Kocken
Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.
Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.
Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.
Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.
Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.
Dikten Kocken finns i diktsamlingen Kallskänkan av Jenny Wrangborg (Kata förlag 2010). Jag hörde den i Dagens Dikt i P1. Wrangborg är en författare som alltid får en att tänka efter: Hur ser våra livsvillkor ut idag. När jag hörde dikten Kocken knackade det på i huvudskålen: Varför värderas ägande så mycket högre än arbete och ger så mycket mer makt i vår typ av samhälle?
- Dixi, inte så konstigt att du spinner som en katt!
- Vad menar du?
- Ja, politik, fotboll och mat i samma dikt. Kan det bli bättre?
- Tyst, jag njuter.
