God Julål
God Jul önskar jag er alla som ibland förirrar er in till Dixi Stadelmann.
Själv får jag ingen ”God Jul”, för hur skulle en jul kunna vara god, utan ål på julbordet. Rökt ål och jul är ju ett, liksom tvåfotsdribblingen är för evigt förknippad med Mäster Sören Börjesson. Jag är en ansvarstagande människa, som trots att jag älskar ål i alla former har slutat att äta denna nästan utrotningshotade fisk. Jag kan fortfarande med viss rörelse minnas när jag åt stekt ål med dillstuvad potatis på Havnekroen i Gilleleje. Med en Classic och en Ålborg till, så var det en bit av paradiset redan på jorden. Men sedan tog det slut. Endast på julbordet har jag, trots mitt dåliga samvete, haft en liten, liten bit rökt ål. Tills i år, nu kan jag inte fortsätta med denna njutning, mitt samvete förbjuder mig. Satans fransoser, äter soppa med glasål, små centimeterstora ålyngel som aldrig får chansen att växa upp! Håll er till grodor och lämna ålen åt civiliserade människor.
För Röde Orm och hans vän var det blodkorven på Harald Blåtands julbord som var höjdpunkten. Efter åren de hade tillbringat som lejda krigare hos araberna, där gris var förbjudet att äta, kom de nu tillbaka till det nordiska julbordet. Maten fick det att sjunga i deras hjärtan, men det som nästan blev för mycket var när blodkorven serverades. Tjock som en mansarm och kryddad med timjan fick den dessa ärrade krigares ögon att tåras av hänförelse. Den rökta ålen är på mitt julbord vad blodkorven var för Röde Orm. Men nu är det slut.
Så fira ni jul och lalla runt och var lyckliga med er snälla och menlösa amerikanska coca-cola-tomte. Utan ål, är det vår mytologiske lille gårdstomte som kommer för mig. Han var inte att leka med. Han skulle trugas, skötas om och pysslas med. Han krävde kort sagt respekt. Var han nöjd blev han ett skydd för gården. Om han av någon anledning blev missnöjd bröt helvetet lös. Jag läste en historia om en gårdstomte som varje julaftons kväll fick risgrynsgröt med mjölk och mycket smör serverad av gårdens herre på förstukvisten. Men ett år hann bonden inte själv med att göra i ordning och servera tomten gröt. Han bad istället drängen att göra grötjobbet. Drängen blev förmanad att vara noggrann med mjölk och att absolut inte vara snål med smöret.
När tomten, som var lite försenad, sent på julaftons kväll kom för att njuta av sin gröt, blev han stående framför tallriken. Först trodde han inte sina ögon, sedan kände han hur vreden inom honom växte fram het och okontrollerad. Det fanns inget smör på gröten! Mjölk, ja, men smöret fattades. Ilskan var nu så stor att det enda som kunde lindra hans plåga var tanken på hämnd. Tomten gick och hämtade sin hammare och begav sig sedan in i lagården för att söka upp bondens bästa mjölkko. Med ett välriktat slag rakt i pannan, exakt mellan ögonen, fällde han kon, som föll ihop och dog utan ett ljud. Tomten stod en stund och beskådade sitt verk. Han såg in i kons tomma livlösa ögon och kanske var det den kalla julnatten som ändå gjorde att han kände sig hungrig. Smör eller inte, det var ju synd om gröten fick förfara. Så han lade ifrån sig hammaren, kände efter i fickan att han hade träskeden med sig och gick tillbaka till boningshusets förstukvist, där gröten stod kvar. Visserligen hade den slutat att ryka och var knappt längre ens ljummen, men han började ändå sleva i sig med god aptit. Det var då han gjorde den hemska upptäckten; smöret låg dolt under gröten. Av någon anledning hade smöret lagts i botten, innan gröten och sedan mjölken hade fyllts på. Nu drabbades tomten av dåligt samvete. Vad hade han gjort. Bondens bästa mjölkko hade han besinningslöst slagit ihjäl. Vad skulle han nu göra? Han bestämde sig efter att ha ätit upp gröten att helt enkelt byta ko. Tomten var aldrig rådlös. Det tog visserligen hela natten, men innan gården vaknade hade han släpat bort den döda kon till granngården. Där bodde för övrigt folk som tomten inte tyckte om. Han lämnade kadavret i lagården och tog istället med sig granngårdens bästa mjölkko. Turligt nog var de båda korna ganska lika till utseendet. Vägen tillbaka var betydligt lättare för tomten att gå. Kon trampade förnöjt vid hans sida.
På morgonen när pigan mjölkade den ”nya” kon, låg tomten dold på höskullen och lyssnade. Pigan mjölkade, berömde kon och tog sig sedan an nästa. Tomten var nöjd att allt hade ordnat upp sig, men drängen skulle han nog ge en läxa.
Nu är ju inte jag någon hetlevrad, snarstucken tomte av den gamla sorten och någon hammare brukar jag inte heller gå omkring med i fickan, så ingen i min omgivning riskerar att drabbas, men visst, jag måste erkänna att när ålen saknas på julbordet är det lite av den lille smörsaknande tomtens vrede som kommer över mig. I mitt inre skriker en elak besviken röst: Var fan är ålen!
Bild, sydostran.se
