dixistadelmann.se

I väntan på att årets nobelpristagare i litteratur skall tillkännages senare i veckan hämtar jag lite skåpmat ur skafferiet. Tilläggas kan att när jag skrev nedanstående (2010) kunde jag givetvis inte veta att Tranströmer skulle få Nobels litteraturpris året efter.

Nobelpriset i litteratur kritiseras ibland för att priset går till okända författare som väldigt få läser. Personligen förstår jag inte denna kritik. Priset är ju inget resultat av någon popularitetsmätning, utan ett pris till ett författarskap som grundas på kvalitet. I år (2010), efter många års väntan, gick priset till Mario Vargas Llosa, en latinamerikansk författare som både är mycket känd och vida läst.

Jag har bara läst romanen, ”Tant Julia och författaren”, av Vargas Llosa, en roman som kanske inte räknas som ett av hans tyngsta verk och trots att det fanns drag av både gubbsjuka och machismo i boken, så var den i alla fall skriven av en författare och tillika högerman med humor. Det är inte så dåligt det med tanke på att jag samma dag hörde en magsur Göran Skytte på radion kritisera svenska kyrkan för att ha provocerat Sverige-Demokraterna att lämna Storkyrkan. Hur många äldre män, stammande ur borgerskapet, har inte i takt med att deras hjärtan både har kallnat och stelnat marscherat högerut på den politiska skalan. Vargas Llosa var vänsterradikal i sin ungdom, likadant Göran Skytte, men i Vargas Llosas fall finns i alla fall ett stänk av humor kvar.

En annan nobelpristagare i litteratur som jag läste i början av 1980-talet är V.S. Naipaul. Romanen med namn ”Där floden flyter förbi” upplevde jag som en anomali i sin tid. Här pläderade författaren för att tredje världen inte var fattig på grund av den rika världens kolonialism och imperialism, utan för att de styrande och inflytelserika i de fattiga länderna helt enkelt var odugliga och tämligen lata. I dessa tider som nu råder kanske man kan komma undan med sådana åsikter, men när jag läste romanen i början av 1980-talet, var det i alla fall för mig, och säkert för många andra också, närmast chockerande tankar. Och hos författaren Naipaul finns knappast någon förmildrande humor, bara gamla sura högerståndpunkter.

I ett nobelsamtal i samband med att Gunter Grass fick nobelpriset i litteratur (Grass en favorit hos mig) där även Naipaul deltog, höll det på att sluta med handgripligheter mellan Grass och Naipaul. Naipaul envisades med att kalla Grass för idealist i en ton som om det vore ett brott att vara idealist, detta trots att Grass vädjade om att inte ständigt tillskrivas detta epitet av Naipaul. Till slut tröttnade emellertid Grass och hotade Naipaul med stryk genom orden: ”kallar du mig idealist en gång till kommer jag att uppträda mycket fysiskt mot dig”. Tilläggas kan att även Llosa och Grass har haft en långvarig och tämligen hetlevrad polemik, men i denna polemik, dem emellan, har det funnits ett mildrande drag av både värme och respekt.

Summan av kardemumman: Jag hade föredragit en annan litteraturpristagare, även om Vargas Llosa inte är en oförtjänt pristagare, men å andra sidan kunde det ha blivit en sämre också. Nu hoppas jag bara att mäster själv, P.O. Enquist, kan få priset, kanske redan nästa år. En sådan tanke är väl att utmana ödet, eftersom förra gången det hände att priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), så slutade det med katastrof. Men visst vore Enquist en värdig pristagare.

Mario Vargas Llosa, wikipedia.org