Varning för hunden
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.
( 5 november 1954)
Detta är Stig Dagermans sista dagsedel. På kvällen samma dag som den publicerades i tidningen Arbetaren tog han sitt liv.
Upprinnelsen till denna dikt är följande uttalande: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund.” Sagt av en ordförande inom fattigvården i Värmland.
När jag i min ungdom läste denna dikt för första gången skrattade jag som så många andra åt fattigvårdsordförandens orimliga arrogans och ignorans. Egentligen borde man ju gråta åt ett sådant samhälle, men då på 1970-talet kändes det gamla fattigsverige så främmande och avlägset i det dåtida välfärdssamhället att det i alla fall för mig personligen kändes rimligare att bara skratta. Nu har mitt skratt fastnat i halsen. I dagens tidsanda tycks många med borgerliga värderingar anse att den där fattigvårdsordföranden var nog inte så fel ute i alla fall. Själv mår jag bara jävligt illa!
