Vägen
Jag läste den prisbelönta romanen ”Vägen” av Cormac McCarthy. I detta vilar en stor prestation, som om jag hade skrivit att i går besteg jag Mount Everest. Det är inte så ofta jag läser anglosaxiska författare. Detta faktum är en motståndshandling: ”de äger inte mig”, men jag läste att Göran Greider skrev om romanen, Vägen, i Dalademokraten och han påstod att den var bra, men så svart att det var en plåga att ta sig igenom boken. Den ska jag läsa, tänkte jag.
Att litteratur eller film har en ”svart” handling brukar inte bekomma mig det minsta, tvärt om, jag kan hämta styrka i det faktum att människor har tvingats gå igenom fruktansvärda saker. Det viktiga är att de har överlevt, att de har kommit igenom. Människans anpassningsförmåga och styrka, den kraft som går att uppbåda i svåra situationer, den livsvilja mot alla odds som så många människor har vittnat om, ger mig styrka att klara av svårigheterna i mitt eget liv. Orkar dom, så orkar jag, resonerar jag. Och i sanningens namn finns det så många som har kämpat sig igenom livssituationer som får ens egna svårigheter att framstå som relativt triviala.
Jag har läst mycket om mänsklighetens absoluta nollpunkt i skildringarna från nazitysklands dödsläger. Till och med här, dessa platser som de religiösas Gud hade vänt sitt ansikte i från, fanns det mänsklig storhet, män, kvinnor och otroligt nog barn, som orkade kämpa sig igenom detta helvete och sedan hade kraft kvar att fortsätta leva sina liv. Det är mänsklig storhet.
När Sobibor och Treblinka fanns i verkligheten och när människor har beskrivit vad som där hände, hur skulle då en påhittad roman kunna vara så svart att den är svår att ta sig igenom? Det hade jag mycket svårt att förstå. Men nu efteråt måste jag erkänna att det finns en gräns även för mig. I denna roman nådde jag så nära jag tror att man kan komma den gränsen, då man inte orkar läsa vidare längre. Till och med i de nazistiska dödslägren fanns det tidvis någon form av hopp. Det pågick ju ett krig utanför, som förhoppningsvis Tyskland skulle förlora. En dag i Primo Levis roman, ”Är detta en människa”, står det faktiskt soldater ur Röda armén utanför lägret. Helvetet var till slut över. Befrielsens stund hade kommit.
Var finns hoppet i McCarthys Vägen? Romanen har något gammaltestamentligt över sig i sin avskalade stränghet. Fadern och den lille sonen, inga namn, bara det, Fadern och Sonen, är ute på en vandring i ett landskap förött av katastrofen. Det som finns är svart, kall sargad natur, ingen civilisation, bara härjande överlevare som är mer djur än människor. Antingen är du jägare eller villebråd – rovdjur eller byte. Målet för vandringen är havet, inte för att det skulle finnas något som kunde hjälpa dem där, utan mer för att människan måste ha ett mål för att dag för dag orka leva. Snart står det klart att fadern, som är bärare av den lilla godhet som finns i romanen, har en svår sjukdom och läsaren inser snart att sonen…. Ja, bara tanken är nästan outhärdlig. Romanens sista trettio sidor tog två veckor för mig att läsa, eftersom jag lade ifrån mig boken, oförmögen att läsa vidare. Till slut tog jag mig dock samman och kanske fanns det ett hopp där i slutet. Det var i alla fall vad jag intalade mig, men det säger nog mer om hopplöshetens natur, att man söker i alla fall en antydan till hopp, än att romanen ger något ljusning.
En riktigt stor läsupplevelse, men på gränsen till vad man klarar av att läsa, det var vad denna roman gav mig.
