Det går an
Första gången jag läste romanen ”Arbetsbiens kärlek” av den sovjetiska författarinnan, politikern och diplomaten Aleksandra Kollontaj (1872-1952) var jag tonåring. Det var på 1970-talet. Boken gav mig min syn på äktenskapet, vilken jag har kvar än idag. Kollontaj propagerar för en form av samvetsäktenskap mellan två jämlika människor som har valt att leva tillsammans så länge det finns kärlek och respekt, i ett äktenskap utan över- och underordning, där båda yrkesarbetar och är politiska varelser. Det som kanske mest förvånade mig var att boken var skriven på 1920-talet och att den ändå var så modern i sitt tankegods, då på det radikala svenska 1970-talet.
Nu har jag läst Carl Johan Love Almqvists (1793-1866) roman ”Det går an”. Den är skriven på 1830-talet och innehåller egentligen samma tes som i Kollontajs i ”Arbetsbiens kärlek”. Skillnaden är kanske bara att Almqvist då på 1830-talet inte kunde vara lika artikulerad i sin socialism som Kollontaj var i det revolutionära Sovjetunionen. ”Det går an” är fortfarande en märkligt vital roman med en dialog som känns helt levande än idag. Om jag jämför med den samtida Honoré de Balzac (1799-1850), i alla fall av det jag har läst av honom, framstår vår svenske Almqvist i en positiv dager. Balzacs alster ter sig för mig rätt dödbakade i jämförelse.
Det sägs att det var August Strindberg (1849-1912) i ”Röda rummet” som konstituerade vårt moderna svenska språk på 1880-talet, men när det gäller språkbehandling kan inte Almqvist vara långt efter, trots att hans roman är betydligt äldre. Imponerande!
