Yarden
Kristian Lundberg är född 1966 och är bosatt i Malmö. Som ung var han med i den litterära grupperingen Malmöligan. Han har givit ut ett tjugotal böcker, både lyrik och prosa. I år (2010) tilldelades han Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Malmöligan, en sorts diktens desperados, som bildades i mitten av 80-talet och som splittrades 1993, bestod förutom av Kristian Lundberg, av Clemens Altgård, Per Linde, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari. Gruppen var inspirerad av den danska lyrikscenen (Michael Strunge och Sören Ulrich Thomsen).
Nog formalia, nu talar vi om romanen ”Yarden”. Författaren Kristian Lundberg skriver: ”Allt det jag berättar om är sant. Jag berättar det först för mig själv. Jag prövar mitt tilltal. Jag vill att ni skall se det jag känner.”
En litterär skandal har kastat tillbaka huvudpersonen (Kristian Lundberg) till hans ursprung, den värld han en gång kom ifrån. En värld där valkarna inte sitter i arslet, utan i händerna på de människor som bär informationssamhället, eller det postindustriella samhället, eller lek- och nöjessamhället, eller vilken annan eufemism man väljer att använda för att benämna en mogen privatkapitalistisk marknadsekonomi, på sina värkande axlar. Även om många har svårt att tro det är det inte Maud Olofsson, direktörerna, entreprenörerna, bankmännen, spekulanterna, artisterna eller skådespelarna som bygger maskinerna, fabrikerna, bostäderna, som lyfter, som vänder åldrade söndervärkta kroppar. Det är den tysta arbetarklassen som gör vårt samhällssystem möjligt. Det är livsvillkoren för denna klass Yarden behandlar.
Romanens språk är avskalat, hårt, blankt och skär som en knivsegg i finaste kolstål genom de ridåer av omskrivningar som draperar och döljer de mekanismer som upprätthåller klassamhället.
Det finns i romanen ett moraliskt imperativ som jag känner igen från författare som B Traven, och Upton Sinclair. Här finns ingenting av torr marxistisk teori, men den polemiska kraften i Manifestet går igen.
Bild, Kristian Lundberg, wikipedia.org
Ett avsnitt ur Kristian Lundbergs roman, Yarden, följer nedan. Läs!
Jag är hemma i arbetet. Jag har alltid arbetat. Det finns i mina gener; en arbetsmoral.
Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en slags dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skulle sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsuträkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: det är så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som i det närmaste är ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har bara varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningarna måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter den senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de sex fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag som gör det möjligt att avskeda fast anställda personer och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig. Jag måste arbeta för att kunna betala hyran, köpa mat. Det är vad jag gör – reglerar skulder. Och efter ett par månader i systemet orkar jag inte längre tänka på att jag skall sammanfatta mina erfarenheter; att jag skall skriva om det som måste uttalas.
Allt oftare tänker jag istället att svaret på den fråga som makten aldrig ställer till oss blir att sluta vända den andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst.
