dixistadelmann.se

Det är en ynnest att få bo på kajkanten och att få en inblick i det folkliv som rör sig där. Idag fick jag genom fönstret se en liten kille, kanske i tvåårsåldern, komma åkande på en trehjuling. Dagens trehjulingar, har jag sett, har ju ofta en stång där bak som föräldern kan skjuta på med (de små liven skall ju inte behöva trampa själva) och denne lille grabb tycktes ha en sällsynt förstående mamma, för hon småsprang där bak, nästan dubbelvikt tryckte hon på, så att grabben åkte på bakhjulen. Som han njöt av denna färd med framhjulet i luften, ansiktet var bara ett enda stort leende. Men allt roligt har ett slut och efter en stund orkade väl inte modern med att nästan dubbelvikt lyfta trehjulingen. På ett ögonblick övergick den gränslösa glädjen till en besviken vrede när framhjulet åter igen tog mark. Grabben körde ner hälarna för att bromsa och därmed visa sitt missnöje, men modern fortsatte att skjuta på, nu med rätad rygg. Pojken började gråta och jag kunde på sätt och vis förstå honom: vad kan jämföras med att köra omkring med framhjulet i luften? Inte mycket, vet jag som själv har kört Ducati. Efter en stunds parlamenterande tog modern ny sats med böjd rygg och pojken försvann ur min åsyn med framhjulet saluterande mot himlen, men hans leende fanns kvar hos mig en lång stund efteråt.

Kanske var det nästa generations Valentino Rossi jag såg födas där på kajen. All heder åt denna kvinna som visste vad små pojkar älskar!