Svanberg (2)
Det skälls ofta på våra politiker, både i privata och offentliga sammanhang. Det talas till och med, och kanske med ett visst fog, om politikerförakt. Men här har jag en avvikande åsikt. Nu behandlar jag inte den förda politiken, för när det gäller den skäller jag som en rabiessmittad bandhund, istället vill jag hylla våra politikers yrkeskunnande. I det politiska hantverket är de fantastiska. Trots att de i stort sett alltid står i medias strålkastarljus och tvingas uttala sig i allehanda frågor, mer eller mindre oförberedda, så blir det nästan alltid rätt. Ibland tänker jag att de måste ha hjärnor som ständigt går på högvarv. Om jag tänker på mig själv, kan jag nog prestera en något sånär analys i samhällsfrågor om jag får tid att tänka efter först i lugn och ro, men stick en mikrofon i ansiktet på mig och ännu värre en kamera, då skulle nog folk tro att det var en byfåne som uttalade sig. Så all heder åt våra politiker i denna fråga!
Näringslivets toppar däremot, dessa män som alltid hyllas och som måste smörjas med livets goda för att de inte skall fly landet, de framstår ofta inte som några föredömen när de någon gång måste framträda i media och besvara frågor som går utanför det vanliga ekonomitramset. Nej, här talar vi om riktiga dinosaurier. Låt oss studera de senaste decenniernas portalfigurer från näringslivet.
Peter Wallenberg, han satt på 1990-talet i svensk TV och försvarade västerlandets koloniala historia med argumentet att ”svartingarna” inte klarar sig om inte den vite mannen leder dom rätt. Han må tycka så i sin ensamhet, inuti sitt kranium, men att uttala det i media, för det krävs det en riktig politisk idiot!
Percy Barnevik tog över som ledande näringslivsman efter Peter Wallenberg och efter att ha dyrkats av näringslivsjournalisterna tog det stopp när det visade sig att den gode Percy hade tillskansat sig pensionsförmåner på runt en miljard kronor. Percy Barnevik gav girighetens ansikte ett riktigt välansat skägg!
Så har vi idag Carl-Henrik Svanberg, han har faktiskt lyckats med det som alla Sveriges direktörer alltid ”hotar” med. Han har tillträtt ett viktigt arbete utomlands, som styrelseordförande i det multinationella oljebolaget BP. Hans kompetens, ja hans geni, var för stort för den lilla svenska ankdammen. Problemet för honom var att hans yrkeskunnande synades direkt. Som styrelseordföranden i BP får han nu stå till svars för den gigantiska oljekatastrof bolaget har åstadkommit utanför supermaktens kust. Och hur han har lyckats? Ja döm själva.
I det längsta försökte han hålla tyst, men när han till slut tvingades uttala sig i media, var det med ett beklagande. Och visst fanns det mycket att beklaga, han kunde ju till exempel beklaga de elva arbetare som dog i olyckans initialskede, eller han kunde beklaga skadorna på vår gemensamma miljö, eller att en hel kustkultur kan gå under som följd av oljeskadorna. Men Carl-Henrik beklagade sin egen otur, att han som nytillträdd styrelseordförande inte fick lugn och ro, utan tvingades ut i detta mediala getingbo. Efter detta försvann han snabbt iväg på en ”kärlekssemester” i något tropiskt paradis. Det finns ju lyckligtvis fortfarande kustvatten som BP, eller något av de andra multinationella oljebolagen, ännu inte har förstört. Kärlekssemester? Dixi erfar att han visserligen reste ensam, men att han ändå hade kärleken i kavajens innerficka. Han bokade sviten med den stora dubbelsängen, sedan sov han med plånboken nedbäddad bredvid sig. Älsklingen skall ju vara lika skönt nedbäddad som han själv.
Till sist hann då verkligheten ikapp Carl-Henrik i form av USA:s president. Efter Obamas stränga behandling fanns det ingen hejd på Carl-Henriks försök till bot och bättring. Hans plötsliga människokärlek svämmade över och utan att han riktigt vet hur det gick till, eller någon annan heller för den delen, talade han plötsligt i tungor. För något från det engelska språkets domäner var det knappast som kom ur hans mun: ”small people, small people, small people”. Ja, ja, nu var jag väl elak i överkant, en viss beröring med det engelska språket fanns väl, det måste jag tillstå, men inte var det mycket inte.
Nu vill jag i all anspråkslöshet, i detta för oljebolaget så prekära läge, ställa mina egna tjänster till BP:s förfogande. Vad jag kan? Jo jag kan vara minst lika inkompetent som Carl-Henric och detta till en hundradel av den lön som han uppbär. Och det bästa av allt, jag är en jävel på cowboy-engelska också. Ända sedan jag var fyra år och fick min första cowboy-hatt och pistol har jag varit bekant med detta språk. På den tiden sa vi i och för sig att vi snackade ”kåbbojspråk”, när vi ”red” omkring på våra cyklar med hatten på huvudet och pistolen i ena handen, samtidigt som vi försökte lotsa ”hästen” med bara en hand. Så kom igen BP, jag är ledig!
Undrar förresten vad ”kort i huvudet” heter på engelska; säkert ”short in the head”, eller vad tror du Carl-Henrik.
Percy Barnevik, aftonbladet.se, Peter Wallenberg, svt.se
