Försäkringskassan (1)
Minns hur det var…
Debattens vågor går höga i media när det gäller Försäkringskassan och efter att ha tagit del av inläggen kliar det nu i mina fingrar och min längtan efter tangentbordet måste stillas.
Det måste betecknas som hyckleri när borgerliga skribenter nu angriper FK för att denna organisation genomför den borgerliga regeringens politik. FK är, nu när folkrörelsearvet är borta och det lokalt demokratiska inflytandet har minimerats och efter förstatligandet, en myndighet som styrs som andra myndigheter av regering och riksdag.
De borgerliga partierna har systematiskt misstänkliggjort det svenska folkets nyttjande av socialförsäkringen. Att det fusk som finns, skall stävjas, är alla överens om, men i strategin för misstänkliggörandet skapas begrepp som “överutnyttjande”, vars syfte är att skapa osäkerhet, misstänksamhet och att minska det folkliga stödet för socialförsäkringssystemet. När FK själva genom sedvanliga kontroller och statistiska metoder har undersökt hur stora de felaktiga utbetalningarna är, i de olika utbetalningsslagen, brukar denna siffra hamna mellan 1 och 2 procent. Denna siffra duger emellertid inte för regeringens syften. Då skapar man en grupp av diverse “experter” som får i uppgift att “diskutera” sig fram till hur stora de felaktiga utbetalningarna är (här ingår bla det sk fusket). Tala om att låta det politiska syftet forma verkligheten. Gruppen kommer fram till den häpnadsväckande siffran på cirka 20 procent, vilken basuneras ut i media. Vad som sedan händer speglas i media, helt plötsligt är fusket uppe i gigantiska nivåer och tiden är mogen, ja närmast övermogen, för det borgerliga angreppet på det solidariska välfärdssamhället.
Livet har givit mig vissa insikter i FK:s verksamhet, från insidan och även från utsidan. Det jag har slagits av är den höga kunskapsnivån, den intellektuella miljön och en bildningsnivå som var förvånande hög inom FK. Men framför allt var de anställdas lojalitet mot verksamheten häpnadsväckande. Det arbetades morgon, dag och kväll, vardag som helg, till och med vissa tider när det fanns sparbeting och övertidsersättning inte betalades ut, arbetade många anställda ändå övertid, utan att få betalt.
Som “kund” hos försäkringskassan har jag alltid blivit korrekt och vänligt bemött av en kunnig handläggare. Denna erfarenhet tror jag mig dela med de flesta som har haft med FK att göra. De fall som nu redovisas i media, där människor känner sig misshandlade av FK, är trots allt undantagsfall, men vi måste vara medvetna om att i takt med att samhället förråas och föraktet för svaghet tilltar, kommer detta att öka många människors rättmätiga känsla av att bli dåligt behandlade av samhällets instanser.
Det är fortfarande en himmelsvid skillnad mellan hur den enskilde behandlas av FK i jämförelse med hur privata försäkringsbolag behandlar sina försäkringsfall. Det är trots allt väldigt ovanligt att den försäkrade tycker sig ha behov av juridiskt biträde för att bevaka sina rättigheter gentemot FK, medan det är mer regel än undantag, tex när det gäller personskador, att den försäkrade i ett privat försäkringsbolag, anser det nödvändigt med ett juridiskt biträde.
Till sist lite om skillnaden i perspektiv mellan den behandlande läkaren och FK; läkarens fokus ligger på sjukdomen/skadan medan FK har fokus på arbetsförmågan hos den försäkrade. Ett enkelt exempel, läkaren diagnostiserar en armfraktur hos patienten. Om patienten är byggnadsarbetare är det med stor säkerhet omöjligt att arbeta med en fraktur på höger arm och kan inte arbetsgivaren ändra på arbetsuppgifterna återstår bara sjukskrivning. Men om patienten är tex journalist ökar sannolikheten att denne kan arbeta under läkningsprocessen. Om FK går in och ifrågasätter läkarens arbete med patienten beror det inte på att man ifrågasätter läkarens medicinska arbete, utan man ifrågasätter läkarens kunskap om arbetsmarknaden. Kärnfrågan för FK är i vilken grad den försäkrade har arbetsförmåga och hur FK kan hjälpa till att öka denna arbetsförmåga.
