Morot och piska
Det sägs ofta om småborgaren att denne är en person som alltid “slickar uppåt och sparkar neråt” och när jag nu i polemik med småborgaren väljer ett “underifrån-perspektiv” på tillvaron ter sig verkligheten som en hård, brutal och cynisk kamp mellan “dom där uppe” och “dom där nere”.
Hur ofta hör man inte från de privilegierade att den vanlige svensken har blivit en trygghetsnarkomaniserande kravmaskin som är mer intresserad av att tillskansa sig bidrag än av att producera. Men letar man verkliga trygghetsnarkomaner står dessa att finna i de härskande klasserna. Alla minns väl direktören och kapitalisten Percy Barnevik som tillskansade sig pensionsförmåner på runt 1000 miljoner kronor. Det tycks inte finnas någon gräns för pensionsförmånerna och avgångsvederlagen hos samhällets toppar. Där kan man tala om trygghetsnarkomani! “dom där uppe” behöver morot, medan “dom där nere” skall ha piska, tycks vara tidens motto.
Efter att stormen “Gudrun” hade dragit fram över södra Sverige och tagit sin tribut i form av stormfällda träd på skogsägarnas marker kom snart krav på stödpengar från skogsägarnas sida. Ett antal berättigade frågor drunknade snart i medkänslan för de drabbade. Kan man tex kräva ersättning från samhällets sida om man inte själv har försäkrat sin skog. Jag säger inte att det var fel med ett ekonomiskt stöd till de drabbade, men jag undrar hur debatten hade sett ut om det istället hade varit en hyreskasern som hade brunnit i en invandrartät förort och det sen hade visat sig att många av de drabbade inte hade haft en hemförsäkring. Då undrar jag om inte “småborgaren” hade protesterat om samhället hade portionerat ut stödpengar till de drabbade.
Arbetare i dåligt lönsamma branscher får obönhörligt gå ut i arbetslöshet, sådan är logiken i den privatkapitalistiska marknadsekonomin. Vi har tex lagt ner både Teko-industrin och varven i modern tid och nu är det bilindustrins framtid som hänger på en skör tråd. Inom jordbruket däremot är efterfrågan på produktionen och lönsamhet sekundära frågor. Skattebetalarna förväntas alltid ställa upp med subventioner och bidrag till jordbrukssektorn.
Efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen, där helt plötsligt västerländsk medelklass och överklass i viss mån drabbades av det som normalt sett bara drabbar invånarna i de fattiga länderna, drog en bitter debatt ögonblickligen igång i vårt land. Hade samhällets krafter mobiliserats tillräckligt snabbt och i den omfattning som de drabbade kunde kräva? Debatten som blossade upp när svenskar med libanesisk bakgrund evakuerades, under det senaste kriget i Libanon, fördes med andra förtecken. På en borgerlig ledarsida kunde man läsa att de drabbade i Libanon inte kunde räkna med att det skulle finnas en reguljär “busslinje” mellan Libanon och Sverige och att de drabbade i viss mån fick skylla sig själva när de besökte ett så oroligt hörn av världen.
Den jämlika demokratiska samhällsmodell som skapades i Norden efter kriget och som tog sig uttryck i folkhemmet och välfärdssamhället är nu historia. Utvecklingen mot ett fördjupat klassamhälle accelererar under vår borgerliga regering och i detta samhälle kommer motsättningarna att öka. Den dag då rädslan och egoismen helt har ersatt solidariteten närmar sig med stormsteg.
