Ute på vift
Nu har vi bott här på kajkanten i nästan exakt fem år och vi trivs fantastiskt. Det har hänt mycket roligt, men även en del tråkigheter, sånt är ju livet. Men det definitivt konstigaste hände den andra hösten som vi bodde här.
Om ni tycker att fotot är dåligt, så betänk att fotografen, som är min sambo, drabbades av total älgfrossa.
- Nej Carl, det är ingen ubåt.
- Men för helvete Bildt, det är ingen rysk ubåt, det är en svensk Älg!
Det är lätt att tillvaron i det moderna samhället får en att känna sig lätt valiumvaggad. När man är inne i sina rutiner flyter allting på. Men så händer något, en Brechtsk distanseringseffekt, en händelse, som får en att stiga ur ramarna kring verklighetens rutiner.
Jag satt i mitt arbetsrum vid datorn och min sambo satt och talade i telefon i sitt. Helt plötsligt hör jag henne skrika närmast i falsett:
- Titta ut! Men Herre Gud!
Jag vänder förskräckt på huvudet och ser en älg komma galopperande på kajen. En älg mitt i stan, jag tror knappt mina ögon! Den springer ganska fort med en liksom fjädrande gång. Kring mulen står en sky av saliv. Efter några sekunder är den utanför mitt synfält. Min sambo som har sprungit in i vardagsrummet för att kunna följa älgen, skriker igen, nu om möjligt ännu mer upphetsad:
- Han halkade och ramlade ner i hamnbassängen!
För mitt inre ser jag hur älgstackarn, om man nu kan kalla ett djur som är otroligt mycket större när man ser det i verkligheten än på Tv, för stackare, tumla runt på kajens sten och sedan slå i kajens lägre nivå, innan den hamnar i vattnet. Det kan aldrig gå bra, tänker jag. Han måste ha brutit något.
- Jag ringer 112, hör jag mig själv säga.
Vad skall man annars göra?
Jag slår 112, med darrande fingrar och en kvinna svarar nästan ögonblickligen:
- Vad har hänt?
Med en i upphetsningen något sviktande röst säger jag:
- Något fruktansvärt har hänt.
Samtidigt hör jag min sambo ropa från vardagsrummet:
- Han simmar ut mot älven.
Ett ögonblick i tystnad går medan jag samlar mig. Vad skulle kvinnan på larmcentralen tro när hon hör: ”något fruktansvärt har hänt”?
När jag har kommit så här långt finns ingen återvändo; jag måste berätta! Har raffinaderierna exploderat? Har en oljetanker på älven gått upp i lågor? Har två fullsatta bussar krockat med varandra? Är människor skadade eller döda?
Nej! En älg har ramlat i vattnet. Jag hör inte ens tillstymmelse till lättnad hos kvinnan på larmcentralen, när hon professionellt lotsar mig vidare med frågor om vad jag bor etc. Det slutar med att hon kopplar mig till den lokala polisen.
Efter en stund som känns som en evighet, svarar en polis och det räcker att jag säger ordet ”älg” för att jag skall bli avbruten:
- Ja, jag vet, vi är helt nedringda av älgspanare, vi ska se vad vi kan göra.
Efteråt, när man oroligt har funderat på om älgen skadade sig, hur han klarar älvens strömmande vatten, hur det går om det kommer ett fartyg, hur han skall komma upp ur vattnet etc, etc, hör vi på de lokala nyheterna att hamnmyndigheterna och polisen har sänt ut båtar för att leda älgen till ett ställe där han kan ta sig upp ur vattnet.
I nästa nyhetssändning från lokalradion hör vi att han har klarat sig upp ur vattnet, men att han nu stör trafiken på den lokala motorleden. I min oro tänker jag, att har han klarat sig så långt vore det ju tragiskt om han blir påkörd av en bil, eller att polisen tar beslutet att han måste avlivas.
Hur det gick? Jag vet inte, jag har inte hört något mer, men jag hoppas innerligt att skogens konung nu har hittat tillbaka till lingonris och ljung och att han nu under skogens tallar står och funderar på hur det gick till när han halkade på kajen, badade i hamnen, simmade i älven, mötte polisen, sprang mellan bilarna på motorleden och slutligen återkom till sin skog.
Och i larmcentralens fikarum kanske dom just nu skrattar åt ”flanen” som ringde och sa att ”något fruktansvärt har hänt”, när en älgstackare bara passade på att bada i hamnen när han ändå var på stadsbesök, men det bjuder jag på!
