de gick, medan allt annat glas under auktionen var mycket intressant och var värt att kommentera på olika sätt.
Nej, nu blev jag så inspirerad att det börjar värka i ”köptarmen”; det där ”råttunikatet” skulle göra sig bra hemma hos mig! ”Om man hade pengar…..”
Hydman-Vallien-verk, wikipedia.org
