Surrad vid masten på litteraturens hav
Hörde härom veckan på ett kulturprogram på radions P1 att det har kommit en nyöversättning på svenska av James Joyces tegelsten till modernistiska mästerverk. Översättaren Erik Andersson berättade att det hade tagit honom fyra år att genomföra detta Sisyfos-arbete och att han ibland hade misströstat och till och med kanske tvivlat på att han någon gång skulle bli färdig, vilket han till slut blev.
Själv säger jag: bara fyra år! Jag läste den modernistiska måste-romanen, i Thomas Warburtons korrigerade översättning, när jag var strax över tjugo år gammal. Människan lär ha som högst intellektuell rå-prestanda mellan tjugo och trettio. Einstein lär till exempel bara ha varit några år över tjugo när han revolutionerade fysiken med sina omstörtande teorier. Men visst, man kan prestera mycket senare i åren också, då erfarenhet och vishet är viktiga faktorer. Vart vill jag då komma? Jo, trots att jag då var i mina bästa år intellektuellt sett, tog det mig närmare ett år att bara läsa James Joyces ”Odysseus”. Många kapitel läste jag flera gånger i min kamp för att försöka förstå vad de egentligen handlade om och när jag äntligen var klar kändes det som om jag hade genomfört en idrottsprestation, som att ha sprungit ett maratonlopp, eller två! Så att ha översatt romanen, oavsett om det tog fyra år, betraktar jag som en oerhörd prestation. Idag med min letargiska gubbhjärna som lättjefullt skvalpar omkring i huvudskålen tror jag knappt att jag skulle klara att läsa om romanen ens om jag fick fyra år på mig.
Jag har kommit upp i den åldern då jag börjar sålla i det jag läser. Lättviktigare litteratur får numer ofta stå tillbaka för den litteratur som jag känner att jag måste läsa innan jag lägger näsan i vädret i min nya etta med lock. Jag har till exempel läst Honoré de Balzac nu för första gången. ”Pappa Goriot”, den var som att titta på en lättare TV-serie. Karaktärerna i boken hade karaktärsdjup som klippdockor och allt handlade om statusjakt (pengar, kärlek, kläder) och i den jakten var alla svek möjliga. Jag har även givit mig på vår svenske nobelpristagare Pär Lagerkvist och hans monumentalt elake dvärg. Det var inte mycket till utveckling i den karaktären, överjävlig från första till sista boksidan. Så lär det ju vara nazismen som författaren beskriver. Nu ligger Carl Jonas Love Almqvist med ”Det går an” och väntar. Strindberg och de ryska epikerna återkommer jag ständigt till, men aldrig att jag skulle läsa om James Joyces ”Odysseus”; så långt är inte livet. Den må vara ett mästerverk, men att ta sig igenom den två gånger är mycket mer än vad jag klarar av.
”Odysseus” utspelas under bara en dag i Dublin. Från det att huvudpersonen Leopold Bloom vaknar på morgonen och beger sig ut i staden för att köpa sig en njure att steka till frukost, tills det att han kommer hem fram på nattkröken och pussar sin nakna och sovande kvinna Molly Bloom god natt på hennes väl tilltagna bakdel har en dag gått, men samtidigt kanske ett helt liv. Anspelningen på den klassiska grekiska resan av Homeros lämnar jag därhän.
Att översätta James Joyces ”Odysseus”, det slår nästan allt, i alla fall enligt mitt förmenande. Kanske inte så konstigt då att översättaren stupade på mållinjen och lät romanens engelska titel Ulysses vara kvar!
”Finnegans Wake” då? Nämn inte den boken, den ska ju få ”Odysseus” att framstå som rena ABC-boken: Leopold Bloom ror och Molly Bloom är rar.
Ovanstående text skrev jag för ett par år sedan. Nu har jag läst Erik Anderssons översättning av ”Ulysses” som jag talar om ovan. Ja, läst och läst, jag har lyssnat igenom den som ljudbok. Jag är ingen vän av ljudböcker annars. Jag tillhör den generation som fick lära sig att läsa på den tiden då läsning var en träningssak, inte som idag då man tycks se på läsförmågan som något genetiskt medfött hos vissa människor. Antingen kan man läsa, eller så kan man inte läsa och det är väl inte hela världen i vilken grupp man hamnar. Nej, på min tid var läsning som sagt var en träningssak. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad med näsan i böcker och till slut kunde man läsa. Efter det har läsningen varit det njutningsmedel i mitt liv, som jag inte skulle kunna leva utan. Trots detta: att själv slippa foga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke, kapitel till kapitel och istället få höra en sådan favorit som Reine Brynolfsson läsa Joyces prosa som vore det poesi, det var en riktig uppenbarelse för mig.
Det som gör ”Ulysses” så svårläst, tror jag, är att denna roman faktiskt saknar en intrig, som i den vanliga romanen fungerar som en kompass med vars hjälp man kommer, ja egentligen drivs, framåt. ”Ulysses” är som den vanliga människans liv, en helvetes massa intryck och tankar, utan den ordning som en intrig ger. Men att lyssna, till skillnad mot att läsa själv, gör att man kan lämna prosans piska, till förmån för poesins lockelse och lättsinne. Man behöver inte förstå allt, man kan bara njuta och beundra denna oerhörda textmassa.
Ja, ja, så lätt var det inte att lyssna heller, 32 cd skivor med cirka 40 timmars uppläsning, det tog ungefär att halvår att ta sig igenom. Men nu är jag definitivt klar med James Joyces ”Odysseus”. Tack, Reine för det!
