Hylinger
Femton år är en svår ålder, och den var min, där jag stod framför en bokhandel på Redbergsvägen och väntade på min mor som bara sprungit upp till mormor ett ögonblick. Utanför bokhandeln fanns en hylla med billiga böcker, som jag stod och tittade på – när en drucken man stegade fram till mig. Att han var alkoholist kunde man gissa av det plufsiga ansiktet, de ilskna, blodsprängda ögonen och den slappa munnen med en fläck levrat blod i mungipan. Han mönstrade mig hotfullt. ”Vad heter du?” röt han till. Jag blev rädd. ”Claes”, sa jag svagt. ”Ryck upp dig, Claes!” Han stirrade mig rasande in i ögonen, som om han nätt och jämnt kunde avhålla sig från att bära hand på mig. Så vände han tvärt och började gå uppför backen mot Systembolaget.
Darrande andades jag ut och försökte återvinna fattningen. Jag började nervöst plocka bland böckerna igen. Då stannade han mitt i backen, snodde runt på klacken och knöt näven mot mig: ”Akta dig!” röt han.
”Vad heter du?”, ett kapitel ur Clas Hylingers roman, ”Ett långt farväl”.
Roligare än så blir det inte! Ja, i alla fall, mycket roligare än så blir det inte. Fritiof Nilsson Piraten i ”Bock i örtagård” går ju inte heller av för hackor; det samma gäller John Kennedy Toole i ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Men Claes Hylinger får mig förvånansvärt ofta att le i ett stilla välbefinnande och ibland som i texten ovan, att gapskratta. För min inre syn är det Klaus Kinski, den närmast galne skådespelaren, som är så intimt förknippad med regissören Werner Herzog som uppträder som den druckne mannen i Hylingers text. Ingen kunde som Klaus Kinski sno runt på klacken och med sin illa dolda galenskap sätta skräck i sin omgivning. Ni som har sett Werner Herzogs ”Aguirre - Guds vrede” förstår vad jag menar. Men om det, vilket jag är ganska säker på, är en självbiografisk upplevelse som Hylinger beskriver och det hade varit Kinski som grabben blir antastad av, så hade nog inte Hylinger blivit den impressionistiske och lätt vemodige flanören genom livet, som jag tycker han är, istället hade han nog till följd av denna händelse uppträtt som en litteraturens motsvarighet till den förvridna tyska expressionismen.
Att läsa Hylinger blir extra intressant eftersom han ofta rör sig i samma geografiska områden som jag själv. Igenkänning och identifikation blir en extra krydda i läsningen. Jag undrar om inte det var samma bokhandel på Redbergsvägen där jag stannade motorcykeln på väg hem från mitt sommarjobb på posten en varm sommardag kring 1980 och i en boklåda med rea-böcker hittade en historisk roman av Rune Pär Olofsson, en författare som jag senare aldrig har läst om igen.
Igenkänning, identifikation och förebilder när det gäller kön, etnicitet, sexualitet och ålder etc, sägs vara viktigt i dagens samhälle och i många fall är det säkert så. Men vad det aldrig talas om är klass. Det är först när samhället ses genom klassperspektivet som man får tillgång till det verktyg som ger möjlighet att i grunden förändra ett samhälles struktur. Denna insikt är farlig och måste därför förtigas. Nej, det postmodernistiska samhällets stora projekt blir istället identitetsbyggandet där individen sägs vara fri från kollektiva erfarenheter grundade i samhällets produktionsordning. Den atomiserade konsumenten som finner sin identitet i konsumtionen, det är vår tid i ett nötskal.
Claes Hylinger och Klaus Kinski, wikipedia.org
