En roman - så fjär
Kristian Lundbergs roman ”Yarden”, som jag har skrivit om här tidigare, är en av de få böcker man läser under en livstid som för alltid finns kvar inom en. Den både bekräftade och förändrade min syn på samtiden. Lundberg såg samma sak som jag själv ser och han kunde dessutom beskriva det med ett närmast smärtsamt vackert språk. Att han kunde uttrycka det jag varje dag ville säga, utan att kunna, minskade min känsla av alienation och därigenom gjorde han mitt liv lättare att leva. Tack, Kristian Lundberg för detta!
Nu har jag läst Lundbergs fristående uppföljare till ”Yarden” med titeln, ”Och allt skall vara kärlek”. Denna roman lämnar mig som läsare kvar med min villrådighet. Visst, Lundberg skriver med en närhet och en innerlighet som är sällsynt, men jag känner ändå en tveksamhet. Romanen är så kalejdoskopisk, fragmentarisk och bildar en så vag mosaik att jag undrar efteråt vad det egentligen var jag läste. Jag menar att när jag ser på konstnären Francisco de Goyas (1746-1828) berömda bilder av krigets grymheter är dessa bilder så konkreta att de tar tag i mig och bokstavligen ruskar om själen tills det gör närmast outhärdligt ont. Lundberg däremot hackar sönder handlingen tills det konkreta kärleksbudskap han vill beskriva framstår som en ren abstraktion. Jag kan gråta inför en bild av Goya, men när jag ser en kubistisk bild av Georges Braque (1882-1963) är det inte min själ som berörs, det är snarare mitt intellekt. Likadant är det med Lundbergs roman, jag berörs intellektuellt av hans språkliga förmåga, men hans närmast kubistiska sätt att hantera verkligheten fjärmar mig som läsare.
