dixistadelmann.se

Jag har genom åren läst mycket av rysk litteratur, alltifrån Turgenevs ”Fäder och söner” och Gontjarovs ”Oblomov” till Jevtusjenkos ”Dö inte före din död”, men av någon anledning har jag alltid hoppat över Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Det bottnar nog i att jag har förknippat denna roman med begreppet ”magisk realism”, även om jag vet att den skrevs i en annan tradition och tid.

Jag som så många andra kom i kontakt med detta begrepp i början av 1980-talet, när Garcia Marquez fick nobelpriset i litteratur och hans roman ”Hundra år av ensamhet” fick ett stort genomslag bland Sveriges bokläsare. Personligen blev jag bara måttligt tilltalad av den magiska realismen. Om de absoluta kategorierna liv och död, historia och nutid etc, blandas och löses upp, vad återstår då. Hur går det med allvaret, om döda och levande människor existerar sida vid sida och fortsätter att interagera, då mister livets stora händelser något av sitt allvar. I alla fall enligt mitt förmenande.

Till slut kände jag emellertid att det var dags att läsa ”Mästaren och Margarita” och nu när jag har kommit igenom den, måste jag säga att jag verkligen är glad. ”Mästaren och Margarita” skulle jag ha läst mycket tidigare, vilken roman!

Du vaknar tidigt en morgon och det sitter en stor fet svart katt vid ett litet runt kafébord i sovrummet och du sluter ögonen och tänker att du bara drömmer, men när du försiktigt öppnar ögonen igen blir det bara värre. Du ser att han har en sportmössa på huvudet och guldpuder i morrhåren. Det står en flaska vodka på kafébordet (Moskovskaya) tillsammans med ett isat spetsglas, som han med stor förnöjelse tömmer och sedan fyller igen. Flaskan och glaset delar bordsytan med en gryta korv i tomatsås. Han spetsar en liten korv, med förströdd elegans, på ena klon, betraktar den en stund, innan han långsamt stoppar den i mun.

Nej, det är inte grannens depraverade marskatt, som du så många gånger försökt köra över på väg till jobbet, som nu sitter och tuggar njutningsfullt i ditt sovrum. Du försöker vinna tid och kanske vara lite lustig i all din osäkerhet:

- Jaså, du har guldpuder i morrhåren, men byxor har du inga.

I samma stund du sagt det, kunde du ha bitit av dig tungan av ånger.

- Det är bara i sagor katter har byxor, svarar han förnärmat med darrande morrhår.

Då behöver du inte sväva i tvivelsmål längre, här handlar det inte om magisk realism; det är Fan själv som har kommit för att hämta dig!